Det är möjligt att We Are What We Are är höstens hittills tråkigaste filmtitel, men som tur är så bryr jag mig oftast inte om filmtitlar och efter att ha kollat in trailern så ser det här faktiskt riktigt lovande ut. Regissören som tidigare gjort Stake Land verkar kunna sina saker, och jag tror Jim Mickle har kokat samman en riktigt sevärd film igen! Definitivt något som är värt att kolla in när möjligheten finns.

Filmen kör med dokumentärgreppet och Ivans XTC känns lite dokumentär, men inget nytt under solen här direkt utan det gamla vanliga om kändisar som festar lite för hårt och som ligger runt med vackra kvinnor till höger och vänster och som redan innan förtexterna rullar igång är förutbestämd att dö. Ingenting nytt under solen med andra ord, och filmen haltar på ostadiga styltor från början till mål och hela tiden undrar jag varför jag ens orkar fortsätta titta. Svaret är emellertid inte för att filmen blir bra vid något tillfälle utan för att jag har bra sittfläsk och orkar ta mig igenom det mesta ( och det värsta). Däremot undrar jag hur fan det är möjligt att så fort man söker på den här filmen så hittar man reklamtexten " Ivans XTC är filmen som skakade Hollywood och avslöjade den nakna sanningen om Hollywood." Hmm ursäkta mig men... skakade om, och berättade den nakna sanningen om Hollywood? Please, sådant har vi sett bättre utfört i inte minst femtio andra filmer och att kändisarna knarkar och ligger runt torde knappast överraska eller skaka om någon? 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN ( MEN HAR DU EJ SETT DEN, VAR GLAD FÖR DET).

Det är ändå lite konstigt hur bortskämd man har blivit på kort tid med knivskarp bild i hur hög upplösning som helst, likaså knivskarpt ljud för båda sakerna saknas i den här filmen ( bland mycket annat) och den är "ändå" från 2000. Och trots att filmen inte har så jäkla många år på nacken känns den ändå äldre än Bibeln, för man känner det som att Bibeln är nyskriven jämfört med hur modern Ivans XTC känns. 

Peter Weller trodde jag skulle vara en anledning till att se filmen, men ack så fel jag hade. Gamle Robocop-skådisen gör egentligen ingenting fel och han spelar ungefär den typ av snubbe som man kan skönja redan på filmens omslag, men han gör ingenting utöver det han "ska" göra och det här är ingen roll som jag kommer att minnas honom för. 

The good old days. 

Hur många fler såg den här filmen på grund av hennes namn på omslaget? Kan inte någon göra en undersökning, jag är faktiskt intresserad av svaret...

Dessvärre var också en av anledningarna till att man orkade se klart den här Victoria Silvstedt, och knappast på grund av hennes skådespelartalanger. Men för att vara ett av namnen som marknadsförs hårdast på filmens omslag så har hon en extremt liten roll här och är knappast värd att ses på grund av henne. Då finns det annat där man får se betydligt mer av henne...

Om man ska hitta något förmildrande om eländet så tyckte jag om två saker- för det första att huvudpersonen Ivan hade en så fin relation med sin hund, och hunden var nästan den enda som han verkade bry sig om på riktigt. För det andra är tydligen filmen baserad på Leo Tolstoy och dennes bok " The Death of Ivan IIlich". Om filmen är boken förtrogen har jag ingen aning om, men jag blev i vilket fall som helst lite nyfiken på att kolla upp och eventuellt läsa igenom Tolstoys bok för den kan omöjligt vara lika dålig som den här filmatiseringen! 

Se inte detta, bespara er Ivans XTC!

Det är något som är galet med senaste filmen från mästaren ( eller ska man från och med nu börja skriva forne mästaren?) Brain De Palma, för efter att filmen har rullat igång känns det inte riktigt som att man bryr sig om någon av de två kvinnor som filmen kommer att handla om- spelade med varierande framgång av Noomi Rapace och Rachel McAdams. Jag känner att jag helt enkelt inte bryr mig om de här två karaktärerna och det som händer sedan utgör en mäkligt liten effekt på just den där känslan. Tråkiga karaktärer som inte säger mig något alls, spelat med väldigt lite intensivitet från McAdams, och som vanligt, Rapace. Något fel på ingrigen är det, som inte känns ett dugg nyskapande eller speciellt smart och av någon anledning drar mina tankar åt Basic Instinct ( framför allt en scen får mig att tänka på den gamla filmen med Sharon Stone i huvudrollen). Fast jag ska inte klaga egentligen, jag har under en längre tid trott att den gamla fina filmgenren "erotisk thriller" är på frammarsch men jag hoppas verkligen att de andra filmerna inom samma område visar sig ha betydligt mer innehåll än vad Passion har. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Jag blir inte klok på Noomi Rapace, och jag förstår inte varför hennes bleka insatser i Babycall och Promethus hyllas så sjövilt i svensk press. Är det så dåligt med verkliga talanger som försöker slå sig fram på andra sidan Atlanten så att mindre bra skådisar måste tokhyllas? Eller beror det helt enkelt på att hon just är kvinna, och av den anledningen helt enkelt ska hyllas i svensk press? Misstänker starkt att det förhåller sig på så vis. Nåväl inte heller i den här filmen övertygar Noomi mig, vilket hon aldrig har gjort hittills och efter det här makabra överskådespelandet och apatin så kan hon väl inte få någon mer roll framöver? Men, det vet jag ju redan att hon har av outgrundlig anledning.

Det verkar också som att regissör Palma har dragit in lokala tyska skådespelare lite här och var utan att det egentligen tillför handlingen eller händelserna på något avgörande vis. Man kan ju undra vad anledningen var, billigare arbetskraft i Tyskland jämfört med USA eller?

Lite 1990tals-feeling här inte sant?

Galet överspel eller underspel av Noomi, svårt att avgöra...

18-årsgräns om sådant här material visas upp i en spelfilm nu för tiden, eller hur var det nu...

Ojoj.!

Det är bra att en kvinnlig chef har akvedat utrustning liggande i byrålådan när behovet blir pockande.  

Om man tittar åt andra hållet är det väl skolboksexempel på kvinna med makt som Rachel McAdams tyvärr får visa upp, vilket är ganska tråkigt numera. Varför är det nästan så att alla kvinnor med makt på film i sådana här sammanhang måste vara riktigt bitchiga, sno andras idéer och vara alldeles, alldeles iskall? Är det vad som krävs för att hålla sig kvar på toppen där det blåser som mest och man är ständigt utsatt och måste bygga upp en mur omkring sig så man närmar sig psykopatiska tendenser? 

Det är i vilket fall som helst riktigt tråkigt att se hur en regissör som Brain De Palma verkar gå ned sig alltmer, för mannen som gav världen filmer som Scarface och De omutbara borde ha så mycket mer än såhär att ge. Att Palma sades vara en rekrination av Hitchcock i början av sin karriär ( vilket inte alls stämmer längre) syns i alla fall ganska tydligt i Passion, då stråket från Psycho används lite för ofta. Och för att tillägga det onödiga- slutet är alldeles för omständigt för filmens bästa. Vilket kanske ändå säger en hel del om filmen i övrigt. 

Nej det här var en riktig kalkon och ingenting annat. 

Inte för att jag någonsin har påstått mig vara kunnig inom området mode ( eller ens brytt mig speciellt mycket om det) så förstår jag inte riktigt trenden som verkar pågå för stunden- det ska vara hajsockar och sharkini som gäller nu? Men varför vara alldeles normal när det är roligare att vara tvärtom, och i alla fall sockorna skulle jag inte alls ha något emot att ha på mig om det finns för killar också. Sharkinin däremot vet jag inte vad jag tycker om riktigt, men jag föredrar nog fortfarande att se bikini istället på stränderna även sommaren 2014! 

http://www.toxel.com/inspiration/2013/08/09/shark-socks/

http://badabydesigns.storenvy.com/

( Dock tyvärr just nu ingen fungerande hemsida).

Med den här trailern kan man göra det roligt för sig och se om man har sett många filmer eller inte genom att ställa sig själv frågan huruvida man tycker att Bloody Homecoming ser originell ut och att man inte redan har sett något liknande tidigare? Om man känner att filmen känns intressant och spännande efter att trailern tagit slut måste man nog se till att kolla in lite mer film. Den här thrillern som riktar sig direkt till ungdomar kommer troligtvis aldrig att bli något mer än en film man ser en trist, regnig bakissöndag. När ska skräck börja bli nyskapande igen?