Jag tror inte att jag hittills har sett Mark Wahlberg spela en mer osympatisk karaktär än vad han gör i den här filmen och det är väldigt svårt att tycka något alls om honom, mer än att han är helt fixerad vid den amerikanska drömmen och i början säger att det inte går att fuska sig fram men sedan gör precis tvärtom och fuskar utav bara helvete för att komma åt stålar och la dolce vita. Det gör mest ont att se Wahlberg spela den här karaktären, och eftersom det tydligen ska baseras på verkliga händelser, så undrar jag en hel del över hur verklighetens Lugo egentligen var. Eller är filmen menad som en parodi? Det är svårt att ta något av det som händer på riktigt allvar och alltsammans är gjord ungefär som en rockvideo- inte direkt ovanligt när regissören heter Michael Bay, dock. Dwayne Johnson gör inte heller någon direkt minnesvärd insats här, och det blir mest av allt väldigt löjligt att han ska låtsas vara religiös. Vad var tanken med den biten egentligen? Man gör ingenting av det här. Överlag blir det väldigt många snabba klipp medan Lugo avancerar, samtidigt som man tydligen ska känna något för de här karaktärerna men det gör man aldrig. 

                                          LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Pain & Gain blir enbart lite mer sevärd för min del när Ed Harris gör entre som ärrad, pensionerad privatdeckare. Vår landsfader Reinfeldts våra dröm med andra ord, en äldre gentleman blir inblandad och visar sig ha näsa för brott fortfarande och är den som först börjar ana att det finns en nål i höstacken i den här historien.  Utöver det förstår jag inte två saker- dels stackaren som aldrig dör trots huvudpersonernas upprepande försök att ta livet av stackaren, och dels den humoristiska tonen när huvudpersonerna är i fullt sjå med att stycka två människor. Hur fan tänkte regissör Bay där egentligen? Att ta hjälp av utomhusgrillen och stå helt öppet inför grannar och grilla några människohänder är ingenting hemskt, det är lite underhållande vill man nästan ge sken av... Det blir väldigt svart humor i sådana fall. 

Om det hade varit någon annan regissör vid spakarna ( well, låt oss önska någon som Ridley Scott te.x) så hade det här kanske kunnat bli betydligt mer underhållande än vad det visade sig vara. I vanlig ordning är Bay förälskad i slow motion-scener, mot en färgsprakande bakgrund och naturligtvis finns den obligatoriska scenen där de tre snubbarna i sakta mak går ifrån en explosion som filmas från femtioelva olika vinklar. Så som tuffa grabbar ska göra. I en film signerad Bay. Det är också önskvärt om samme Bay hade stannat upp en stund och funderat ut vilken linje filmen skulle ha eftersom den blandar och ger så fruktansvärt mycket, ena sekunden ska den vara lite smårolig och raljera över den amerikanska drömmen och i nästa sekund ska filmen vara tämligen blodig samtidigt som den lätta tonen ska bibehållas av någon dum anledning. 

Nej, Pain & Gain var fruktansvärt dålig, tråkig och stendum och gav mig absolut ingenting! 

Två filmer släppta under samma år som på ungefär samma sätt handlar om att Vita Huset blir attackerat och presidenten och ämbetspersonalen måste räddas blir åtminstone en gång för mycket, och eftersom jag såg Olympius has fallen först känns det mest av allt som en upprepning av ungefär samma sak när man såg White House Down. Det är egentligen inte någon större skillnad på filmerna, och vilken man tycker bäst om hänger kanske mest på huruvida man står ut med antingen Gerard Butler eller Channing Tatum. Mitt val är enkelt, jag väljer Butler vilken dag som helst i veckan. Det finns en del tveksamheter här, allt är definitivt inte perfekt på något vis, men allt som allt duger filmen som tillfällig underhållning en tråkig lördag.

                                LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Men det som gör den här filmen sämre är framför allt sådant som är regissören Roland Emmerich signum- att en farsa behöver vinna tillbaka sin unge, att en underdog visar sig vara precis den som löser situationen och att samma unge till sist förlåter sin pappa och dessutom hinner med att rännu ut på gräsmattan utanför Vita Huset och genom att vifta på presidentens flagga avstyr en missilattack (!). Det blir... väldigt svårt att tro på alltsammans till sist och som Dogge Doggelito skulle säga- detta får du på köpet när man ser en Emmerich-film. 

Channing Tatum övertygar inte precis i huvudrollen även om han har samma träaktiga agerande som Butler hade, men det stora problemet är de onödiga kommentarer som han hela tiden måste säga, och mest retade jag mig på: "Jag har bara ett magasin med kulor kvar" precis innan han kastar sig in i en stid med motståndarna. Vilken jävla actionhjälte hade sagt något sådant på 1980-talet? 

Om man inte visste bättre, och filmen hade släppts tidigare, så hade man kunnat tro att filmen försökte hjälpa Barack Obama att bli återvald som president för Jamie Foxx för en liknande politik och får dessutom avfyra ett raketgevär. Hur ofta får man se sådant på film, liksom? En svart president som spränger grinden till Vita Huset... 

Maggie Gyllenhaal var ännu mer träaktig än Channing, och mest irriterade jag mig över att det som vanligt ska visas upp en "duktig kvinna" som ångar på med hjälp av koffein och patroitism och minsann måste jobbar hårdare än männen och ta situationen på mycket större allvar än sina manliga kollegor och som i slutändan visar sig få rätt, delvis i alla fall. Suck, hur många sådana har vi sett vid det här laget?

Joey King är precis sådär äcklig som ungar i sådana här sammanhang "måste" vara, som först är jättejättesur på sin pappa, sedan vet mer om Vita Huset tack vare Wikipedia och som dessutom får sin lilla videoblogg till den mest sedda på grund av att hon befinner sig i Vita Huset under attacken och som sist men inte minst måste rädda sin kära pappa från att bli bombad till potatismos och hjältemodigt springer och viftar med en flagga. 

Stjärnbarneret åker på ytterligare en smäll....

Men vad fan brinner det på Vita Huset igen? Det börjar bli misstänkt ofta, lika ofta som El-Giganten brinner häromkring.

Gissa vems plan som blivit träffat?

Men vad gör ni, mr president?

Det är verkligen inte USA:s dag här...

Däremot blev jag jävligt besviken på James Woods, ty jag hade förväntat mig att åtminstone någon gång få se snubben spåra ur fullständigt och spela psykopatiskt! Det är också lite oklart mot slutet varför allting egentligen genomförs, och vilka motiv som Woods skurk har mer än att hans sons död i kriget mot Afghanistan inte ska vara förgäves. Jag hade nog velat ha en ännu mer diabolisk plan, och en sådan fanns det i Olympius has fallen. 

Nåja White House Down är hyggligt underhållande medan den pågår och det var mest av allt en segdragen inledning där karaktärer och huvudintriger presenterades som var lite krävande att ta sig igenom men sedan blev det full fart fram till slutet så man hade i alla fall inte så tråkigt. Denna funkar kort och gott, men nog hade det varit trevligt om den istället hade haft premiär nästa år så det hela inte hade känts som en enda lång upprepning av något som man redan hade sett...

Ganska nice låt, ändå! Eminem och Rihanna samarbetar med The Monster och jag hoppas att den här inte spelas ihjäl på Rix FM. 

Jag vet inte jag, men om det här stämmer- hur fan kan man klaga över bröst i det här sammanhanget? Om man tycker att det viktigaste är brösten på Womder Woman får man nog ta sig en funderare över vilken typ av film man egentligen vill se. Det finns gott om porr där olika kvinnor i den genren spelar Wonder Woman och allihopa har olika bystmått som kanske passar bättre för dessa "fans". Jag har i alla fall ingenting emot att Gal Gadot har fått rollen, däremot är jag tveksam till att hon ska klämmas in i den redan superspäckade filmen där både Stålmannen och Batman ska finnas med. Det skulle ha varit bättre om hon hade presenterats redan i den första filmen! Och för övrigt har jag låga förväntningar inför uppföljaren på Man of Steel då den inte alls höll måttet och kort och gott inte alls var en speciellt bra nystart för Stålis. 

http://www.moviezine.se/artikel/15593-wonder-woman-svarar-paring-kritiken

80-talet gjorde en riktig comeback i den här trailern, och nostalgimätaren fick fnatt och snurrade hej vilt. Kung Fury verkar så galet så att det faktiskt skulle kunna fungera som en långfilm med blink i ögat och framför allt- det är något helt nytt och ingen remake! Men... jag förstår inte varför de som håller på med "mindre påkostade" filmer måste envisas med att ta sig vatten över huvudet. Allt såg bra ut fram tills huvudpersonerna rider på en jävla dinosaurie. Nej, more is less verkar ha glöms bort i dessa dagar och då framför allt för moderna filmskapare som tror sig kunna göra precis vad som helst trots att de saknar stålar för att genomföra det på ett bra sätt. Men vikingkrigarkvinnan gillar jag skarpt, även att den tuffa snuten ska ge sig på Adolf Hitler och att guden Thor ( tror jag) finns med på ett hörn! Lite finslipning av alltsammans så skulle Kung Fury kunna bli riktigt jävla underhållande.

http://www.moviezine.se/artikel/15596-om-du-bara-ska-se-en-till-trailer-i-aringr

Äntligen, får jag utropa, en komedi som faktiskt ser lovande ut redan med trailern och Wrong Cops blir definitivt en film som jag kommer spana in så fort möjligheten finns. Det är lite att man börjar tänka på svenska filmen Cops när man ser trailern, ungefär samma persongalleri och samma småstadskänsla-där-det-inte-händer-så-mycket, och tankarna snurrar vidare även till Hot Fuzz. Hoppas denna påminner lite om båda filmerna, så kan det nästan bli riktigt roligt! 

Skriv in mig på listan över de som kommer att se den här filmen så fort tillfälle finns! Det handlar inte enbart om att den här found footage-filmen utspelar sig i porrens värld, utan för att det faktiskt är något helt nytt inom den här ganska urvattnade genren. Samtidigt, i en trailer som jag tycker visade alldeles för mycket, så ser det ut som att filmen utspelar sig på ett annorlunda ställe samtidigt som allt som sker sedan följer de vanliga mallarna men jag hoppas att jag har fel i det och att det här blir en riktigt intressant film att spana in under nästa år! 

En lite äldre trailer, men i mitt tycke en mycket, mycket bättre trailer som ger en helt annan stämning jämfört med Red band-trailern:

Ingen direkt opassande film att ta sig en omtitt på såhär års, och det var faktiskt några år sedan jag såg Ett päron till farsa firar jul så det var bara att leta fram denna lilla julklassiker och se om den. Men oj, vad gammal den känns nu, och oj vad skämten är tråkiga och serietidningsbetonade. Inte alls den film som jag mindes att jag tyckte om en gång i tiden. Dock förändras ens smak och tyckande hela tiden, vilket förstås är bra på sitt sätt. Det var däremot inte riktigt min tanke att jag skulle mest sitta och halvsomna till den här filmen, utan jag ville ha en trevlig, mysig start på julaftonen. 

Ingen skugga faller dock över Chevy Chase som fortfarande är bra som pappan som vill så väl men som det oftast går så fel för. Jag misstänker starkt att de nyinspelningar som är på gång aldrig kommer att lyckas hitta någon som på samma sätt som Chevy lyckas fånga den där fånigheten samtidigt som karaktären besitter ett stort härta. I komedier nu för tiden ska det bara skrikas och överdrivas, och om inte det fungerar ska alla göra som Seth Rogen och prata och prata och prata i all evinnerlighet och tydligen är det meningen att skitsnacket ska vara roligt. Jag begriper mig inte på det alls, det är inte roligt för min del och jag föredrar då mer rättfram dratta-på-arslet-humor som finns med i överflöd i den här filmen. 

Tråkigt med så få tecknade intron i dagens filmer....

Ove från Solsidan kan dra något gammalt över sig, för det här är den som man varken vill ha till sin vän eller bäste granne om man kan undvika det. 

Referensen här är nästintill helt omöjlig att gå miste om?

Lägg märke till att en hand värnar om att julnötterna ska vara välbehållna, högtiden till ära.

Jag tror att det i jultider pågår en konspiration. Äkta makar och pojkvänner vill till sin hustru/flickvän ge något sexigt underplagg att lägga under granen och med hjärtat i halsgropen ger dem sig in i underklädesbutikerna de så sällan annars besöker. Och där jobbar nästan uteslutande kvinnor! Och inte bara kvinnor, utan ganska ofta attraktiva kvinnor som kommer fram till männen och vill hjälpa dem att göra rätt val angående storlekar på BH:ar och all annan liknande skit. Och där står de, med darrande läppar och vet inte riktigt vad de ska säga och är livrädda för att råka säga något fel ( samtidigt som man inte kan undgå att fantisera om hur underklädesplagget skulle se ut på den attraktiva expediten). Det händer oftare än vad ni vill tro, kvinnor! I det sammanhanget är den här scenen med Clark helt genial i all sin enkelhet. 

Nej det här blev inte det kära återsendet av filmen som jag hade förväntat mig, och gav mig inte riktigt den kicken inför julafton som jag kanske hade behövt. Men den har trots det sina stunder och bland annat lyteskomiken med en katt och "skiten" som flyter omkring i ventilerna tåls att se om lite då och då åtminstone.