Jag vet inte om jag är ensam i världen om att ha gåvan, den högaktningsfulla gåvan att man börjar känna till regissören James Wan och hans tillvägagångssätt vid det här laget men eftersom alla Wans skräckfilmer blir sådana publikframgångar hela tiden så antar jag att andra verkar hitta nya saker i varenda film som gör dem bra... Jag tycker att The Conjuring påminner en hel del om Dead Silence, ungefär samma uppbyggnad på "spökerierna", och Insidious är ju också i stort sett samma grej! Det är nog jävligt bra att James Wan provar på en helt annan genre nu när han ska regissera Fast & Furious 7. Men The Conjuring funkar, helt klart. Det var en traditionell liten spökhistoria som inte kryddas extra på grund av att det tydligen ska baserad på verkliga händelser, men det är filmens första cirka 40 minuter som är de bästa innan det vanliga tar över i form av excorism och kvinnan som blir besatt och snurrar omkring upp-och-nedvänd i en stol. Slutet är verkligen som hämtat ur valfri film som behandlar samma tema. 

                                         LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Det är en konstig detalj som fastnat i minnet- "myrornas krig"! Det är när familjens far har somnat och TV:n står påslagen med bilden visar bara ett svart och vitt brus som vanligtvis har kallats för myrornas krig. Och det där måste ha sett konstigt ut för Iphonekidsen som garanterat har sett den här filmen, för det där har de väl aldrig sett? Myrornas krig måste se konstigt ut för dem och några har kanske till och med frågat sina föräldrar vad det är som är på teven. 

I övrigt så tyckte jag om att filmen utspelas under 1970-talet, några välkända härliga låtar från det årtiondet spelas på väl utvalda platser, och det är något mycket mer härligt med den utrustning som "spökjägarna" använder sig av i stället för allt digitalt som förekommer i moderna sammanhang. 

Ja vilken tur att det här avslöjas nu(!).

Eh näh, inte heller den här filmen får mig att börja tro på att båda Djävulen och Gud existerar.

Efter att ha hört så mycket positiva omdömen om den här filmen är jag lite besviken efteråt, även om jag inte hade förväntat mig särskilt mycket mer än det man får traditonellt förpackat och tummen upp för den snålt använda CGI-trollådan. Men jag tycker det avslöjas lite för snabbt vad det är för något som lurar i huset, och efter det avslöjandet tycker jag inte det blir särskilt spännande längre. Dessutom kommer "spökjägarna" halvvägs in i historien och efter det känns det genast mycket tryggare och säkrare och ännu mer av stämningen gick förlorad. 

Men jag vill veta mer om dockan, Annabelle. Och passande nog kommer det ju också en film som ska behandla detta! Så framför allt ser jag The Conjuring som en film som först och främst startar upp en syndaflod med uppföljare, men som också kan yngla av sig till kringliggande historier- jag menar, hur många besatta föremål hade inte Ed Warren i sin samling? En film per varje föremål, så ojoj Amerikansk skräckfilm har nu en riktig guldåder att fullkomligt ösa ur åtminstone tre år framåt i tiden...

Kan man inte i framtiden ha med någon slags extrafilm med autentiskt material som visar att de saker som händer i filmen som sägs baseras på sanna historier verkligen har inträffat? Det finns ett flertal saker som jag har svårt att tänka mig faktiskt har hänt och som inte är sprungen ur regissörens fantasi...

Ingenting känns direkt nytt eller revolutionerande i The Internship och huvudpersonerna Owen Wilson och Vince Vaughn gör precis vad de ska göra och jag tycker de kör på alldeles för mycket autopilot även om de här två skådespelarna har lite kemi mellan varandra. Men Google måste finnas med bland finansiärerna eftersom hela filmen kan ses som en lång reklamfilm för företaget, och enligt undersökningar är ju också Google drömföretaget för många ungdomar och här serveras sensmoralen i en prydlig pizzakartong på hur du ska vara för att få arbeta på Google (även om det är lite väl kryddat förstås). 

                                                  LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Det är inte svårt att se hur det kommer att gå för huvudkaraktärerna i den här filmen ( har man sett en del liknande filmer inom samma område så blir man plötsligt begåvad med att kunna se framtiden), och det är inte direkt en kassaskåpssäker gissning att Owen och Vaughn kommer in som två nollor i början för att sedan visa att de faktiskt har något att lära ungdomarna också, som att inte alltid bry sig om att titta ned som en zombie på en mobilskärm och att det kanske inte alltid är så viktigt med att satsa allt på att få drömjobbet. Jag fullkomligt älskade däremot att karaktären Billy ständigt refererar till Flashdance, kanske inte alls den första filmen man kommer att tänka på när det handlar om att hålla pepp-talk inför sina gruppmedlemmar om att man ska bevisa att man kan göra det omöjliga. Rocky är väl det bästa exemplet som man kan dra fram när man ska ge bevis på att motgångar går att besegra, men här har man istället valt Flashdance. 

Grymt schysst "eftertext"-design! 

Jag ska väl inte klaga egentligen men den sekvens som jag tyckte var helt onödig ( och extremt utdragen) var då de går på strippklubb och det blir alldeles för mycket zoomningar och bilder på bröst och halvnakna, dansande kvinnor. För vilken anledning egentligen? Det hade varit mer innovativt om de hade gått på en gay-bar i stället, och då tänker jag framför allt för den enda tjejen i gruppen ( pk-normativt så det stänker om det) hade kunnat känna sig lite mer delaktig i skojigheterna. 

Annars tycker jag framför allt att det här inte var särskilt roligt. Det enda som var småroligt var när Owen Wilson är på dejt med en kvinna som bara jobbar och ska ta igen tio år med dåliga dejter. Jag har av någon anledning svårt att se Wilson som dirtbag-dude, men det funkar när han ska göra det på ett komiskt sätt. Men annars tycker jag att det mesta i humorväg är dåligt gjort i filmen, och att man refererar Google som Eden och enbart lycka gör att man blir kräksjuk av det dolda "budskapet". 

Men avslutningen när de kommer indansade till tonera av "What a feeling" är däremot svårt att skaka av sig, hur sockersött kitchig den scenen ändå försöker vara. Jag hoppas i alla fall att arbetsgivare som ser den här kan ta till sig moralkakan och inte bara stirra sig blinda på CV:n utan ibland, faktiskt, våga chansa. Nu blir det ju förstås lyckat i filmens värld, men även samma sak kan inträffa i verkligheten om man vågar chansa en aning. Ibland är det de lite oväntade figurerna som visar sig vara det vinnande konceptet. 

På det stora hela, så var The Internship ingen skrattfest utan som mest bara flöt på till den väntade upplösningen. Ingenting som direkt fastnar i mitt minne.

Jag har sagt det förr men säger det gärna igen- det är härligt att det går att göra konst av allting! Till och med kaffe. En annan dricker ju kaffet helst svart rakt upp och ned, utan konstigheter eller skummad mjölk och allt det där som finns nu för tiden. Latte har jag knappt druckit alls, kan inte erinra mig att jag druckit det alls mer än ur en kaffemaskin där man tryckte på en knapp och det påstods på en skylt att det var kaffe latte man fick i den lilla muggen. Smaken var inte alls speciellt övertygande, och ingenting jag någonsin drack igen!

Men de här konstverken skapade av Kazuki Yamamoto vill man ju verkligen inte dricka eller förstöra på något sätt, eller hur?

https://twitter.com/george_10g

Jason-latten är min absoluta favorit!

Glädjeämnena först- äntligen medverkar Kate Winslet i en film igen som jag kan tänka mig att se, och Maggie Q har jag tyckt om alltsedan jag upptäckte henne i tv-serien Nikita! Men jag hade märkvärdigt svårt för att uppbåda något riktigt intresse för filmen medan jag såg trailern. Kanske borde man istället läsa boken som filmen baseras på för att få en bättre uppfattning för om man alls ska se filmen överhuvudtaget? Nej, tveksam är jag till denna...