Okej, härligt att Charlotte Perrelli har en påkostad show på gång i Melodifestivalen på lördag, och det låter som att det ska smälla och dundra ordentligt, men är det verkligen huvudsaken? Visst, Saade vann ju en hel del på att ha ett spektakulärt nummer, men jag tror inte att det är vad publiken efterfrågar i år. Och det viktigaste ska ju ändå vara sången, musiken, och då får man ju hålla tummarna för att Perrelli inte har glömt bort det och att The girl är en riktigt bra sång. Av någon anledning betvivlar jag att så är fallet redan nu men det är kanske för mycket sagt innan man ens har fått höra ett smakprov från den. Men det återstår att se, mest showeri och effektsökeri, eller en riktigt bra låt i alltsammans...

http://www.svd.se/kultur/perrellis-miljonsatsar-i-schlagern_6866213.svd

Mitt betyg för We Need To Talk About Kevin pendlar kraftigt medan filmen pågår och jag vet inte riktigt vad jag tycker om filmen när eftertexterna börjar rulla, men nog tror jag att det minsta jag kan ge den är helt klart godkänd och att den är sevärd även om den stundtals känns lite för lång. Och mitt intryck efter att ha sett trailern var att den skulle vara mer åt thriller-hållet, men det visade sig att det inte riktigt stämde, men jag gillade det här ändå faktiskt även om det ibland blev lite för lugnt och händelselöst i den meningen att "blickar" och själva situationerna skulle tala mer än agerande. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Det jag däremot tyckte var ett litet genidrag med We Need To Talk About Kevin  är att man här har valt att fokusera helt och hållet på mamman, och vilka reaktioner hon får möta efter det Kevin har gjort. Fokus brukar annars framför allt ligga på den "blivande" mördaren/psykopaten men så är inte fallet här. Det är filmens starkaste kort även om jag har lite svårt att förstå hur en del av de drabbande tänker när de per automatik skyller allt på Eva. Tilda Swinton gör i alla fall helt fantastisk ifrån sig, även om jag tycker att hon är en aning för sårbar redan från början. Man kan också börja ställa en del frågor angående kvinnor och barn, för vad händer när den där perfekta, fina relationen mellan en mamma och ett barn helt enkelt inte finns där? För Kevin visar väldigt tidigt ( kanske en smula för tidigt men jag är å andra sidan ingen psykolog så vad vet jag om när barn börjar uppvisa annorlunda tecken och liknande), men man märker direkt att det är pappan som Kevin tyr sig till. Så vad gör man då? Eva reagerar dock på sådant sätt man förmodligen inte ska göra, men å andra sidan så njuter ju Kevin av att jävlas med henne. Hur skulle man själv ha reagerat i en liknande situation, egentligen? Och vad kan man som mamma göra? Ens barn hatar en, utan någon direkt anledning... 

John C. Reilly gör bra ifrån sig, men är hyfsat anonym och finns inte riktigt med på samma sätt i filmen utan dyker upp bara när han har slutat arbeta. Han har inte så mycket att göra i den här filmen, och jag har lite svårt för att kunna acceptera honom i en sådan här allvarlig och seriös film. Ezra Miller är klockren som tonårige Kevin. Jag vet inte riktigt vad det är hos honom som tilltalar mig, men det är riktigt "nice" när han småler och hela tiden ser så oskyldig ut precis hela tiden, fast man vet att ondska finns i det där leendet. Miller gör inte några stora yviga gester som Kevin, utan porträtterar honom som en människa av kött och blod, vilket gör det hela mycket mer trovärdigt än om han skulle brista ut i psykopat-skratt mellan varven. 

Det som gjorde att jag pendlade mellan vad jag tyckte om filmen var mest på grund av att det från början klipptes från olika händelser, nutid och dåtid, och det började kännas lite förvirrande efter en stund, men tack och lov så har regissören kontroll på alltsammans och allt får tillslut ett syfte så man förlåter hoppandet hit och dit och när man har börjat komma in i handlingen, vilket inte dröjer speciellt länge, så är man fast. Det går inte att värja sig, man kan liksom inte slita sig från filmen. Jag vill inte direkt påstå att det blir särskilt spännande, man vet liksom på förhand vad som har hänt, men det intressanta ligger snarare i att man får följa Kevins utveckling. Men han kanske var lite för annorlunda redan tidigt i barndomen, jag hade hellre velat se att det kom successivt istället. Det är ändå lite fantastiskt att regissören, som är en kvinna och heter Lynne Ramsay, är så ung och ändå har lyckats få ihop den här filmen, även om en del bilder och skeenden kanske är överflödiga ( speciellt i slutet).

Men som helhet är We Need To Talk About Kevin riktigt sevärd och hela tiden intressant. Men jag vet inte riktigt ännu om det är en fullträff egentligen, men som en stunds tillfördriv duger den bra och den ger en lite att fundera över på köpet. 

Ohboy den här actionfyllda trailern för kommande The Raven gjorde ju inte att jag blev mindre intresserad av filmen, det ser faktiskt riktigt lovande ut! Du är välkommen tillbaka till vita duken, Edgar Allan Poe. Tror den här kan bli riktigt sevärd.

http://www.youtube.com/watch?v=H7D-0NLrJOc

Det har på flera sätt och vis varit en ganska orolig måndag, och saker som inte vanligtvis brukar inträffa sker stup i ett för stunden, känns det som i alla fall. Den springande punkten och stressfaktorn just nu är att vi är utan vatten och man inser inte vad man har förrän det försvinner, ungefär. Det är otroligt irriterande att vara utan vatten! Det påverkar så många olika områden som man inte tänker på när det rinner vatten ur kranen utan problem. När det väl uppstår problem så förstår man hur beroende man är av rinnande vatten från kranen. Gah, hoppas att det ska vara löst snart.

sen är det någon som har fått pling på att ringa mig på mobilen. Det som är irriterande är att det står "inget nummer" när man vill kolla vem det är som ringer. Att det inte står något nummer ökar inte direkt chansen för att jag kommer att svara, för jag tycker det är väldigt obehagligt att prata i telefon och speciellt då jag inte vet vem det är som ringer. Men är det inte så, att det är vanligtvis försäljare som inte brukar ha något nummer? Ja, det är väl förmodligen idiotiskt av mig att inte svara... Får se hur jag gör om denne ringer igen. 

Men däremot så kan man inte beklaga sig över vädret just nu. Solen skiner och det är hyfsat molnfritt på himlen och temperaturen ligger på behagliga 3-4 minusgrader. Det kan nästan inte bli bättre än så. 

Ja, man kanske skulle kunna inleda en blomstrande karriär som spermadonator? Säcken är full med säd i alla fall, jag har inga sjukdomar eller liknande och kan massproducera varan om så skulle behövas, bättre går väl knappast att finna? Det enda problemet är väl om någon skulle få se hur ful jag är, så skulle de inte vilja önska att deras barn får mitt utseende, så på det planet skulle den här potentiella guldgruvan gå i konkurs. Men blivande mödrar behöver ju inte heller se eller veta vem donatorn är, så man kanske skulle prova åtminstone...

Åhja, nu ska man inte tro att det räcker med att återigen berätta den klassiska storyn för en nutida publik eftersom det vore som att kasta pengarna i sjön på grund av att den här helt uppenbart vänder sig till en publik som precis har fyllt tolv, tretton år och som blir distraherade hur enkelt som helst ( mest troligt av att kolla statusen på Facebook och hålla på med mobilen medan de befinner sig på bio) och därför måste det hända saker hela tiden och speciellt häftiga saker som slow motion-scener där saker och ting sprängs i bitar, och de tre musketörerna måste påminna mer om dagens actionstjärnor än om dåtidens. Egentligen har jag inget problem med detta, jag gillar att klassiska figurer och berättelser berättas på nytt och med den teknik som finns tillgänglig för stunden, men då ska det fan i mig inte dumförklara mig som tittare. Det borde stå på filmaffischerna att "ni som är äldre än femton, besvära er icke med att kasta bort er tid på denna eftersom allt, allt, allt som är det minsta svårt förklaras nämligen så att de unga ljushuvudena inte ska behöva använda hjärnan alls". Ja, ungefär så känns det i alla fall. Så betrakta den här versionen som en väldigt, väldigt löst baserad på Alexander Dumas originalberättelse. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Kom igen- flygande skepp? Och inte nog med ett enda, det finns två, ja rent av en hel armania av flygande skepp om man ska tro på slutscenerna som hemskt nog kanske utlovar en potentiell uppföljare. Nu hyser jag inga stora förhoppningar till regissören Paul W. Anderson, jag menar se bara hur han misshandlar Resident evil, och så det eviga uppvisande av hans fru ( som är het, inte tu tal om saken), Milla Jovovich. Jomen visst här finns åtminstone en scen där hon får visa upp sina fina ben. Jag tror att Anderson är särskilt förtjust i frugans ben. Syns inte dem i alla filmer där hon finns med som han regisserat? Jo jag tror det. 

Flygande skepp är inte det enda idiotiska påfundet här. Allt är tämligen barnanpassat och då duger det inte med att Frankrike ska ha en trovärdig kung, nej nej. Ungarna ska ha något att fnissa åt medan vi äldre suckar och skakar på huvudet- visserligen är kungen här ung och påminner om en tonåring än en vuxen, ung man ( hur fan har han och hans lika unga fru kunnat få barn, dessutom en flicka som är tonåring? När fan gökade de så att de hann få en så pass ung dotter)? Nej kungen här är en fjant, som vilken filur som helst kan kontrollera om denne bara har ett uns av hjärna. Och det har förstås kardinalen. Suuuck.

Men kungen är inte den enda spolingen här- D'Artagnan har degraderats till en liten pojkspoling han också. Hurra, hurra barnen i biosalongen har ytterligare någon att identifiera sig med. Och inte nog med det- redan vid D'Artagnan första stid när han nyanlänt till Paris så tittar en vacker, blond tjej på honom- det visar sig vara Constance och nu kommer genast en miljon-kronors-frågan; vilka två yngligar blir förälskade i varandra? Nej ni behöver inte ens chansa på att kasta bort en livlina, svaret står självskrivet direkt. Suuuck.

Och sedan har vi musketörernas uppassare, och vet ni vad- hurra, här har vi en filur som man ska skratta åt, för han är ju såååå lustig så. För blir det för otäckt ibland så är det ju jättejättebra att han bryter det hemska med ett väl passande ( nåja) skämt. Dubbel-suuck.

Och så, Milla Jovovich igen. Det är jätteroligt att man ändrar på historiska roller igen för att visa upp idag att kvinnor minsann var jättehäftiga förr i tiden också. Man gjorde det i Pirates of Caribbean, och man gör det här liksom i flera andra filmer. Jag förstår inte poängen med det egentligen, mer än att man väldigt gärna vill framstå som politiskt korrekta nuförtiden. 

Nej den enda som gör något vettigt i den här filmen är Mads Mikkelsen, men naturligtvis får han inte vara alltför ond utan bara se lagom ond ut genom att ha en lapp för ögat och titta ilsket på musketörerna. Synd, för det här hade kunnat bli en riktigt bra skurkroll, något som kunde ha varit som från Casino royale men icke. Den här filmen är ju för barn, och då får man inte ta ut svängarna alltför mycket. 

The three musketeers kunde ha blivit en riktigt underhållande film men blir inte mer än helt okej medan den pågår men man blir förbannad över att det ska vara så jäkla glättigt och fjantigt hela tiden. Men så ser mycket av dagens filmproduktion ut idag, tyvärr. Det är tråkigt, för jag tror att De tre musketörernas äventyr funkar än idag. Det är nästan som så att man förlåter Leonardo DiCaprio och de andra i Mannen med järnmasken, den var åtminstone inte en fjantversion av den här berättelsen.

Jösses vilken småseg lördagkväll det här blev... Det kanske beror på att det är skitväder och att man helst stannar inomhus istället för att ge sig ut i blåst och snörask? Hur som helst, man stannar helst inne i stugvärmen när det ser ut som det gör just nu. Förhoppningsvis har det kanske lugnat ned sig till imorgon, men det låter inte så om man ska tro på vädernissorna på TV. Men jag lider inte direkt av det för tillfället mer än att det var svårt att styra upp något just den här kvällen, men man är ju inte den som inte kan ändra på planer. Får se vad det blir, men en film ska man väl förhoppningsvis hinna med att kolla på...

" En film om en kvinnlig regissör som sugs in i de surrealistiska mardrömsbilder hon skapar i sina filmer låter väl som något att ta en extra tur med färdtjänsten till Systembolaget för. Det är grundstoryn i Robert Dykes nya film Liquid Red.

Bilderna är fulla av groteska varelser och situationer som hon tvingas fly ifrån. Den gamle FX-mannen Robert Dyke förklarar projektet för ShockTillYouDrop:

”Det här konceptet kombinerar mina favoritgenrer inom skräcken, fantasy och science fiction gör mig upphetsad och detta skulle ge mig en möjlighet att visa upp lite av de professionella talanger jag inte jobbat med på ett tag”.

Debra Port spelar den kvinnliga regissören som upplever en utomjordisk invasion, mordiska kloner, galna vetenskapsmän, den yttersta tiden och zombier."

Från rysarnytt.se

Ha tålamod, en bit in i trailern så börjar riktigt spännande och intressanta bilder presenteras som gjorde att jag blev väldigt nyfiken på den här filmen! Hoppas att den här blir riktigt bra, för man blir i alla fall jävligt nyfiken på Liquid Red efter att man har sett trailern, så den här får man hålla koll på!

http://www.youtube.com/watch?v=uNam5MkQ5QA&feature=player_embedded