Det händer inte speciellt ofta men ibland så sker det faktiskt, och det är roligt att en uppföljare kan slå originalet med hästlängder för jag hade i alla fall betydligt mycket roligare medan jag såg den här jämfört med den första. Död snö numro ett var förvisso också rolig, blodig och upplyftade komisk men det blev lite smått tråkigt att det hela utspelade sig i och omkring en stuga. Den här gången är insatsen större och fler blir lemlästade längst vägen, och det blir betydligt fler zombier och ja, kort och gott blir allting betydligt roligare i uppföljaren. Bara detaljer som att hjälten får en zombiearm fastsydd och att zombierna använder tarmar för att slanga bensin... Ja, så mycket mer än så behövs inte för att jag åtminstone ska ha det trevligt. Plus är också att humorn är betydligt bättre den här gången också, även om jag inte har första filmen helt purfärskt i minnet. 

Sminköserna borde få en extra säck med guld ( men helst inte det guld som efterfrågades i den första filmen) för här är det riktigt bra sminkning och även om inte effekterna kanske vinner någon Oscar så är det i alla fall härligt galet och sådär lagom överdrivet som man förväntade sig att det skulle vara. Det enda minuset i min bok är väl att det kanske blir lite för mycket av det goda, att det blir aningen för mycket smaskande av slaget "onödigt våld" och att man kanske blir lite väl förtjust i att visa hur dessa zombier har ihjäl människor. Visserligen alltid gjort med en glimt i ögat, men ibland kan jag känna att det blir lite för mycket. 

Jag älskar i alla fall slutet- Bonnie Taylors smäktande ballad, Total Eclipse of the Heart, har väl aldrig använts på ett sådant fel sätt men som ändå varit helt rätt. Måste få någon form av kultstatus framöver tro?... 

Men kort och gott så var Död snö 2 jävligt underhållande och rolig rakt igenom! 

Ja det här var knappast bättre än att titta på anslagen till SVT:s anslagstavlan, samma förutsägbara skit typ. Hercules reborn är ingen episk film på något sätt och behandlar legenden om Hercules som om det vore nedskrivet på en servett. Man får ingen känsla alls för Herkules, utan han framstår mest som en vanlig dödlig som visserligen har snygga biceps och tvättbrädesmage, och som är jätteduktig i strider, men att han besitter krafer utöver det vanliga syns väldigt sällan. Visst, han lyfter en och annan tung sten i inledningen och mot slutet, men annars så... nja. Nej, att det här handlar om en dude som är halvgud syns inte alls. 

Det verkar som att samtliga skådespelare är handplockade från Arbetsförmedlingens många Fas 3:are och insatsen blir därefter. Man gör det man blivit tillsagd att göra i ett väldigt nödtorftigt manus som knappt lämnar något mer varierande att gestalta än att är man ond så är man genomrutten från början till slut och är man god så är man det också tills slutet. Hercules skulle kunna vara gråskalan som skiljer detta åt, men blir inte mer än en seriebetonad figur vars mångbottnade bakgrundsstorie aldrig utvecklas tyvärr. Man torde läsa lite mer om grekisk mytologi innan man ser det här hafsverket, och man kanske kan ta sig tid att titta på den gamla tv-serien om Hercules istället där Kevin Sorbo var halvguden så får man mer bakgrundsinformation. 

The many faces of the princess....

Det var nästan plågsamt att ta sig igenom den här filmen, och man kunde gissa sig till hur det kommer att sluta långt i förväg. Nej det här är ingenting att slösa bort tiden på om inte annat än att man har försökt att ringa alla sina bekanta men blivit nekad till att delta någon annanstans. Då, och kanske ändå då, vore det värt att se det här. Men knappt ens då faktiskt.

Jag hoppas desto mer på filmen om Hercules med The Rock, även om jag inte har så speciellt stora förhoppningar om den filmen heller. 

Det är otroligt vilket arbete men framför allt vilket tålamod Pietro D´Angelo måste besitta, för att orka med att skapa konst av gem- och vilka konstverk det är! Jag undrar hur många timmar det tagit i anspråk bara för att göra en av konstverken... Men å andra sidan, om man sitter instängd på ett kontor och jobbar och har tråkigt och råkar fästa blicken på ett gem som ligger på skrivbordet, och låter fantasin skena iväg och voila- så blir det sådant här. 

http://www.pietrodangelo.org/news