Det enda som egentligen är riktigt skrämmande med den här filmen är det faktum att det tar bara några minuter innan tjejen i familjen inser att det finns ett spöke i huset som familjen precis har flyttat till, och det går så jäkla snabbt att jag undrar om det inte är någon form av världsrekord. Ungefär fem till sex minuter ( familjen hinner knappt flytta in ens en gång) så talas det om "vi är inte ensamma här" och om spöken. Man tar sig för pannan och häpnar, men tyvärr slutar det inte med det utan hela filmen känns aningen amatörmässig och har alldeles för bråttom och framför allt- all av den lilla trovärdighet filmen hade för att den skulle vara baserade på verkliga händelser försvinner helt och hållet i slutet. 

                                                      LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Det finns inte mycket att hurra över vad gäller skådespeleriet från de inblandade. Det pendlar stadigt mellan ganska dåligt och jävligt dåligt och man kan börja misstänka att ingen av dem har någon skådespelarutbildning i bagaget. Men en hel del av filmens taffliga uppbyggnad och struktur får man skylla på regissören Pat Holden, som före den här, inte har gjort speciellt mycket väsen av sig och When the lights went out är snubbens första skräckfilm och det är ju knappast troligt att det ger särskilt mycket hopp om att just Holden ska lyckas med konststycket att gjuta liv i skräckgenrens kanske mest tröttsamma kliché- det hemsökta huset. Naturligtvis försöker man krydda detta med att berättelsen baseras på verkliga händelser, men det greppet har också använts lite för många gånger för att det ska ge någon form av trovärdighet fortfarande. Det här är bara tröttsam upprapning av uttjatade klichéer, dessutom inte ens med ett uns av nytänkande eller skickligt utförande och man tröttnar faktiskt ganska snabbt...

Heliga makaroner, har vi inte sett det här förrut?

Det här känns verkligen väldigt bekant...

Och som sagt, slutet är fruktansvärt. Den lilla trovärdighet man ändå har haft fram till dess försvinner helt och hållet. Det är som att regissören har upptäckt att man inte har spenderat upp den budget man blivit tilldelad och utbrister " Heeeeyy, vi har stålar över, låt oss slösa upp dem i digitala,trista effekter lagom mot slutet". Det är som att bli förflyttad abrupt till ett Twilight-universum, för där hade en sådan slutscen passat alldeles utmärkt. Känslan man lämnar filmen med är att det här ska man aldrig någonsin se om igen, och man fnyser åt alltsammans. When the lights went out fungerar utmärkt som skolexempel på filmutbildningar över hur man absolut inte ska göra en skräckfilm! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är förträffligt när teknik fungerar men lite nindre roligt när det inte fungerar samtidigt kan man förstås också resonera att en blogg inte är det som är allra viktigaste, när allt kommer till kritan! Men roligt i alla fall att se att ens konto f...

Jag är inte något överväldigande fantast av Miss Li vanligtvis, men kan ändock ej undgå att digga detta å när låten inleds med en spellevink-vibb för att därefter fortsätta i någon stil av disco-dunkabunkaddunk- aaaah! aaah. Igår när jag var på kro...

Detta var en film som jag inte hade någon koll på, knappt visste att den överhuvudtaget fanns men så visades den på TV4 film under söndagskvällen och jag tog en chans och tittade.  The Night Listener är definitivt inte något mästerverk, men fungerade...