Av någon anledning (!) vill man marknadsföra uppföljaren till Machete med karaktären som spelas av Sofia Vergara som Killjoy, och inte mig emot... Äntligen en härligt urflippad kvinnlig karaktär som mycket möjligt kan finnas med i den tredje filmen med Machete som då kanske ska utspelas i rymden. 

Och så en ny trailer som har med Charlie Sheen och Mel Gibson... Vem fan blir inte sugen på att inte se den här uppföljaren efter den här titten?

Det känns vääääldigt långt kvar innan den svenska premiären den 8 november i Sverige, men jag hoppas som fan att väntan är värd det den här gången...

Det är från och med nu troligt att regissören som gav världen Sjätte Sinnet, M. Night Shyamalan, aldrig kommer att lyckas upprepa framgången med sin debutfilm och i och med After Earth borde det gå upp ett ljus för karln att han borde ägna sig åt mindre produktioner i samma slag som Sjätte sinnet där jag tror att han passar bättre, om han nu alls har något mer att berätta... En snabb titt på imdb.com ger vid handen att Shyamalan i alla fall inte har något större projekt inplanerat än att göra en serie vilket gör att han förhoppningsvis tar sig en paus i ett par år och sedan gör ett försök till återkomst. Eller tackar för sig, och erkänner att han helt enkelt inte har något intressant att tillföra film längre. 

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel med After Earth men jag hade stora problem med att bry mig om det som hände och kände inget riktigt engagemang för hur det skulle gå för karaktärerna, och inte heller blev det särskilt intressant att göra återbesök på en övergiven jord som av någon anledning saknar spår efter mänskligheten helt och hållet, ja förutom några grottmålningar i mitten av filmen. Dessutom tycker jag att det är svårt att förlika sig vid tanken på att djurlivet har tagit sådana proportioner som de hade ungefär samtidigt som under dinosauriernas storhetstid, och mest av allt blir det svårt att tro på att livet skulle kunna vara så frodigt och välmående med tanke på att det varje natt blir så in i helvete kallt så växter fryser till is... Någon som är forskare har förhoppningsvis sett den här och kritiserat det här, men det krävs ju inte att man har doktorerat i biologi för att inse att ett sådant extremt växlande klimat skulle göra att det inte skulle finnas så mycket djur och växtliv på jorden- och, än viktigare, det som gjorde att mänskligheten fick lägga benen på ryggen och dra iväg ut i rymden för att överleva, borde också ha gjort att även djuren, och växtligheten, borde ha dött ut betydligt mer än vad filmen påskiner... Det hänger helt enkelt inte alls ihop, inte ens det här biologiska. 

                                                   LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Will Smith family production AB är i allra högsta grad medverkande, inte minst Will Smiths son Jaden Smith som tyvärr misslyckas kapitalt med att bära filmen på sina späda axlar och i var och varannan scen ser det ut som att han ska brista ut i gråt. After Earth måste vara den film där Will Smith dessutom är med allra minst och är minst delaktig i filmen efter den mer än hjälpligt tråkiga inledningen. Jag saknade också humorn som vanligtvis brukar genomsyra antingen filmen Will Smith medverkar i, eller en humoristisk touch i hans karaktär som har varit ett av hans signum men något sådant finns ej att hitta här och inte ens Sherlock Holmes skulle kunna hitta något spår efter mänsklighet eller trovärdighet i far och son här. 

Men märkligaste sekvensen av dem alla i den här filmen måste vara Kitai och mötet med jättefågeln... Först blir han tagen av jättefågeln för att bli lunch till fågelns ungar, men direkt blir de attackerade av ett tigerliknande rovdjur och Kitai har under den korta sekunden hunnit bli känslomässigt berörd av fågelungarna och börjar direkt försvara ungarna, varvid mamma fågel registrerar detta och tänker "naww, han vill rädda mina ungar från rovdjuren, jag älskar dig" och därefter räddar fågelmamman Kitai från en säker död vilket också innebär att mamman inte har en chans att överleva själv. Ehm...? Något sådant här kan bara en regissör i Hollywood tänka ut, och jag har ingen aning vad man vill säga om scenen mer än att bevisa för mig att man har ingen jävla aning om hur djur, och speciellt inte fåglar, tänker och agerar. FÖR DJUR TÄNKER INTE PÅ SAMMA SÄTT SOM MÄNNISKOR och mammafågel förstår inte att den tilltänkta lunchbiten till ungarna försöker hjälpa henne och helt enkelt inte försvarar sig själv... Nej efter det där störtdök mitt lilla förtroende jag möjligtvis hade för filmen och jag slutade helt och hållet att bry mig alls om det som var kvar av filmen.

Och påtal om löjligheter så finns det också en scen där Will Smith ska förklara rädsla och hans avsaknad av rädsla: "Det enda stället som rädsla kan existera på är vår uppfattning av våran framtid. Den är en produkt, skapad av vår fantasi. Förstå mig rätt. Fara är ett verkligt hot. Men rädsla är ett beslut." Kort och gott, vi väljer om vi vill vara rädda eller ej ( gissa vem som väljer alldeles rätt lagom innan slutet?) och att rädsla är något som människan har latent i sig för att man antingen ska springa ifrån fara, eller stanna kvar och slåss? Jösses, det har vi ju bara känt till i hur många år som helst, hade Smith ingenting vettigare att säga till sin son?

Men, specialeffekterna var okej men under senare tid har man blivit så bortskämd på det området att man knappt reagerar på sådant längre, och effekter och perfekt yta bär tyvärr inte upp en hel film på egen hand och man vill faktiskt ha lite djup och intressanta karaktärer också. Nej det enda bra med den här var Ursas, som dessutom knappt är med i filmen förrän slutet så man vet inte riktigt hur de ser ut och vad de är kapabla till- vilket ändå gör att man vill se klart resten av eländet för att se det ofrånkomliga mötet mellan Kitai och den här varelsen. Dock förstår jag inte riktigt poängen med att de ska vara blinda? Kunde utomjordingarna inte förse dem med syn så hade man kunnat strunta i allt snack om rädsla hit och dit...

Nej för min del var After Earth ett riktigt praktfiasko och fullständigt ointressant och inte det minsta engagerande. Och Will Smith är inte längre någon skådespelare som jag högaktar eller tycker om ens en gång längre. 

Åh, alla dessa utnämningar där sexigaste kvinnan/mannen, städerskan, sophanteraren osv ska ses ut och sedan kablas ut som "världens sexigaste" ger jag inte mycket för, ty alla har sin egen smak och det betyder inte alls att just Scarlett är den sexigaste i världen. Men inte ser hon dum ut, direkt. Så jag har inget att anmärka på... Jag ser mycket fram emot att se världens sexigaste kvinna ( just nu och enligt Esquire) i Under the Skin, som ser mycket intressant ut. 

Ett plus i katen är ju att Scarlett dessutom tycker det är helt okej att hennes kille tittar på porrfilm, sådant uppskattas att en kvinna inte ser något problem med och därmed är väl kanske den här kvinnan den perfekta flickvännen måhända? Finns ingen sådan undersökning också gömd någonstans?

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article17616802.ab

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article17455475.ab

Mer från den utslitna found footage-genren, men den här gången med den lilla extra kryddan att den här filmen är helt och hållet filmad med en Iphone. Huruvida det skulle göra det nödvändigt att se Hooked Up tror jag inte, och det ser inte heller ut att bjudas på speciellt mycket nytt- ja förutom att det ser ut som att det är tjejer som ger sig på killar. Och sådant är alltid trevligt för det brukar alltid vara 99 procent motsatsen, tråkigt nog...

Nicolas Winding Refn har något som många regissörer saknar nu för tiden och skulle kunna kapa av sig en av sin hand för att få- nämligen det unika med att ha en "egen stil" och snart känner man igen en film av Refn lika säkert som man kan se att en film är signerad Spielberg eller Tarantino utan att man på förhand vet vem som har regisserat filmen. Men för min del har det börjat lite dåligt med Nicolas Winding Refn ty jag tyckte verkligen inte om Valhalla rising (jag hade förväntat mig en helt annan typ av film än vad jag fick) och jag tyckte inte något vidare om Bronson heller även om den var lite mer underhållande jämfört med vad jag tyckte Valhalla Rising var. Man kan lugnt säga att Drive är en blandning av de här filmerna och jag tycker ungefär likadant om den som med de två föregående- ibland är det alldeles för lugnt och nästan tråkigt, sedan exploderar Drive och blir som en serietidningsfilm och blodet sprutar. Det var tur för Drive att den började med en biljaktsekvens, för annars hade jag inte mäktat med att se filmen till slutet, och för att jag annars hade funderat på att stämma filmskaparna för missledande titel eftersom jag tycker att en titel med ordet Drive har väldigt lite med just drive att göra...

                                         LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Precis som fallet var med Valhalla Rising så hade jag trott på förhand att Drive skulle vara en annan film än vad den visade sig vara. Jag hade trott på mer action och raka rör från regissören, men riktigt så var det ju inte. En lång, alldeles för lång, kärlekshistoria utvecklar sig efter inledningen och jag bryr mig helt enkelt inte alls. Det blir inte enklare att uthärda love storyn då huvudpersonen Ryan Gosling i princip knappt säger något alls, men trots det blir kvinnan väldigt intresserad av honom. Fåordiga män, med ett pojkaktigt utseende, verkar fungera oavsett vilket år det står i kalendern men jag trodde väl ändå inte att det skulle fungera även år 2013. Vad gör karln egentligen för att vinna kvinnans hjärta? Han ser ut att tycka om hennes unge och han kan hur bilar fungerar, han är med i filmer som stuntman och i övrigt behöver tjejen inte veta mer. En kontaktannons på matchdejting.com är förmodligen en halv Stephen King-roman men det där kan man strunta i för det enda man behöver är att vara tystlåten, lite mystisk/spännande och ställa upp för kvinnan när hon behöver det som mest. 

Men trots de tråkiga stunderna ( det blir alldeles för många ögonkast mellan karaktärerna, ögonkast som förmodligen gör sig bättre i romanen filmen bygger på men som jag inte tycker säger så jäkla mycket i filmen mer än att allting bara stannar av) så lyckas regissören få till sina små moments ibland som gör att man vaknar upp ur apatin och börjar hoppas på att det snart ska bli betydligt bättre. Snart, snart, snart, efter den här sekvensen måste filmen komma igång, snart, snart. Men icke... Jag vet inte riktigt vad det beror på att jag inte blir hänryckt och uppslukad av filmen, men jag har svårt för att bry mig om huvudpersonerna och jag tycker helt enkelt inte alls om Gosling. Att variera mellan ungefär två ansiktsuttryck genom hela filmen samtidigt som man verkar vara beredd att fara till närmaste rättspsyke när som helst räcker inte för min del. 

Dessutom tycker jag att slutet var riktigt dåligt och tråkigt. Drive funkar helt klart att se en sväng i alla fall, men det här är inte något som jag ser om igen på väldigt, väldigt länge. 

Det blev en ganska gammal film som fick bli "lördagsunderhållning" den här lördagen men filmen är ändå bara från 2010 men känns som en gammal relik från 1980-talet, för det är mycket som är bekant med den här filmen och det bjuds inte på några överraskningar ( förutom slutet, möjligen), och inledningen som ändå skapade ett visst intresse och gjorde att man faktiskt orkade se klart alltsammans. Men när allt så småningom ska vara förklarat, så är det fortfarande frågetecken som kvarstår och egentligen undrar jag vad som egentligen var poängen med stackars Williams som får se så mycket hemskt. Det blir inte mycket till förklaringar, och på den här punkten hade man faktiskt kunnat göra den här filmen intressant- hur får man ett oskyldigt barn att bli en mördare? Är det enbart uppfostran det handlar om, eller finns den där mörka sidan inom oss alla redan från början? Men tyvärr gör Bereavement inte några anspråk på att lyfta några filosofiska frågor, och därmed faller hela inledningen som ett dåligt korthus och man förstår inte alls vilka motiv filmens psykopat har utan han får förstås spela över å det grövsta i ett patetiskt, men vanligt förekommande, försök till att verka galen. 

                                                LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Det är egentligen William som är viktigast med filmen och därmed borde man ha gjort något mer av det här för jag begriper helt enkelt inte varför psykopaten kidnappar pojken i inledningen för att sedan, som det verkar, träna upp honom i att bli en mördare? Och vilka demoner är det egentligen som är efter psykopaten? Det får man inget svar på tyvärr. Sedan får man följa en ganska ointressant story om tjejen vars föräldrar har dött och därmed tvingas flytta från Chicago till vischan och bo med sin onkel, men ingen fara på taket ty tjejen hittar snabbt en modellsnygg kille som-håll dig hårt i stolen nu så du inte faller av den- mekar med bilar. Två hjärtan blir snabbt ett och bara det att modellsnygga killen tar hand om sin farsa som sitter i rullstol gör att tjejens hjärta om möjligt smälter snabbare än smör i solsken. Medan detta utspelas får vi under tiden se hur psykopaten dels slaktar en massa skrikande, oskyldiga kvinnor samtidigt som han gör något slags försök till att lära upp William men varför psykopaten håller på med det han gör förblir en obesvarad fråga och därmed blir ju alltsammans poänglöst underhållningsvåld enbart för sakens skull vilket jag tycker är poänglöst. 

Manuset till Bereavement borde ha lästs igenom inte bara två varv till, utan minst tio gånger för att regissören borde ha kunnat upptäcka att trots allting så är det här inte mycket bättre än en slasherfilm som snabbt försvinner i mängden och som väldigt få människor kommer att titta på. Det var knappt att det här fungerade som film en trist lördagsnatt i början av oktober, och det här är ingenting som man någonsin kommer att titta på igen om man inte helt tappar minnet vid något tillfälle men så fort man börjar titta på den igen så kommer man att minnas hur dålig den är och stänga av omedelbart. 

Tack Rix FM för att ni påminde om den här låten, och kanske framför allt videon till den, som jag inte har tänkt på väldigt länge. Musik var helt enkelt mycket bättre förr... 

Godzilla har gått i samma skola som Batman, Superman och Spider-Man och kommer nykläckt ut 2014 som en betydligt tuffare figur, och teaser, jämfört med hur det var vid det senaste försöket 1998. Det ser mycket bättre ut och det avslöjas inte heller alltför mycket av vad som är att vänta. En längre trailer kommer väl förmodligen snart men det är nog ändå den här korta glimten man ska nöja sig med om man inte vill ha alltför mycket förstört redan innan man har sett filmen...

http://movies.cosmicbooknews.com/content/godzilla-2014-teaser-trailer-leaks-online