Fan, kom på att jag inte har sett Conan The Destroyer sedan tja, någon gång det senast var istid eller någonting liknande så det var hög tid att passa på och ta sig en titt på filmen.  Och vad ska man säga...  Man får trots allt vara glad över att filmmediet gått framåt sedan 1980-talet, på gott och ont. 

Det är extremt styltig dialog, extremt dåligt skådespeleri från samtliga inblandade och jag tror till och med att varenda en av dem har exakt samma ansiktsuttryck rakt igenom hela filmen. Effekterna är sådär härligt kitchigt usla, men det är ändå en viss charm över dem och jämfört med vad vi har till överflöd idag så kändes det verkligen som att det låg tid och själ bakom effekterna i den här filmen. Sedan att filmens effekter inte har åldrats med värdighet är en annan femma, det handlade mer om praktiska effekter istället för den djävla CGI-porr vi får se i varenda film nu för tiden. 

Bra var också det faktum att svärdscenerna känns verkligare än vad de gör i moderna filmer där alla hoppar och tjimmar omkring i luften och det låter lite fint pling pling när svärdsklingorna träffas, medan det i denna låter KLONG KLONG och Conan står stabilt kvar på marken under hela striden! 

Sedan finns det väl inte direkt mycket annat att säga... Det var inte heller direkt någon "rolig" omtittning, mest av allt var det bara extremt segt och långtråkigt. En scen jag hade glömt bort var den i ispalatset, där en ond trollkarl förstås finns och som förvandlar sig till någon halvödla eller vad det nu var för någonting- och denna varelse ser ganska cool ut i röd slängkappa fortfarande. 

Conans dödliga battle-look får varje fiende att darra på manchetten....! 

Jag skulle också ha mardrömmar om man tvingades ha Grace Jones dräckt genom en hel film... 

Seriöst, string och en löjlig svans och det genom en hel långfilm... Pust. Annars var Grace Jones ändå en skön kontrast till den alltjämnt skrikande och fåniga prinsessan som tvunget fanns med filmen igenom. 

Väldigt svårt att se hur detta monster egentligen ser ut. Men en man i monsterdräckt är svårt att få till att bli skrämmande. 

Inte riktigt Rödluvan under the hood här. 

Åh vad det skulle vara jävligt coolt om denna " en annan historia" blev verklighet med en åldrande Arnold i rollen som Conan, som hunnit vara kung och som antingen minns tillbaka till hur det gick till eller som tvingas ut till en sista strid. Naturligtvis R-rated, inget annat svammel. Men det är väl i och för sig någonting som bara stannar vid en dröm i dessa tider. 

Ja, man får väl hoppas på att det snart kommer något nytt försök med Conan på film ty det förra försöket var ju bara misslyckat. Det är väl också som så att den här karaktären inte riktigt känns igen av speciellt många längre. Man kanske skulle kunna rida lite på den väldiga framgången för Games of Thrones? Nej vad vet jag... 

Men vad jag vet är att jag inte kommer att se om Conan The Destroyer på väldigt länge, om ens någon gång igen alls! 

En inte helt oäven hajskräckthriller faktiskt, om än vi får fortsätta att vänta på en hajfilm i klass med gamla goda Jaws, som faktiskt ännu inte har överträffats. Otroligt! I 47 Meters Down återfinns gamla välkända problem som är alltför vanliga i alla hajfilmer som jag sett- att man direkt ser att hajen är datoranimerad ( och man förstår anledningen till varför hajarna måste vara just det, rimligtvis för att det är det allra säkraste för alla inblandade ) men det fråntar också en del av stämningen och känslan för att det skulle vara ett "äkta" hot mot de inblandade. Man får förlita sig till publikens fantasi i högre utsträckning, och göra det digitala hotet så realistiskt och trovärdigt att man helt enkelt köper att det visst simmar omkring hajar i nära anslutning till de inblandade i filmen. Det köper inte riktigt jag, dessvärre. 

Men, tack och lov, man använder hajarna sparsamt i den här filmen. Det visas inte för mycket och inte på tok för lite heller utan ungefär lagom förutom vid en sekvens som var aningen svår att smälta och tro realistiskt på. Dessutom lyckas man i den här filmen skapa lite engagemang för de två kvinnorna, syskonen, som det hela handlar om och jag finner mig själv med att hålla tummarna för de inblandade. 

SPOILERVARNING!

Sedan undkommer man inte några tankevurpor längs vägen- varför går vinschen ens sönder? Varför händer det dessutom en gång till!!! Och varför, varför befinner sig en av de potentiella räddarna flera meter bort medan det sen går att skicka ned förnödenheter med större precision???  Dessutom bjöds det ändå på en liten överraskning, eller rent av en twist som kanske hade chockat lite mer om man inte hade förvarnat om den redan långt innan! Men jag gillar å andra sidan när det inte alltid blir total lycka i slutet på filmer... 

47 Meters Down är absolut inte den sämsta hajfilmen som finns, inte heller den bästa utan hamnar någonstans mitt emellan.  Den var hyggligt underhållande medan den pågick men den lämnar inga bestående minnen eller känslor och kommer ganska snabbt att bli tämligen bortglömd. Men för en kort stunds underhållning duger den faktiskt!