Skriet vid midnatt ( original House on Haunted Hill) är egentligen filmad teaterföreställning. Det är omöjligt att förstå varför filmen blev totalförbjuden en gång i tiden när den skulle visas i Sverige! 

Filmens lätt absurda ton håller i alla fall fortfarande måttet. Och förutom det finns det nog egentligen bara två anledningar till att jag mäktade med att se klart filmen, trots att mitt tålamod var satt på ganska duktigt prov: Vincent Price, sådär härligt skruvad och mystisk som bara han kunde vara, samt skelett-scenen mot slutet av filmen. Jag älskar skelettet :D

Till filmens fördel hör också att man är tämligen ovetande länge huruvida det som händer verkligen sker, eller om allt bara är på låtsas. Skriet vid midnatt är mycket mer psykologiskt lagd, jämfört med remaken åtminstone. Det blir mer av pusseldeckar-karaktär av alltsammans, än direkt skräck.... vilket kanske inte jag är den största anhängare av, men just med den här blir det faktiskt intressantare ju längre speltiden pågår. 

Jag kan föreställa mig att publiken då förfärades över  dels scenen med den "döda" kvinnan svävande utanför fönstret samt den så underbara levande skelett-scenen, men kanske också över slutet som verkligen inte är något klassiskt slut där allt blir bra och förklarat, utan där man faktiskt lämnas med en öppen fråga om vad var det som egentligen hände. 

Det är verkligen jävligt synd att inte remaken ( som jag knappt ändå minns någonting alls utav)  kunde ha varit betydligt mer trogen denna förlaga. Vad hade man inte kunnat göra med det här materialet 1999?

Nåväl man får vara tacksam över att svt play valde att ha med lite annorlunda, kanske bortglömda, "skräck"-filmer under Halloween. Då fick man chansen att kolla in några gamla pärlor som man annars inte hade givit en chans. Skriet vid midnatt var helt klart värd en titt, om inte annat för att jag har sett så vansinnigt lite av Price men också för att utöka filmkartoteket med lite gamla hederliga klassiker. 

Jag har alltsedan i somras ( i alla fall vad jag kan erinra mig) drabbats av ett otäckt tillstånd- det att det känns som svårt att andas, lederna i armarna blir knallhårda och benen darrar betänkligt som om jag stod inne i en frys iförd bara kallingar. Det varar olika, ibland kortare men senaste gångerna har det varit betydligt längre anfall. Jävligt läskigt, obehagligt och skrämmande. Det jag kan tänka mig att det handlar om är panikångestattacker, för det har jag drabbats av förr, men inte i samma obehagliga utsträckning som nu! Kanske är det inbillning, kanske inte.... Jag vill hålla fast vid att det handlar om just inbillning, att det är något psykiskt mumbojumbo men vid vissa tillfällen känns det allt annat än som just inbillning. Ett av nyare symptom som tillkommit de senaste gångerna är att vänstra sidan av ansiktet/munnen blir förbaskat stelt och det går knappt att fyra av ett leende. Hmm vänster sida av kroppen är påfallande mer drabbat också och det har gjort att jag på senare tid har börjat fundera över om det kan handla om en begynnande jävla hjärtattack? 

En gång i somras, under en av dessa attacker, blev jag så orolig att jag direkt ringde 1145. Vafan skulle man göra liksom? Och den vänliga kvinnan som jag pratade med rekommenderade tämligen direkt att jag skulle ringa efter ambulans. Och gjorde jag det? Nej. Vem är jag att störa vården i tider av virus och överbelastning? Har jag aldrig tidigare varit i vårdens famn så varför ska jag börja med det nu, av alla dåliga tidpunkter som överhuvudtaget finnes? 

Men orolig är jag icke desto mindre. Vad fan är dessa attacker? Och varför kommer de betydligt mer regelbundet nu? Är jag möjligen påväg att bli kokojoko och bli fastspänd i en vit tröja som gör att jag kramar om mig själv hela tiden samtidigt som jag rabblar osammanhängande? 

Eller handlar det om ett förstadium, innan den där riktiga hjärtattacken kommer? 

Fan vet. Inte bra att använda Google i sådana här sammanhang, ändock kan jag ju inte heller låta bli att försöka googla mig till något slags svar. 

En del gånger blir svaret panik-ångestattack. 

Andra gånger blir svaret hjärtattackinfarkt.... 

Lite beroende på hur man googlar på saken, liksom. 

Näh, jag vet inte jag. Man kanske ändå skulle ta och göra ett besök hos farbror doktorn! 

Jag återbekantade mig med Amaranthe, och sämre nattljud kan man väl ha. Är inget gigantiskt fan av just denna grupp men faktum kvarstår att en del av deras låtar är helt klart ganska bra. 

Det är konstigt med sömn. Jag har väl alltid haft en ganska oregelbunden dygnsrytm, och någon morgonmänniska kommer jag aldrig att vara, men nu för tiden är det bra om man får sex timmars oavbruten sömn! Nåja...

Härligt att det har varit vinter på riktigt hittills- även om också jag gärna tackar nej till mer än tio minusgrader, men det har "bara" varit över tjugo minusgrader vid ett tillfälle vad jag känner till. Jag hoppas bara att det nu inte ska övergå till plusgrader eller regn, för detta magnifika vinterlandskap som har blivit kan gärna bestå oberört till efter nyårsklockan klingat färdigt. 

Nyår, hujedamej! Ännu ett år snart avlagt och snart skriver vi 2022. Vågar man hoppas på ett bättre år?

Nähä nu blir det fortsätta lyssna på lite musik och förhoppningsvis kommer väl Blund vid något tillfälle också till mig inatt....