Det var inte mycket att säga om den andra filmen och Taken 2 var, om inte egentligen, dumare än originalet men i alla fall betydligt mindre genomtänkt och betydligt mer ospännande och man kände mest att man snabbgjorde filmen för att casha in på första filmen ( som av outgrundlig anledning gick rätt så bra i alla fall). I den tredje filmen slipper vi i alla fall fler kidnappningsförsök på dotter eller hustru, den här gången blir Liam Neesons karaktär oskyldigt anklagad... Och ja, det blir väl ungefär samma sak en gång till medan Neeson ska rentvå sitt namn. Men om man söker efter något som inte kräver att hjärnan måste vara påslagen sent på natten på en lördag så tror jag nog att den tredje Taken-filmen fungerar ganska så bra ändå. Räkna dock bort överraskningar eller smarthet i manuset... 

Oj har det redan gått tio år sedan man tittade på den första filmen i Saw-serien? Jävlar vad snabbt tiden går, man hinner knappt med i svängarna. Jag minns i alla fall att jag tyckte om den första filmen. Jag minns lite mindre av den andra, och den tredje har jag inget minne av alls och det är till och med oklart om jag har sett den överhuvudtaget och de resterande har jag faktiskt gett blanka fan i att ens orka med att titta på. Sämre och sämre, är melodin för dessa filmer. Ingenting slår den första filmen och den överraskning som den hade att erbjuda mot slutet! Den första Saw-filmen ser jag mer än gärna om igen, men inte på bio däremot men gärna på en DVD så snart som möjligt.

Ååh så härligt med en potpurri av de olika musikaliska varianterna som finns av Batman! Min personliga favorit all times är Danny Elfman och hans mörka, intensiva ledmotiv till Tim Burtons magnifika film med Batman som han borde ha varit hela tiden innan tramset inleddes igen med bland annat Batman och Robin. Batman är och förblir en mörk karaktär och det övergår mitt förstånd varför man trilskades med den eländiga tv-serien från 60-talet och varför figuren var något av en clown ett bra tag innan det äntligen vände och blev som det skulle. 

Jag vet inte heller riktigt anledningen till varför Batman är en av mina favoriter bland alla hjältar som finns. Jag tror det handlar om en kombination av ett tragiskt förflutet samt att Batman faktiskt är en människa bakom manteln och huvan och ingenting mer än så. 

Vågar man hoppas att Batmans arv förvaltas väl och att det blir mörkt och dystert i tv-serien Gotham samt i kommande Superman vs Batman? Jag hoppas att vi för alltid kan säga hej då till det tragiska Adam West-arvet, men helt säker kan man inte riktigt vara för den här figuren dessvärre... 

En film, som dessutom har en speltid på ungefär två timmar, som handlar om två personer som är drabbade av cancer men som hittar varandra och ger varandra kraft och mod och kärlek, ja det trodde jag verkligen inte att jag skulle orka med eller att det skulle vara något som jag klarar av att se från början till slut. Men det gick, faktiskt. Och det för att The Fault in Our Stars var en gullig liten historia som dessutom hade ett starkt budskap! 

Det gjorde det inte sämre att filmens Romeo och Juliet spelades av två charmtroll till skådespelare, och det var framför allt tjejen i historien som jag kände allra mest för. Killen var aningen för mycket av det slag som alla charmtroll av manligt kön är i filmer- ett underbart smittande leende och glittrande ögon och något av ett busfrö som charmar hela sin omgivning och som har det där något som är svårt att definiera, men som gör att man bara inte kan tycka illa om honom. Jag gjorde mitt bästa, tro mig, men även jag föll för Ansel Elgort och hans personporträtt av Gus. Men Hazel var och är min favorit i den här storyn, tjejens ögon allena gör att man smälter som socker i en varm kaffekopp direkt. 

Dock fanns det ännu en karaktär som gjorde filmen sevärd och den gestaltades perfekt av Willem Dafoe! Oh, lysande, briljant... Men det hade kunnat vara ännu lite mer av hans bitterhet och synsätt på världen! Jag vet inte hur det är i boken, om denne alkoholiserade författare får mer utrymme att förklara och berätta om sin nattsvarta teori om livet och om de sjuka, men jag tror att jag måste läsa den och få reda på lite mer om dels hans bok och om hans syn på alltsammans. Hur som helst, det var ett tag sedan man fick se Dafoe spela något såhär minimalt och det senaste från hans sida som jag har färskt i minnet är från förra omgången av Spider-Man och Antichrist. Mer sådant här åt Dafoe, om jag får vara så vänlig att önska något såhär innan det är julafton på riktigt. 

En fin scen som jag bär med mig efter att ha sett den här filmen, är när man håller ett begravningstal till en av karaktärerna som inte har dött. Jag kan inte hindra mig själv från att börja fundera över vad bekanta till mig och vänner skulle ha att säga om mig om jag plötsligt och hastigt lämnade jorden och hamnade var jag nu kommer att hamna efteråt. Det skulle ju faktiskt vara roligt på ett sätt att få närvara och höra alla de fina ord ( ja, fina ord förhoppningsvis i alla fall, man vet ju aldrig). Å andra sidan skulle det kanske kännas en aning... snurrigt. 

Nej det här är en fin film som man ska se om man vill se på något som värmer hjärtat lite extra när höstmörkret kryper sig närmare och annalkande höststormar gör sig redo att kasta sig över oss. Det trodde jag verkligen inte att jag skulle säga när filmen började...

Tack älskling för att vi såg den här filmen. <3

Det är sorgligt att säga men jag har inte sett originalfilmen, och efter att ha sett remaken vet jag inte om jag vill se den heller. Det mesta som kan bli fel blir fel i den här remaken, och det stora problemet är att man har valt Elijah Wood i huvudrollen och i mina ögon övertygar han aldrig någonsin som galning. Och jag förstår inte riktigt heller vilken drivkraft som galningen har i den här filmen... Visst, man ska inte leka Freud när man ser på moderna remakes, som inte ödslar onödig tid på förklaringar eller djupdykningar i mänsklig ondska, men ibland önskar man att man kunde ägna lite tid åt annat än så mycket blod som möjligt. Maniac hade bara en enda sak som gjorde att man klarade av att se klart filmen, och det var att man hela tiden fick följa händelserna ur Woods perspektiv vilket ibland gav intressanta kameravinklar och perspektiv. Jag vet inte om det var detsamma i originalet dock. 

Lite 80-talskänsla får man också ibland i filmen, men i överlag var det här bara fruktansvärt ointressant och tråkigt och jag tittade konstant på klockan och hoppades att tiden hade förflutit snabbt men det hade den sällan gjort och suckande fick man konstarera att det fortfarande var mycket kvar av filmen innan den äntligen var slut och knappt lämnade något kvar i minnet och därmed kommer man snabbt att ha glömt bort att man överhuvudtaget har sett den här filmen.

Jag hade inte så stora förväntningar när det gällde Godzillas comeback och såg därför filmen med lågt ställda krav, och jag måste tillstå att jag blev ganska nöjd. Filmen är underhållande nästan hela vägen och jag hade inga stora problem med att fastna för handlingen även om det inte är något nytt man får se egentligen. Stora monster och söndermosade städer har vi nästan sett alldeles för mycket utav vid det här laget, och det finns egentligen ingenting som utmärker Godzilla. Det hade kunnat vara i stort sett vilket monster som helst. Däremot hade jag svårt för Godzillas nya utformning, som var allt annat än snyggt. Kanske man inte ska tänka på den första originalfilmen eller på efterföljarna, och Godzilla måste ju förnyas förstås, men bättre än såhär måste väl det bli? Stor och plumsig och nästan tjock, och med ett ormliknande ansikte... Nej det gillade jag inte alls. 

Sedan hade jag inget problem med det som många tycker var dåligt med filmen, nämligen att Godzilla är med så lite. Jag förstår att det är framför allt ungdomar som vill se betydligt mer utav Godzilla, och de borde förmodligen tycka att den förra filmen är mer i deras smak. Men jag tycker inte att det behövs finnas så mycket Godzilla med, ty monstret fanns hela tiden med i bakgrunden och syntes precis så mycket som hen behövde. Några utdragna stridsscener mellan Godzilla och MUTO-erna behövde åtminstone inte jag, och jag var nöjd med det man fick se av striden. Sedan hade jag betydligt mer problem med att Godzilla dyker upp och räddar hjälten precis hela tiden och att Godzilla mer eller mindre kämpar på människans sida. 

Nej Godzilla anno 2014 var en underhållande monsterfilm, och i alla fall jag hade ganska trevligt medan jag tittade på filmen utan att den på något sätt lämnade några bestående intryck hos mig. Hyggligt underhållande!

Filmpostern och trailern till Sabotage är tyvärr mer intressanta än vad själva filmen visade sig vara. Tyvärr finns här alldeles för mycket repliker som bygger på "knulla henne/honom", "mina ballar är hårdare än dina" etc etc att det är riktigt tråkigt att ens bry sig om vad som blir sagt. Dialogen är inte i huvudrollen i den här filmen på något sätt men lite mer klass på den hade man ju ändå velat ha. Det blir inte speciellt mycket roligare när man återigen tvingas konstatera att Arnold Schwarzenegger har sina bättre dagar bakom sig på film, men jag hoppas att det blir desto bättre när han ska spela Terminator och Conan igen, men i Sabotage är han mer orörlig än någonsin och han gör inte heller speciellt mycket. Jag misstänker starkt att det är en stuntman i de mer krävande scenerna ( och sådana fanns det nästan bara i slutet). Annars snackar Arnold mest bara hela tiden. Att handlingen är ganska tråkig och ointressant gör inte heller saken bättre, och att man försöker göra det lite smartare mot slutet blir bara ännu mer pinsamt. 

Sabotage är dessutom onödigt våldsam och brutal stundtals vilket inte gör mig det minsta, men man kan börja fundera över vad syftet med detta egentligen är... Filmen blir i alla fall inte bättre på grund av det. 

Nej det här var inte alls bra. Allra minst hade jag förväntat mig en underhållande actionrökare som duger att se en regnig, blåsig lördagkväll men blev knappt alls underhållen utan satt mest och väntade på att filmen skulle ta slut (den var alldeles för lång och kunde ha kortats ned betydligt). Det här hör hemma på filmhistoriens skräphög och bör inte ens ses av dem som tycker om Arnold och minns svunna storhetstider med honom inom filmens värld... 

Det var inte speciellt roligt att se "framtidens Batman" och en glädjekälla var den korta sekvensen när gamle hederliga Batman var i tjänst och Jokern är alltid Jokern så han gjorde dennes återkomst sevärd i alla fall. Men den nye Batman var tråkig, riktigt tråkig och sådär som alla yngre kaxiga hjältar ska vara- snabbkäftad och kaxig, och i avsaknad av det som gör en hjälte intressant. Batman ska inte vara någon som snackar hela tiden utan leverera väl valda repliker lite då och då. 

Animerigen är grov och kantig, och jag gillar inte utformningen på karaktärerna när de ser ut på det här viset. Framtidens Gotham City är allt annat än mörkt och mytiskt, det påminde mer om något som var hämtat från Stålmannens värld. Det var också tråkigt att det blev den översatta versionen som man tittade på och det är ju originalrösterna och dess skådespelare som man hellre hade velat höra. Jokern blir nog betydligt bättre i Mark Hamills tappning jämfört med den svenska, och detsamma så hade jag velat höra Melissa Joan Hart som Delia och Deidre. En hel del av den här animerade filmens styrka försvinner förmodligen i och med den svenska tappningen på rösterna. 

Undrar just hur roligt manusförfattare/regissör egentligen har när de får hålla på med Jokern? 

The one and only: Batman! 

Nej det här var en tråkig och ganska ointressant anrättning som påminde alldeles för mycket om tiden före The dark knight. Det enda som gjorde att man inte stängde av filmen var Jokern, som trots allt underhåller lite, men som samtidigt är mycket fjantigare och tråkigare i den här jämfört med vad han är i flera andra animerade filmer. 

Det blir ingen mer framtidens Batman för min del.