Det är lite svårt att förstå varför The Lone Ranger inte blev någon större framgång, för lite överraskande var filmen åtminstone hyggligt underhållande och något som man kan ägna sig åt en snöig, trist decemberkväll. Popcornunderhållning som knappast är minnesvärd om ett år från det man har sett den, men funkar under tiden man ser den. Framför allt den vilda tågduellen i slutet är ren och skär underhållning, samtidigt som det blir alldeles för mycket to much och man kan inte låta bli att sucka, höja på ögonbrynen och utbrista: "Kom igen, det där är bara för otroligt". Samma upplevelse hade jag redan i inledningen med det utspårade tåget och alltsammans slutar med att de två huvudpersonerna i prinicp knappt får en skråma vilket vore fullständigt omöjligt i den verliga världen, förstås. Så John Reid behöver inte, som han gör senare, dö och återkomma som en levande död som inte förmås dödas- den här karaktären är liksom odödlig redan från början, och det gör att jag ser på det här som en serietidning och förutsättningarna är att huvudkaraktärerna helt enkelt inte kan dö! 

                                            LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Det är kanske dags att på allvar börja förbanna den dag Johnny Depp slog sina påsar ihop med regissören Gore Verbinski, och i förlängningen Disney. Depp som alltid varit en egensinnig, men spännande, skådespelare gör tyvärr ingen minnesvärd insats i den här filmen utan man kan säga att karaktären är en förlängning av Piraten från Pirates of the Caribbean. Med den lilla skillnaden att här går han omkring med en död kråka på huvudet. Och här är det meningen att man ska skratta lite... Tyvärr är känslan av att "det blir inte roligt när man återupprepar ett skämt" och efter alldeles för många uppföljare i Pirat-serien så känns Depp helt urvattnad och blek. Varje ruta den här indianen medverkar i ska på något sätt vara rolig och direkt pinsamt blir det när han tar på sig en fågelbur över huvudet för att han är rädd för katten... Suck! 

Börjar det inte bli lite tjatigt nu, Helena Bonham Carter? Lite för ofta numera spelar hon ungefär samma karaktärer och det räcker för min del nu, det blir inte roligare.

Hästen Silver har fler roliga scener än vad Johnny Depp har. Tragiskt på ett sätt...

Armie Hammer har dessvärre aldrig någon riktig pondus eller självklarhet som hjäten, utan det känns som komik från början till slut och även mot slutet när det är meningen att karaktären ska ha mognat. Om den här filmen hade haft premiär den 23 december 1993 hade den förmodligen haft alla chanser att bli en liten klassiker, men som det är nu med alla Pirates-filmerna som inte ens är slut fortfarande, så känns det bara som att alla inblandade gör precis som de har gjort flera gånger tidigare och det blir mest bara tröttsamt i Lone Ranger. 

Lite förvånad blev jag däremot över scener där "indianser blir slaktade på löpande band" och att man har snurrat till det så att det doftar lite forntida westernfilmer där indianen är blott och bart en vilde som blir manipulerad av den vite mannen. 

Jag hoppas innerligt att det här inte blir en franschie som utökas med femtiofem filmer till, men det är förmodligen kanske inte riktigt så illa då filmen inte gick speciellt bra ( som det var tänkt att den skulle göra) och producenten Jerry Bruckheimer fick till och med lämna bolaget Disney på grund av den här filmen. Yes, ibland fungerar det inte att mjölka en kossa hur länge som helst. Kanske det finns lite, lite hopp inför framtiden ändå.

Jag vet inte jag, men det ser ut som att betoningen ligger på humorn i Smothered och jag hade kanske velat önska en mer seriös skräckkomedi men det är inte i det som lite av tjusningen ligger här utan att man faktiskt har lyckats få med en hel del skräckfilmsikoner i en och samma film, det är bland annat en som har spelat Myers i flera Halloween-filmer och kanske framför allt Kane Hodder som har spelat Jason Vorhese i x antal filmer! Kan kanske bli smårolig att ta sig en titt på i alla fall.