Okej den första trailern med den supersnabbe blåa igelkotten Sonic gjorde inte många speciellt glada och det var framför allt utseendet på Sonic som såg riktigt dåligt ut! Men tydligen lyssnade filmskaparna på kritiken, försenade premiären för hela filmen och gjorde om-och gjorde rätt- och nu känner man igen gamla goda Sonic igen. Bra där!!!

I och för sig hade jag inte brytt mig särskilt om den här filmen om det inte vore för att det är Jim Carrey som spelar Sonics nemesis Dr. Robotnik och det ser ut som att vi får njuta fullt ut av en (över)spelande Carrey igen och det var alldeles för länge sedan sist.  Det ser faktiskt ut som att Carrey verkligen trivs alldeles utmärkt i den här rollen. Härligt! Fler sådana här roller framöver, om det inte är för mycket att önska, så att man får njuta av Carrey när han är som bäst. 

Jamen hur svårt skulle det vara egentligen? Såhär skulle fortsättningen av klassiska Halloween från 1978 ha varit! Det var inte så svårt, bara fortsätta på det man hade börjat med i den första filmen... Halloween anno 2018 är i princip samma historia fast en gång till, och några av karaktärerna har bara blivit lite äldre denna gång. Men det fungerar, sannerligen, lite effektivt fortfarande- en maskerad Michael Myers härjar omkring och slaktar lite väl på måfå offer på sin väg mot Jamie Lee Curtis men den här gången känns det inte lika självklart varför de slåss mot varandra även om man försöker få med kopplingen dem emellan.  Det är ganska okomplicerat trots att det gått så lång tid sedan den första filmen men man gör ett klokt val i att ignorera alla de andra uppföljarna och köra på linjen att den här är en direkt fortsättning. Man tjänar på det, även fast man inte vet speciellt mycket mer om Myers trots att man har sett alla de tidigare filmerna i serien och det är väl just mystiken som omger karaktären som är det intressanta. 

Däremot saknar jag lite av det smygande och leken med kameran som fanns med i originalfilmen, där man ibland byter perspektiv och ser ur Myers synvinkel och där man ibland bara anade att Myers fanns i närheten utan att man såg honom. Det är inte olikt många andra av dagens skräckfilmer mer utav pang på rödbetan som gäller här, inte så mycket finlirande direkt. Men man lyckas däremot bygga upp en viss stämning i alla fall, vilket inte många av dagens skräckisar kan sägas lyckas med. Jag vill hoppas på att det beror på att legendaren John Carpenter har varit inblandad, men det är kanske att hoppas på för mycket. 

Jag är ju ett fan av Rob Zombies första Halloween-film, tyckte om att man i alla fall fick veta lite mer av vad som formade och gjorde Myers till den han blev, och den här filmen ser jag som en solklar fortsättning på den filmen likväl på den från 1978.  Gore-faktorn är helt okej, en del blod blir det men ingenting spektakulärt och det bjuds inte på något chockerande ögonbrynshöjande. Skrämseleffekterna uteblir dessvärre helt och hållet, ingen av de hoppa-till-scenerna är direkt nyskapande. 

Tre generationer kvinnliga Strode ger Michael Myers en rejäl match. Det faktumet har blivit lite synonymt med en trend som finns med i lite för många filmer nu för tiden, suck. Nåja det är som det är med den saken, ingenting är som det var en gång i tiden;P 

Slutet på filmen är tyvärr ett antiklimax. Här kunde man ha gjort betydligt bättre och utan att hinta så tydligt om att det kommer att komma uppföljare ( vilka också är under inspelning nu). Jag tror inte det här håller för ytterligare två filmer utan att det ska bli upprepande och tämligen ointressant igen. Det hade gott och väl kunnat börja och ta slut med denna enda film istället. 

Nu väntar man bara på att Fredagen den trettonde ska få en minst lika lyckad uppfräschning. Kom igen nu!!!!!!