Jag har inte så mycket att göra för tillfället så jag började titta på premiären av Är du smartare än en femteklassare på svt. Ganska roligt program faktiskt, och det kan vara bra att fräscha upp sina kunskaper inom sådana här "enklare" frågor, som till skillnad från de som kommer i Vem vill bli miljonär? är sådana där ganska basala saker som man borde komma ihåg fortfarande trots att det var ett tag sedan man gick i mellanstadiet;P

Och Lasse Kroner tycker jag är bra som programledare, så programmet är ganska hygglig lördagsunderhållning medan man försöker komma på vad man ska göra...

Måste kolla upp till veckan huruvida Horns av Joe Hill finns på biblioteket, och om den finns att få tag på svenska;P Låter som en riktigt bra bok i alla fall.

Återstår att se om filmatiseringarna av Hills böcker blir en aning bättre än vad de flesta av hans pappas, Stephen King, har blivit!

http://www.moviezine.se/artikel/6963-labeouf-faringr-horn-i-ny-film

Strindbergs stjärna av Ian Wallentin har fått lysande recensioner och, har jag för mig, blev en omedelbar framgång redan innan boken hade kommit ut ( hur det nu går till). Så, jag hade mer eller mindre ganska stora förväntningar på den här boken och var redo att jämföra den med Da Vinci koden och liknande böcker som har stormat fram på bokmarknaden de senaste åren.

Men Strindbergs stjärna var inte alls något vidare och stundtals tycker jag att man kan jämföra den med Indiana Jones och Kristalldödskallens rike ( jag vet, lite långdraget kanske). Indyfilmen fick ganska mycket kritik för att den var lite overklig i slutet, och samma sak vill jag påstå är fallet med Strindbergs stjärna- slutet är ett svammelsurium av mer eller mindre overkliga saker- åldrande människor som inte ser ut att vara så gamla som de egentligen är och salen som återfinns i slutet av berättelsen och dess ljussken och sol... Jag häpnade nästan, för innan avslutningen hade Wallentin lyckats bygga upp en hyfsat bra stämning som blandades med vad nazisterna höll på med.

Det andra, större, problemet med boken är huvudpersonen Don Titelman. Vem är den karln egentligen? Man får veta att hans farmor är en av dem som överlevde Förintelsen, och Don har under uppväxten fått höra många av farmors otäcka berättelser om vad nazisterna hade för sig mot judarna. De här berättelserna har format Don Titelman och som vuxen är han expert på nazismens symboler. Men vad har han för gagn av detta, då hans kunskaper bara kommer till använding i början av berättelsen ( om ens då) och Don aldrig riktigt får tillfälle att visa upp sin begåvning utan hela tiden styrs av andra. Don har inte heller någon speciell personlighet, inget som gör honom speciellt minnesvärd och hans eviga knaprande av olika mediciner... Varför tar han hela tiden dessa mediciner? Man förstår att han är plågad över något, men vad som plågar honom framgår aldrig. Eller så kanske jag missade den förklaringen någonstans?

Dons syster, slutligen, tycker jag ska påminna en smula om en viss Lisbeth Salander. Likheterna består väl mest i att systern är duktig med datorer och att hon kan hacka sig in ( sedär, en hackare således) överallt. Men inte nog med det, systern har en lite väl udda personlighet och bor inte i ett vanligt hus/lägenhet, ohnej. Lite Salander-varning där, alltså. Och jag förutspår att det kommer dyka upp fler Salander-kopior i svenska deckare framöver, speciellt då Salander blev en sådan viktig komponent i Stieg Larssons böcker. 

Men nej tyvärr, jag tvingas konstatera att Strindbergs stjärna inte föll mig i smaken och den var mest av allt konstig och saknade nerv och spänningsmoment. Det finns liksom ingenting i berättelsen som gör att man kommer att minnas den speciellt länge efter det att man har läst klart den. 

Men en rolig pik gentemot kvällstidningarna lyckades i alla fall författaren med:

" Dalakurirens nya giv utlöste omedelbar härdsmälta på Stockholmsredaktionernas morgonmöte. Vad höll de på med där uppe i Falun? Handlade det här om en mordutredning eller om arkeologi? Kopparvitriol? Vem hade hört talas om något mer långsökt? Det här var ju asamordet, veckans story, inte något udda fall från förra seklet. Det här var en brottsutredning av riksintresse. Ja, av demokratiskt intresse rentutav, för det handlade ju som alla visste om nynazister och/eller hednatroende som på något sätt hade huggit ihjäl den där mannen under en fornnordisk ritual. Nyligen! De kunde komma att hugga ihjäl fler! Hur många tidningar skulle man behöva trycka innan folk fattade det?" ( s. 60-61).

Nej tack för en eventuell uppföljare till Bad Santa. I och för sig vet man ju vi det här laget att filmbolagen har svårt att hålla fingrarna borta från filmer som blir stora framgångar... Men jag vet inte riktigt om konceptet håller för ytterligare en runda. Det "stora" skämtet med den första filmen, en tomte som inte riktigt uppfyller "tomtens" krav milt sagt, känns inte så fräscht att upprepa ytterligare en gång, och vad återstår i sådana fall?! Precis, inte speciellt mycket.

http://collider.com/billy-bob-thornton-bad-santa-2/81290/

Jag hade tänkt att se film ikväll ( i och för sig är det inte försent för att göra det fortfarande ) och det skulle behövas eftersom det känns som att jag inte har sett någon film överhuvudtaget på väldigt länge. Men orken tryter numera, och jag orkar inte se på film och jag har kanske inte heller så stor lust med filmtittandet heller för den delen för tillfället. Det blev inget filmtittande i alla fall utan istället somnade jag framför datorn och det var onödigt... Nu sitter man ju här och är ganska pigg istället. Att man aldrig lär sig- det är lika bra att man går och sover om man är trött istället för att halvslumra en stund och sedan inte kuna somna för att man inte längre är speciellt trött...