Jag tror inte att jag hittills har sett Mark Wahlberg spela en mer osympatisk karaktär än vad han gör i den här filmen och det är väldigt svårt att tycka något alls om honom, mer än att han är helt fixerad vid den amerikanska drömmen och i början säger att det inte går att fuska sig fram men sedan gör precis tvärtom och fuskar utav bara helvete för att komma åt stålar och la dolce vita. Det gör mest ont att se Wahlberg spela den här karaktären, och eftersom det tydligen ska baseras på verkliga händelser, så undrar jag en hel del över hur verklighetens Lugo egentligen var. Eller är filmen menad som en parodi? Det är svårt att ta något av det som händer på riktigt allvar och alltsammans är gjord ungefär som en rockvideo- inte direkt ovanligt när regissören heter Michael Bay, dock. Dwayne Johnson gör inte heller någon direkt minnesvärd insats här, och det blir mest av allt väldigt löjligt att han ska låtsas vara religiös. Vad var tanken med den biten egentligen? Man gör ingenting av det här. Överlag blir det väldigt många snabba klipp medan Lugo avancerar, samtidigt som man tydligen ska känna något för de här karaktärerna men det gör man aldrig. 

                                          LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Pain & Gain blir enbart lite mer sevärd för min del när Ed Harris gör entre som ärrad, pensionerad privatdeckare. Vår landsfader Reinfeldts våra dröm med andra ord, en äldre gentleman blir inblandad och visar sig ha näsa för brott fortfarande och är den som först börjar ana att det finns en nål i höstacken i den här historien.  Utöver det förstår jag inte två saker- dels stackaren som aldrig dör trots huvudpersonernas upprepande försök att ta livet av stackaren, och dels den humoristiska tonen när huvudpersonerna är i fullt sjå med att stycka två människor. Hur fan tänkte regissör Bay där egentligen? Att ta hjälp av utomhusgrillen och stå helt öppet inför grannar och grilla några människohänder är ingenting hemskt, det är lite underhållande vill man nästan ge sken av... Det blir väldigt svart humor i sådana fall. 

Om det hade varit någon annan regissör vid spakarna ( well, låt oss önska någon som Ridley Scott te.x) så hade det här kanske kunnat bli betydligt mer underhållande än vad det visade sig vara. I vanlig ordning är Bay förälskad i slow motion-scener, mot en färgsprakande bakgrund och naturligtvis finns den obligatoriska scenen där de tre snubbarna i sakta mak går ifrån en explosion som filmas från femtioelva olika vinklar. Så som tuffa grabbar ska göra. I en film signerad Bay. Det är också önskvärt om samme Bay hade stannat upp en stund och funderat ut vilken linje filmen skulle ha eftersom den blandar och ger så fruktansvärt mycket, ena sekunden ska den vara lite smårolig och raljera över den amerikanska drömmen och i nästa sekund ska filmen vara tämligen blodig samtidigt som den lätta tonen ska bibehållas av någon dum anledning. 

Nej, Pain & Gain var fruktansvärt dålig, tråkig och stendum och gav mig absolut ingenting! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte något överväldigande fantast av Miss Li vanligtvis, men kan ändock ej undgå att digga detta å när låten inleds med en spellevink-vibb för att därefter fortsätta i någon stil av disco-dunkabunkaddunk- aaaah! aaah. Igår när jag var på kro...

Detta var en film som jag inte hade någon koll på, knappt visste att den överhuvudtaget fanns men så visades den på TV4 film under söndagskvällen och jag tog en chans och tittade.  The Night Listener är definitivt inte något mästerverk, men fungerade...

Du har ingen aning vad som händer, söndag bara sker. Varje dag, vilken veckodag är det egentligen? Du vet inte, måndag, onsdag, lördag Spelar ingen roll.  Du är mer eller mindre alltid full, en två tre Öl eller lite whiskey. Idag är det s...