Jag vet inte riktigt vad jag tycker om The Caller, för jag kan inte riktigt bestämma mig för om den egentligen är bra eller om den är sisådär och tämligen medioker... I filmen finns ingenting som man inte har sett tidigare, och det mesta känns välbekant och till viss del ganska tryggt, för här finns inga större överraskningar att vänta. Så, jag tror att jag säger att den här filmen är helt okej men att man förmodligen bara kommer att se den en gång och kanske en gång till när man har hunnit glömma bort den, vilket förmodligen går ganska snabbt. En direkt på dvd-film, som saknar det där lilla extra som hade kunnat göra den minnesvärd. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Jag har lite svårt för huvudpersonen Mary, spelad av en fullkomligt söta och näpna Rachelle Lefevre som inte direkt gör dåligt ifrån sig men som är sådär härligt äppelkindad- söt att man nästan börjar leta efter diabetesmedicinen för att man inte ska drabbas av en söt-attack. Vi har sett flera gånger söta, väna tjejer som har en hemsk man efter sig, ingenting nytt under solen här inte, och att hon dessutom konstaterar att män förändras aldrig gör mig lite sur, för visst kan vi också förändras. Bara för att Mary har en dålig erfarenhet behöver hon inte dra oss allesammans över en och samma kamm, som så ofta förekommer, tyvärr både i verkligheten som i fiktionen. 

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag inte riktigt tycker om filmen, men känslan av att den här framför allt har en kvinnlig publik i åtanke kan aldrig riktigt lämna mig. The Caller känns som en helgjuten chick-flick-skräck, sådär lagom småläskig ibland samtidigt som det aldrig blir skrämmande eller blodigt eller någonting alls. Nae, det här är helt enkelt inte läskigt, förutom för dem som tycker att Twilight är sådär lagom småspännande och lite, lite läskigt ibland. Vi som har lite mer nerver får inte vårt lystmäte mättat av den här filmen. Så, jag rekommenderar den här filmen till mina tjejkompisar hellre än att säga att den var något för oss andra, tyvärr.

Ja, den här nyare trailern till The amazing Spider-Man visar upp en betydligt mer tilltalande bild av filmen, och det är nästan så jag blir lite mer sugen på att se den nu. Men bara lite, för jag har fortfarande väldigt svårt för att acceptera de "nya" skådisarna som gestaltar Peter Parker och Mary Jane, och framför allt Mary Jane verkar betydligt vekare och med mindre skinn på näsan än vad Kirsten Dunst hade. Men det kanske bara är inbillning, svaret får man ju senare på hur det verkligen ligger till. I den här trailern får man i alla fall se lite mer av "ödlan" och lite häftiga effekter, men för min del kvarstår frågan varför man ska se den här överhuvudtaget, då de andra Spider-Man-filmerna ligger så nära inpå i tiden. Det känns helt onödigt att börja om igen, även om den här filmen fokuserar på en annan story om Spindelmannen. 

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=-ExltdSqW_4

Ja, jag förstår inte hur man har fått med en så välkänd skådespelare som Peter Stormare i den här, men jag kan börja med att varna att om man faller för Stormares namn på filmpostern ( vilket jag gjorde) så får man inte valuta för detta- herr Stormare är med blygsamt lite och den roll han har här som någon underlig psykolog/utredare är skrattretande dåligt, ja jag föredrar nog att se honom spela halvfull rysk gangster framför detta. I övrigt påminner filmen mer om en examensfilm på någon filmhögskola än något som är seriöst gjort! Om Norge hade gjort denna hade jag kunnat ge min högra hand för att de hade åstadkommit någonting bättre än detta...

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Det jag stör mig mest på, förutom skådespeleriet som är sämre än c-skådespeleri och ligger närmast ö-klass, så är det "gothtjejen" Sandra... Ingenting ont om henne som människa, men någon bra skådis är hon inte och hon övertygar inte det minsta i rollen som tuff gothbrud. Och jag har ingen jävla aning om varför hon envisas med att vara tillsammans med värsta sortens "svensson"-kille när hon helt klart skulle passa tillsammans med den gothkille som smyger omkring lite i utkanten. Är hon tillsammans med Stiff för att han råkar gillar lite övernaturligheter, och har ett intresse för svenska väsen som vätter och marar? Nehej, inte det för mot slutet spyr hon galla över hur gammal han är och att han fortfarande tror på övernaturliga väsen från den svenska myllan. Vad förde dem samman från början? Är det kanske bara för att han är så mesig och pussywhipped så det är enbart bekvämt att stanna kvar hos honom? Deras relation är ungefär lika het som det är i Kiruna vid nyår/januari-skiftet, och det är inte trovärdigt för tre öre ens. I och för sig bryr man sig ingenting om karaktärerna, helt enkelt för att inte en enda av dem är trovärdiga. När barnet Lilan blir tagen av maran ( eller hur det nu ligger till med den saken) så verkar huvudpersonen Krister inte direkt överväldigad av sorg. Far-och dotter-bråket hit och dit är väl meningen att skapa djup mellan karaktärerna men blir inte alls trovärdigt eller engagerande, utan tjatigt, tråkigt och jävligt irriterande tillslut. 

Ett plus får filmen för ljudeffekterna; det hörs väldigt tydligt och väl när karaktärerna dricker kaffe, sörplandet och sväljandet hörs extremt bra! Bra gjort där, alltså. I övrigt är det inget vidare alls, och The grudge-vitsminkade spöken är passe i övriga världen men funkar tydligen fortfarande utmärkt i svensk film, senast vi fick se dessa vitmålade ansikten var i Psalm 21 och även här får vi se en glimt av marans vita ansikte alldeles innan eftertexterna börjar rulla. Suck.

Nej, den här filmen var en enda lång mara att lyckas ta sig igenom, och flera gånger funderade man på att stänga av eländet. Att Stormare är med här måste bero på att han hade en stund över eller att han genomförde en väntjänst till någon, för annars förstår jag inte alls varför han medverkade. Se den här på egen risk, men se hellre vilken film som helst från Norge de senaste åren för de har i alla fall begripit hur man gör sevärda filmer på liten budget...

Ja,knappt har The three stooges fått premiär förrän katolska kyrkan tydligen har blivit upprörd över en scen ( från trailern då förmodligen) där en lättklädd nunna kommer upp ur vattnet. Ingenting att uppröras över för gemene man och kvinna direkt, men kan man inte tänka sig som så att det är ju bra om man på det här sättet lyckas skapa ett intresse för kyrkan och kanske specifikt nunnor på det här sättet?! Nej kanske inte men det som upprör mig mest är att sådant här väcker upprörda känslor minsann, men filmer som innehåller våld och skottlossningar verkar inte uppröra någon? Men usch och fy för lite naken hud, då är det djävulen himself som är och härjar... För övrigt blir jag inte ett dugg mer intresserad av att se den här filmen på grund av detta ty jag tycker att den verkar vara riktigt tråkig. Jag ser ingen anledning till varför man ska bli sugen på att se det här. Nej den här filmen passerar under min radar. 

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article14681720.ab

Ja, jag vet inte jag men nog är det fantastiskt löjligt att man känner sig nödgade att censuera nakenhet men ännu mer löjligt blir det när jag läste motiveringen till varför man anser att det är nödvändigt att censuera Kate Winslets behag: "  kinesiska biografbyrån att biobesökare börjar tafsa på filmduken om kvinnobröst visas i 3D. Det skulle då skymma för andra och utlösa bråk i biosalongerna."

Jävlar i min låda, att biobesökare börjar tafsa på brösten under filmvisningen, det är mycket allvarligt ju! Jag tror vi gör bäst i att censuera denna scen även i Sverige och övriga västvärlden, för man vet ju aldrig vad biobesökare tar sig till när de ser bröst i 3D... 

http://www.svd.se/kultur/kina-klipper-i-titanicfilm_7055903.svd

Tja, jag vet inte riktigt om det säger något eller ingenting alls att Rob Zombie tydligen har regisserat den här reklamfilmen för något bekämpningsmedel, men nu när man vet om det så är det i alla fall lite roligt, åtminstone! 

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=RqEdwn-EPlg

Ok jag trodde aldrig jag skulle se den här filmen men jag får skylla på tillfällig vansinne eller på att jag verkligen inte orkade hitta någonting annat att titta på under söndagskvällen och jag hade en huvudvärk som inte var från den här världen. Jag har skjutit upp att se den här skiten länge, mest på grund av att jag redan visste ungefär hur den skulle vara, och jag fick rätt på alla misstankar eftersom den här var precis sådär äckligt, amerikanskt moraliserande om att fantasi är viktigt, att man måste få dröma och att Dwayne Johnson lagom innan eftertexterna skulle inse ett och annat och bli en bättre människa. Inga överraskningar här inte, ja förutom ett- jag blev tämligen förvånad över att Seth MacFarlane nedlåtit sig till att medverka i den här, och dessutom i en totalt intetsägande roll ( money talks, I guess), och hur i hela friden har man fått med Julie Andrews i det här? Har hon lite pengar eller vad är det frågan om? 

Nej det här var inte bra på något sätt alls och är man äldre än åtta år kan man räkna ut precis hur allting kommer att gå flera minuter innan något händer och allt är förpackat i ett sådant finfint paket att ingen ska kunna undgå att det här är en riktig uppfostrar-film! Nåja, man får väl i alla fall vara glad över att Johnson har slutat upp med de här dumheterna och nu verkar satsa på att medverka i råare, vuxnare filmer igen. Men vad som inte kan förstås av någon är hur tusan det kan komma sig att den här filmen faktiskt har fått en uppföljare? Vad fan kan det finnas mer att berätta?! Snälla, lämna våra barn ifred från sådan här dynga. 

"Ingen pratar om något längre. De bara upprepar vad de har sett på TV, hört på radio eller sett på nätet. När pratade du senast med någon utan att de sms:ade eller såg på någon skärm? Om något som inte var kändisar, skvaller, sport eller populär-politik?" Jag vet inte jag, men om tjugo år kanske God Bless America kan vara en klassiker, rentav. Det är kanske att säga för mycket, den kritik filmen vill framföra är inte vad man skulle kunna kalla för knivskarp eller svidande, utan går mest ut på att de två huvudpersonerna far omkring och dödar dem som de anser står för det dåliga i samhället. De blir knappt uppmärksammade i pressen, men vad gör väl det, de har ju sin mission... Den här filmen är inte klockren på något sätt, men visst den säger lite om hur det ser ut idag trots allt, och det är faktiskt lite skrämmande att se- speciellt de bortskämda barnen som bland annat grinar och skriker över att ha fått en Blackberry istället för en Iphone...

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Jag tycker att huvudpersonen Frank kommer med en hel del vettiga åsikter, och från början av filmen, när han sitter i tv-soffan och zappar mellan tv-kanalerna så dyker det ena duma upp efter det andra- en bortskämd tonårstjej som i princip hatar sina föräldrar trots att de ger henne allt det hon vill ha, fast de råkar köpa helt fel lyxbil och en kille som inte kan sjunga hånas först och sedan blir någon form av stjärna. Det är en knasig värld vi lever i, minsann. Men jag har lite svårt för att skratta åt att Frank och Roxy åker omkring och skjuter ihjäl människor. Det hade kunnat bli satiriskt om man hade fått veta varför de handlar på det sättet. Man förstod liksom varför killen i Falling Down gick bärsäkragång, men jag förstår inte riktigt de här människornas motiv. 

Riktigt morbit och svart satiriskt blir det när Frank och Roxy är på en biograf och några ungdomar pratar, fnissar och snackar i sin mobil medan filmen pågår. Jag menar, vem har inte fantiserat om att "ta hand om de störande momenten" ibland? 

Det är ändå svårt att förstå att det faktiskt är Bobcat Goldthwait som har regisserat ett såpass kompetent hantverk trots allt. Jag har ju bara sett honom i Polisskolan som skrikande vilde-polisaspirant och i Married with children, så jag hade nästan förväntat mig att den här filmen skulle vara riktigt dålig. Men det var den verkligen inte faktiskt, utan tvärtom ganska underhållande precis hela tiden. Jag hade bara önskat mig lite tydligare motiv hos huvudpersonerna, och att de på något bättre sätt hade valt att visa sitt missnöje med tiden vi lever i. Men jag tror ändå faktiskt att God bless America har förutsättning att ses som något av en kultfilm i framtiden. Allt beror på huruvida tittarna håller med om den bild av framför allt USA som målas upp. Och den svarta bilden hade kunnat få vara ännu lite svartare och bitsk.