Det är inte mycket nytt direkt som presenteras i TV Spots, men vad gör väl det för jag vill inte se så särskilt mycket mer innan man har sett Spectre. 

Det förekommer inte så ofta att jag lägger upp trailers för svenska filmer, mest på grund av att jag lider av någon slags fobi mot svensk film som allt för ofta är genomuselt och tråkigt och fruktansvärt förutsägbart. En underbar jävla jul skiljer sig väl inte direkt från många andra svenska filmer ( vad det verkar som i alla fall, man ska väl inte säga så innan man faktiskt sett filmen), men det är alltid roligt när julfirande skärskådas under luppen och speciellt om Robert Gustafsson finns med i rollistan. Helena Bergström ger jag inte mycket för som regissör ( vilket hon fortfarande inte motbevisat med sina filmer som hon regisserat, än mindre i de filmer hon skådespelar i). Men vad fan det är snart jul och kanske, kanske ger jag En Underbar Jävla Jul åtminstone en liten chans vad det lider. 

Trailer 

Denna ständiga jävla debatt huruvida man ska eller inte ska äta julmiddag före eller efter Kalle Anka! 

Okej det här är egentligen ingen film/uppföljare/fortsättning som jag direkt brinner för men vad tusan, man har ju faktiskt vuxit upp med Rocky-filmerna även om de aldrig varit några personliga favoriter. Men för några år sedan förklarade en varför han gillade framför allt den första filmen. Den handlar lika mycket om boxning som om en man som ger tvivlare en upercut, som boxas inte för att det finns så många som tror på honom utan för att han verkligen vill det han gör. Det är en enkel man från gatan som boxar sig hela vägen upp till världstoppen! Det är synd att man tappar bort det här perspektivet i uppföljarna, även om den förra filmen gjorde om ungefär samma koncept som i den allra första filmen ( och glömde bort den lilla detaljen att Rocky var hjärnskadad). 

Det återstår att se om jag överhuvudtaget kommer att titta på Creed, men den här "bakom kulisserna"-trailern gjorde mig i alla fall lite, lite mer nyfiken på filmen. Om man gör det här rätt så kan, kan, det här bli bra, och i förlängningen starta om med en ny serie av "Rocky"-filmer. 

Mitt i allt snack om Star Wars: The Force Awakens hamnade James Bond lite vid sidan om, kanske för att man inte hade någon ny trailer till Spectre att se fram emot och att man längtade som bara den efter nytt rörligt material från Star Wars. Nåja nu är odningen återställd! 

Här bjuds vi på en 46 minuter lång specialare om historiken omkring vår agent 007. En hel del godis minst sagt, och man får kanske veta lite mer om den kommande installationen i den långa Bondfilms-serien. 

Dessutom två nya singlar från Spectres soundtrack:

Personligen gillar jag verkligen denna mest:

För mig är peppen personligen enormt stor för Bonds nya äventyr ( peppen inför denna är till och med lite större än vad den är för Star Wars men då är jag ju också ett betydligt större fan av Bond än vad jag är av Star Wars) och om Spectre gör mig besviken på något sätt så vet jag inte vad fan jag gör. Den här filmen har jag längtat efter sedan början av 2015. Men hittills tyder ingenting på att det här ska bli en besvikelse ( ja, förutom titelsången av Sam Smith då, den var inte alls vad jag hade förväntat mig). Knappt två veckor bort nu innan Bond, James Bond återkommer på vita duken. Ååh, all denna längtan kan inte vara hälsosam! 

Det var med tveksamhet om man skulle ge What We Do in the Shadows någon chans överhuvudtaget. Det lät på förhand inte så spännande med en mockumentary, fejkdokumentär- som skulle följa upp och nedgångar för fyra vampyrer. Jag kunde i alla fall gissa rätt på en del saker som filmen skulle ha med men, jag ångrar faktiskt inte till viss del att jag gav What We Do in the Shadows en chans. Stundtals hade den sina stunder, även om jag tyvärr inte tycker att filmen håller hela vägen. Tack och lov var speltiden bara en timme och tjugo minuter så man kände att man inte skulle slösa bort alltför mycket av sin tid på den här filmen.

En fråga som blir obesvarad men som man funderar över i efterhand, var anledningen till att vampyrerna vill att ett kamerateam ska dokumentera dem? Det borde inte vara problematiskt för någon av dem att inse vad det kan leda till när filmen senare skall visas för publik, och de blir ju inte glada över att en nybliven vampyr säger till varenda en han möter att han är en vampyr. Det hade behövts lite mer bakgrundsinformation till anledningen att man har fått godkänt att filma. Och om man fortsätter på det här tankespåret, borde inte kameramännen ha skitit i alltsammans efter attacken mot dem i slutet? Vad får dem att heroiskt fortsätta filma utan att  tänka på sitt välbefinnande? Jag tror att det här hade blivit bättre om man hade fått höra kameramännen prata sinsemellan om  händelserna som dokumenteras. Varför reagerar ingen på något av det som händer? Det blir opersonligt, och inte heller så trovärdigt. 

Framför allt lyckades man ( fast jag vet inte riktigt hur det gick till nu när jag tänker efter) med att göra vampyrerna mänskliga på så vis att man gillade dem och jag gillade framför allt Viago, som med viktoriansk adelhet aldrig för en sekund överger sin artighet- han vill till och med att dem han kommer att dricka blod av ska ha en trevlig stund innan, ja före det att han då måste skall dricka deras blod. Viago är noga med att lägga ut tidningar eller något annat som blodet kan skvätta på.

Vladislav hade också sina stunder men ( särskilt storyn omkring The Beast är en ganska spännande följetong genom filmen) jag tycker att det är lite för sparsmakat om bakgrundsstoryn om de andra vampyrerna. Petyr är coolast av samtliga, men så har han ju likheter med Nosferatu, och kan till och med se jävligt häftig ut ibland! Det är synd att Petyr inte får vara med så mycket i filmen och att han ganska snabbt går ett grymt öde till mötes. 

Inledningen med bråk vampyrerna simsemellan om vem som ska ta hand om den smutsiga disken ( vad spelar det för roll, vi ska ju ändå döda gästerna), att en av dem moppar golvet med en upp och nedvänd kropp och att man kan dammsuga i taket utmärkt eftersom vampyrer ju kan flyga eller att man måste bli väkomnad in innan de kan ta sig in på nattklubbar. Den här komiken i mindre format fungerar utmärkt. Men dessvärre går det inte att skoja om vampyrtemat hur länge som helst innan inspirationen uppenbarligen börjar att ta slut. 

Absolut bäst och som framkallade flest skratt hos mig var What We Do in the Shadows vid de tillfällen som vampyrerna träffar varulvarna! Mer sådana skämt hade varit önskvärt. 

Dags att vakna och kliva upp efter en skön natt i en kista. 

Vladislav lägenhetsmöte om tio minuter....

Ooopps!!! My mistake.

Groovy!

Vampyrerna har varit med ett tag minst sagt....

Gruppfoto. Du där, flintskallen, visa mig ett leende. Kom igen, smile!!! 

Det här blir resultatet om man ger sig i kast med att äta skräpmat!

Någon måste ansvara för städningen också, förstås. Men hade hon haft snopp hade hon varit vampyr för länge sedan. Usch för alla dessa orättvisor!

Suck, dessa varulvar. Vad ska man göra med dem? 

Oja;P Att man blir sexig som vampyr syns ju direkt. 

Cooling!

Nice joke;)

Filmen är smårolig mest hela tiden men bjuder aldrig mig på något gapskratt och puttrar på i bra takt, och det blir aldrig direkt tråkigt. Att man dessutom gillar huvudkaraktärerna gör inte det hela sämre heller. Ett litet nytt grepp på det här med vampyrer och det känns ganska uppfriskande, och jag ser gärna fler liknande filmer i framtiden. What We Do in the Shadows är 50/50 och jag är kluven över vad jag egentligen tycker om filmen. I korthet tycker jag att den börjar bra, man etablerar tonen direkt och filmen är gjord med gott humör men någonstans blir det så att jag konstaterar att det egentligen inte finns så mycket till substans. Det hade inte varit till skada om man slängt in mer referenser om vampyrismen, eller att vampyrerna hade haft något att säga om den moderna tiden som de lever i ( Internet presenteras för dem genom Stu, och detta hade man kunnat göra mycket roligare även om man drar ned några pluspoäng för att de äntligen kan titta på en soluppgång via nätet). 

Men egentligen hade jag inte så stora förhoppningar på filmen, och därmed kan jag ändå säga att den överraskade positivt genom att visa sig vara ganska sevärd för stunden i alla fall. What We Do in the Shadows är ingen film som kommer att stanna kvar någon längre stund i minnet men den duger medan man tittar på den och är man på rätt humör så kan man ha det ganska trevligt under tiden.

Inte direkt hilarious, men åtminstone helt ok!