Mitt betyg för We Need To Talk About Kevin pendlar kraftigt medan filmen pågår och jag vet inte riktigt vad jag tycker om filmen när eftertexterna börjar rulla, men nog tror jag att det minsta jag kan ge den är helt klart godkänd och att den är sevärd även om den stundtals känns lite för lång. Och mitt intryck efter att ha sett trailern var att den skulle vara mer åt thriller-hållet, men det visade sig att det inte riktigt stämde, men jag gillade det här ändå faktiskt även om det ibland blev lite för lugnt och händelselöst i den meningen att "blickar" och själva situationerna skulle tala mer än agerande. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Det jag däremot tyckte var ett litet genidrag med We Need To Talk About Kevin  är att man här har valt att fokusera helt och hållet på mamman, och vilka reaktioner hon får möta efter det Kevin har gjort. Fokus brukar annars framför allt ligga på den "blivande" mördaren/psykopaten men så är inte fallet här. Det är filmens starkaste kort även om jag har lite svårt att förstå hur en del av de drabbande tänker när de per automatik skyller allt på Eva. Tilda Swinton gör i alla fall helt fantastisk ifrån sig, även om jag tycker att hon är en aning för sårbar redan från början. Man kan också börja ställa en del frågor angående kvinnor och barn, för vad händer när den där perfekta, fina relationen mellan en mamma och ett barn helt enkelt inte finns där? För Kevin visar väldigt tidigt ( kanske en smula för tidigt men jag är å andra sidan ingen psykolog så vad vet jag om när barn börjar uppvisa annorlunda tecken och liknande), men man märker direkt att det är pappan som Kevin tyr sig till. Så vad gör man då? Eva reagerar dock på sådant sätt man förmodligen inte ska göra, men å andra sidan så njuter ju Kevin av att jävlas med henne. Hur skulle man själv ha reagerat i en liknande situation, egentligen? Och vad kan man som mamma göra? Ens barn hatar en, utan någon direkt anledning... 

John C. Reilly gör bra ifrån sig, men är hyfsat anonym och finns inte riktigt med på samma sätt i filmen utan dyker upp bara när han har slutat arbeta. Han har inte så mycket att göra i den här filmen, och jag har lite svårt för att kunna acceptera honom i en sådan här allvarlig och seriös film. Ezra Miller är klockren som tonårige Kevin. Jag vet inte riktigt vad det är hos honom som tilltalar mig, men det är riktigt "nice" när han småler och hela tiden ser så oskyldig ut precis hela tiden, fast man vet att ondska finns i det där leendet. Miller gör inte några stora yviga gester som Kevin, utan porträtterar honom som en människa av kött och blod, vilket gör det hela mycket mer trovärdigt än om han skulle brista ut i psykopat-skratt mellan varven. 

Det som gjorde att jag pendlade mellan vad jag tyckte om filmen var mest på grund av att det från början klipptes från olika händelser, nutid och dåtid, och det började kännas lite förvirrande efter en stund, men tack och lov så har regissören kontroll på alltsammans och allt får tillslut ett syfte så man förlåter hoppandet hit och dit och när man har börjat komma in i handlingen, vilket inte dröjer speciellt länge, så är man fast. Det går inte att värja sig, man kan liksom inte slita sig från filmen. Jag vill inte direkt påstå att det blir särskilt spännande, man vet liksom på förhand vad som har hänt, men det intressanta ligger snarare i att man får följa Kevins utveckling. Men han kanske var lite för annorlunda redan tidigt i barndomen, jag hade hellre velat se att det kom successivt istället. Det är ändå lite fantastiskt att regissören, som är en kvinna och heter Lynne Ramsay, är så ung och ändå har lyckats få ihop den här filmen, även om en del bilder och skeenden kanske är överflödiga ( speciellt i slutet).

Men som helhet är We Need To Talk About Kevin riktigt sevärd och hela tiden intressant. Men jag vet inte riktigt ännu om det är en fullträff egentligen, men som en stunds tillfördriv duger den bra och den ger en lite att fundera över på köpet. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är förträffligt när teknik fungerar men lite nindre roligt när det inte fungerar samtidigt kan man förstås också resonera att en blogg inte är det som är allra viktigaste, när allt kommer till kritan! Men roligt i alla fall att se att ens konto f...

Jag är inte något överväldigande fantast av Miss Li vanligtvis, men kan ändock ej undgå att digga detta å när låten inleds med en spellevink-vibb för att därefter fortsätta i någon stil av disco-dunkabunkaddunk- aaaah! aaah. Igår när jag var på kro...

Detta var en film som jag inte hade någon koll på, knappt visste att den överhuvudtaget fanns men så visades den på TV4 film under söndagskvällen och jag tog en chans och tittade.  The Night Listener är definitivt inte något mästerverk, men fungerade...