Guillermo del Toro bjuder definitivt på en häftig åktur, och effekternas kostnader lär förmodligen vara högre än vad Sveriges BNP ligger på för i år, och det är framför allt effekterna som stannar kvar i minnet efter det att filmen tagit slut för tyvärr har den inte så mycket annat att erbjuda. Pengarna strösslades på specialeffekter och att mosa skyskrapor och hela städer, men man lade inte ned lika mycket tanke på varken val av skådespelare eller låta dem ha mycket till personlighet. Det kanske är något som försvinner hos oss människor om vi skulle tvingas utstå ett sådant här hot i verkligheten, men att huvudpersonens bror försvinner snabbt glöms också ganska snabbt bort i filmen och inte heller karaktären Mako har någon intressant bakgrundshistoria. Men vad gör väl det när man får CGI-godis serverad i alltför stora portioner?

                                                    LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Det är tacksamt att man ändå har valt ett namn som inte är överdrivet välkänt. Jag kände i alla fall inte igen Charlie Hunnam, och det är inte så konstigt i och med att jag bara har sett honom tidigare i Children of Men. Men dessvärre tyckte jag dock att han inte klarade av att göra hjälten till någon man känner för, och det är ganska yxigt skådespeleri ( vilket gäller alla i den här filmen). Jobbigast var de två forskarna som påminde om Piff och Puff på crack eller möjligen ecstasy och jag hade svårt för det här dåliga försöket till humor- kom igen, sådan här tråkig humor samtidigt som hela världen hotas av jättemonster som har chansen att förstöra hela världen? Jag tycker man gjorde helt fel i valet av stämning för filmen, lite mer undergångskänsla hade inte skadat och man hade kunnat göra filmen betydligt mer allvarlig och rå men jag antar att det inte gick för det är uppenbart att man är ute efter den publik som precis har börjat älska Transformers, så inget blod eller alltför läskigt här inte. Inte ens monstren är särskilt skrämmande, och designen av dem förstörs helt av det där jävla blåa pulserandet som samtliga tydligen måste ha och inget av dem är direkt skräckinjagande. 

Ah en stor robot med solen i bakgrunden, vad kan gå fel liksom?

Rinko Kikuchi var en trevlig ny bekantskap!

Piff och Puff höga på crack?

Det är lite trist att regissörens polare Ron Perlman finns med i en biroll här och det tycker jag inte om, den här skådespelaren har mer karisma än som räcker till en liten biroll men det som störde mig mest var att det visar sig att den här karaktären överlever att bli uppäten av ett monsterbaby. Vad fan liksom? Jag tycker det är tydligt att monstret knäcker ryggen på honom när det äter upp honom, men icke- det var väl alldeles för våldsamt för den tilltänkta målgruppen för filmen, så under eftertexterna får vi se figuren skära sig ut och ilsket fråga "var fan är min sko?". Tänkt som roligt, men här gör man ett misstag och jag börjar fundera över hur allvarligt det egentligen är med de här monstrerna om man ju ändå kan överleva att bli uppäten av dem utan att ens ha smält ellet åsamkat sig några större skador?

Nåja det var väl i alla fall ganska roligt att se jätterobotar gå i närkamp med jättemonster och specialeffekterna är den här filmens stora behållning men det räcker för min del att just bara ha sett den för jag blev varken engagerad eller fascinerad i övrigt. Och jag förstår inte alls varför det ska vara nödvändigt med en uppföljare, det räckte gott och väl med denna för min del. 

Jag är fruktansvärt dålig på att se filmer av regissören Takeshi Kitano, och jag har ju hört att hans filmer är något som man helt enkelt borde ha sett åtminstone någon gång. Och för att verkligen njuta av Beyond Outrage måste man nog ha sett de senaste filmerna från Kitano, så man har ju ett projekt här som man måste komma igång med någon gång. 

Jag var tveksam till nya valet av Superman redan när man fick se första bilden av Henry Cavill och jag tycker även efter att ha sett filmen att han är helt fel som den nye Stålmannen.Det är svårt att säga fingret på vad det egentligen är som jag inte tycker om, men mest av allt är jag färgad av bilden av den här figuren som på ett perfekt sätt fångades av Christopher Reeves. Jag får ingen känsla av Cavills tolkning och hans version skulle lika gärna kunnat vara en spegelbild av Superman, han hade lika gärna kunnat vara ond. Men det här skulle visa sig vara bara början på de problem jag hade med Man of Steel och kanske har man vid det här laget fått se alldeles för många superhjältar på film och alla ska dessutom förses med det som man gav Batman, mörker och svärta och en problematiserad syn på hjälten men det är bara det att i Supermans fall misslyckas man kapitalt på de flesta punkter.

                                                    LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Fördelarna, mer lätträknade än vad jag trodde det skulle vara, med filmen var att Lex Luthor äntligen inte fick vara skurken. Men nackdelen, med att i första filmen först lansera en superhjälte och därefter skicka ett helt team från Krypton för Stålis att slåss med... Ja, det blir alldeles för mycket för att sammanfatta mitt tycke snabbt. Filmen tar sin början på Krypton, och jag tycker man uppehåller sig alldeles för länge där, för att sedan ( som vanligt) berätta hur Stålis har det under uppväxten, som om någon skulle behöva en återberättning av unga Stålis mödor och svårighet med att känna sig som en människa. Tyvärr har Man of Steel för bråttom att ta sig till de överdrivna actionscenerna där halva Metropolis jämnas med marken och jag tycker aldrig att man riktigt förklarar det mest grundläggande- varför i helvete tycker Stålmannen om oss människor så mycket? Han har kanske fått gener innehållande sympati för alla slags levande varelser som en gratis grundkomponent från morsan och farsan på Krypton, men från den stund han börjar i plugget är han utstött och annorlunda och retad. Visserligen fortsätter Jord-farsan Kent ( att Kevin Costner fortfarande kan prestera en trovärdig roll överraskade mig) att inpränta att Clark minsann är ämnad för stora ting en vacker dag, men varifrån kommer Stålis grundmurade tro på människans godhet? Efter att ha sett den här tolkningen hade jag faktiskt inte blivit förvånad över om Stålmannen hade valt att bli ond i stället. 

Och konflikten mellan Stålmannens kryptioniska arv och att han lever som en Gud bland människorna, tja det behandlas knappt. Christopher Nolan, vad fan bidrog du med egentligen? Att Clark jobbar som fiskare och får en chans att rädda några på en oljebrigg bara för att visa att Stålis jobbar som en vanlig knegare innan han får svar på vad det är meningen att han ska bli? Jättedjupt, verkligen. Filmen kommer aldrig med något konkret svar på varför Stålmannen väljer att hjälpa mänskligheten istället för att gå all in och liera sig med General Zod. TV-serien Smallville gjorde faktiskt ett mycket bättre jobb på den här punkten. Nej jag köper inte bara att Stålis är god och förstår att han ska hjälpa människor för att Lois Lane tycker om honom, som verkar vara den bärande anledningen till att Superman börjar bekämpa Zod nästan innan Zod ens har förtydligat vad det är han vill. ( Och med lite hjälp från farsan Jor-El förstås som direkt slår fast att Zod är ond). 

Jävlar en sådan kropp Stålis har. Var är hans superhemliga träningslokal, för där vill jag också vara och träna!

Lois Lane, här spelad av Amy Adams, är nog den tråkigaste Lois jag har sett och är inte alls den journalist med skinn på näsan som hon vanligtvis brukar vara ( förutom "kukmätartävling" så har hon inte en enda snärtig replik att bjuda på), och det kanske inte är så förvånande om man tittar snabbt på Amys meriter sedan tidigare- bland dem Förtrollad... Mupparna. Ja klart att den här skådisen inte gör Lois Lane rättvisa på något sätt. Och man struntar ju också i att förklara varför hon har så snabbt för att acceptera utomjordingen och varför hon på nästan en gång blir så förälskad i Stålis, och varför de har ett sådant speciellt band med varandra ( visserligen försvarar Lane Clark i skolbussen innan hon får se vad Clark är kapabel till, men sedan då). 

Russel Crowe är i alla fall hyggligt bra som Stålis farsa nummer ett, men tyvärr får den här skådespelaren alldeles för lite utrymme och hade lika gärna kunnat spelas av någon annan, mindre framträdande skådespelare. Laurence Fishburn var däremot klockren som Lois Lanes chef på Daily Planet men tyvärr uteblir ordtjafsar-krigen mellan dessa två nästan helt och hållet vilket var rent ut sagt skittråkigt.

Man of Steel är förmodligen den film jag har sett fram emot mest under 2013, och tyvärr måste jag såhär efteråt säga att jag är besviken. Inte ens Hans Zimmers musik är jag nöjd med, det finns inget "stålmannen" alls över musiken som spelas och jag saknar den klassiska Supermanlåten mycket. Och det är bara att konstatera att det inte riktigt fungerade att göra samma sak med Stålmannen som man har gjort med Batman. Men man hade kunnat göra ett bättre försök och satsat lite mer på dramat och konflikten som borde finnas i den här hjälten, istället för att än en gång ödelägga en storstad i USA och satsa för mycket på att krascha helikoptrar, skyskrapor, bilar och allt annat som kunde förstöras.

Nej det återstår bara att hoppas på att Batman kan tillföra en ny dimension i uppföljaren, men den filmen ser jag mycket mindre fram emot efter att ha sett Man of Steel. Tyvärr...

Det här ser faktiskt riktigt bra ut, och det dessutom helt oavsett att Mark Wahlberg finns med i en av huvudrollerna, och enligt reklamtexten ska filmen typ vara lika bra eller minst lika omskakande som Saving private Ryan var på sin tid. Men förmodligen finns det med en hel del amerikansk patoriotism också så det får man försöka leva med, men annars blir det nog att ta sig en titt på den här!