Två filmer släppta under samma år som på ungefär samma sätt handlar om att Vita Huset blir attackerat och presidenten och ämbetspersonalen måste räddas blir åtminstone en gång för mycket, och eftersom jag såg Olympius has fallen först känns det mest av allt som en upprepning av ungefär samma sak när man såg White House Down. Det är egentligen inte någon större skillnad på filmerna, och vilken man tycker bäst om hänger kanske mest på huruvida man står ut med antingen Gerard Butler eller Channing Tatum. Mitt val är enkelt, jag väljer Butler vilken dag som helst i veckan. Det finns en del tveksamheter här, allt är definitivt inte perfekt på något vis, men allt som allt duger filmen som tillfällig underhållning en tråkig lördag.

                                LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Men det som gör den här filmen sämre är framför allt sådant som är regissören Roland Emmerich signum- att en farsa behöver vinna tillbaka sin unge, att en underdog visar sig vara precis den som löser situationen och att samma unge till sist förlåter sin pappa och dessutom hinner med att rännu ut på gräsmattan utanför Vita Huset och genom att vifta på presidentens flagga avstyr en missilattack (!). Det blir... väldigt svårt att tro på alltsammans till sist och som Dogge Doggelito skulle säga- detta får du på köpet när man ser en Emmerich-film. 

Channing Tatum övertygar inte precis i huvudrollen även om han har samma träaktiga agerande som Butler hade, men det stora problemet är de onödiga kommentarer som han hela tiden måste säga, och mest retade jag mig på: "Jag har bara ett magasin med kulor kvar" precis innan han kastar sig in i en stid med motståndarna. Vilken jävla actionhjälte hade sagt något sådant på 1980-talet? 

Om man inte visste bättre, och filmen hade släppts tidigare, så hade man kunnat tro att filmen försökte hjälpa Barack Obama att bli återvald som president för Jamie Foxx för en liknande politik och får dessutom avfyra ett raketgevär. Hur ofta får man se sådant på film, liksom? En svart president som spränger grinden till Vita Huset... 

Maggie Gyllenhaal var ännu mer träaktig än Channing, och mest irriterade jag mig över att det som vanligt ska visas upp en "duktig kvinna" som ångar på med hjälp av koffein och patroitism och minsann måste jobbar hårdare än männen och ta situationen på mycket större allvar än sina manliga kollegor och som i slutändan visar sig få rätt, delvis i alla fall. Suck, hur många sådana har vi sett vid det här laget?

Joey King är precis sådär äcklig som ungar i sådana här sammanhang "måste" vara, som först är jättejättesur på sin pappa, sedan vet mer om Vita Huset tack vare Wikipedia och som dessutom får sin lilla videoblogg till den mest sedda på grund av att hon befinner sig i Vita Huset under attacken och som sist men inte minst måste rädda sin kära pappa från att bli bombad till potatismos och hjältemodigt springer och viftar med en flagga. 

Stjärnbarneret åker på ytterligare en smäll....

Men vad fan brinner det på Vita Huset igen? Det börjar bli misstänkt ofta, lika ofta som El-Giganten brinner häromkring.

Gissa vems plan som blivit träffat?

Men vad gör ni, mr president?

Det är verkligen inte USA:s dag här...

Däremot blev jag jävligt besviken på James Woods, ty jag hade förväntat mig att åtminstone någon gång få se snubben spåra ur fullständigt och spela psykopatiskt! Det är också lite oklart mot slutet varför allting egentligen genomförs, och vilka motiv som Woods skurk har mer än att hans sons död i kriget mot Afghanistan inte ska vara förgäves. Jag hade nog velat ha en ännu mer diabolisk plan, och en sådan fanns det i Olympius has fallen. 

Nåja White House Down är hyggligt underhållande medan den pågår och det var mest av allt en segdragen inledning där karaktärer och huvudintriger presenterades som var lite krävande att ta sig igenom men sedan blev det full fart fram till slutet så man hade i alla fall inte så tråkigt. Denna funkar kort och gott, men nog hade det varit trevligt om den istället hade haft premiär nästa år så det hela inte hade känts som en enda lång upprepning av något som man redan hade sett...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte något överväldigande fantast av Miss Li vanligtvis, men kan ändock ej undgå att digga detta å när låten inleds med en spellevink-vibb för att därefter fortsätta i någon stil av disco-dunkabunkaddunk- aaaah! aaah. Igår när jag var på kro...

Detta var en film som jag inte hade någon koll på, knappt visste att den överhuvudtaget fanns men så visades den på TV4 film under söndagskvällen och jag tog en chans och tittade.  The Night Listener är definitivt inte något mästerverk, men fungerade...

Du har ingen aning vad som händer, söndag bara sker. Varje dag, vilken veckodag är det egentligen? Du vet inte, måndag, onsdag, lördag Spelar ingen roll.  Du är mer eller mindre alltid full, en två tre Öl eller lite whiskey. Idag är det s...