Jag vet inte riktigt vad problemet är med Real Steel, mer än att jag tycker att den är väldigt förutsägbar och att den var alldeles för sentimental stundtals. Den bjöd inte heller på mycket överraskningar utan den följer mallarna likt folket i Nordkorea följer sin "älskade" ledare, och man bjuds inte direkt på något utöver det vanliga- här är det rak och slätt familjeunderhållning för hela slanten. Och det blir så jädrans trååååkigt att jag hade svårt att behålla intresset när filmspektaklet hade en speltid på över två timmar. Inte ens robotfighterna piggade upp nämnvärt, visst de var snyggt datoranimerade men när man inte hejade på varken den goda eller den "onde" så blev det ointressant. Real Steel är snyggt förpackad och oförarglig underhållning för barnfamiljen att avnjuta en trevlig söndagseftermiddag med, men för mig var det inte engagerande eller speciellt underhållande.

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Man kan säga såhär- har man sett regissören Shawn Levys tidigare filmer, bland annat Natt på museet, så kan man hitta likheter med Real Steel- i centrum finns en snubbe som inte vill ha med sin son att göra ( Ben Stiller ville visserligen göra allt för sin son i Natt på, men likheten finns här ändå), men-tänka sig- i slutet inser naturligtvis snubben att han nog ändå älskar sin son.

Hugh Jackman är bra i huvudrollen, men det känns som att han är bättre än vad själva filmen är. I och för sig spelar han ingenting utöver det vanliga, här är han också en sådan där snubbe som är lite tuff och bad så intet nytt under solen direkt, men det hade inte skadat om någon annan hade innehaft huvudrollen istället för Jackman är bättre än det här.

Irritationsmoment numbro ett var sonen Max. Inget ont om människan Dakota Goyo, verkligen inte, men här är Max en sådan där snorunge som är så vanligt förekommande i amerikansk film- uppnosig och drar sig inte från att ta en mikrofon från domaren efter avslutad match och inbjuda till match mellan hans outsider-robot och mästaren inom sporten ( Rocky-inspiration, någon?). 

Att man sedan, i slutet, överraskar lite med att Max robot inte får spöa skiten ur motståndaren räcker inte för att jag ska tycka att det ska kännas som något "nytt", för innan dess har vi fått se hur både Max och Jackmans verkstads-flickvän grinat när Jackman tar över kontrollen över roboten och får använda sina boxningskunskaper. Hur mycket ska man bre på för att historien mellan far och son ska kännas angelägen? Nej har de inte lyckats påverka mig förrän dess så påverkar det inte mig när alla i publiken grinar, jublar och anser att Max är den egentliga vinnaren ( hade man väntat sig något annat än just det? Nej just det). 

Real Steel är hygglig åtminstone ibland, men far-och son-relationen har man sett så många gånger förr att man vet hur det kommer att sluta redan i början av filmen och den engagerar inte det minsta. Fighterna mellan robotarna är filmens behållning, men då det ska vara så barnvänligt så blir det aldrig speciellt grovt våld eller grovt språkbruk och det blir alldeles för familjevänligt och gulligt för min smak. 

Inte en dag för tidigt tycker jag, och då jag läste rubriken "Henriksson vill skrota Wallander" trodde jag att det handlade om att antingen har Krister Henriksson slutat med sin roll nu eller så vill han att man ska sluta göra fler filmer i den här serien ( som i mångt och mycket trampar vatten bara, ny brott visserligen men särskilt mycket nytt finns inte med i filmerna direkt). Men jag hade helt fel, det var bara det att Henriksson ska sluta med Wallander- efter att ha spelat in ytterligare sex filmer- men han vill att filmserien ska fortsätta men i "ny" skepnad- nämligen att Linda Wallander ska bli huvudpersonen. Bevare mig väl för det, please. Det skulle bli ännu sämre än vad de här standardfilmerna redan är, om de gjorde så. Men jag tror inte de överger Kurtan direkt, utan letar med ljus och lykta över näste skådis som ska ta över sen...

http://www.svd.se/kultur/henriksson-vill-skrota-wallander_6789859.svd