Jag minns att jag tyckte om trailern och hade mer eller mindre halvstora förväntningar på Seven Psychopaths, men jag kanske hade kunnat nöja mig med enbart trailern. Filmen som helhet är tyvärr en aning för oengagerande för att passa min smak, det blir mest som att man tittar bara för sakens skull men man känner inte att de här personerna det handlar om är mer än serietidningskaraktärer. Och, trots att det förmodligen låter som att jag börjar bli gammal, filmen är aningen för våldsam! Ja, faktiskt. Det är en aning för mycket skjuta för skjutandets skull och en del människor i den här filmen behövde inte bli dödade. 

                                             VARNING, LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Regissören bakom In Burges, som jag inte direkt hyllar utan mest tyckte var ganska tråkig, har också gjort den här och jag antar att jag inte tycker om Seven Psychopaths mycket för att den inte var så "utflippad" som jag trodde att den skulle vara. Att den är en metafilm gillar jag, att manuset som Colin Farrell skriver samtidigt sker i filmen var bra men användes enligt mitt tycke inte riktigt fullt ut. Sedan var det en fröjd för ögat att se Christopher Walken och Woody Harrelson i en och samma film- och samtidigt, tyvärr, används de inte riktigt som de borde ha använts. Kom igen- Walken borde ju ha blivit spritt språngande bananas när hans fru dödas av Harrelsons karaktär.

Mest av allt känns det som att  Colin Farrell spelar en version av sig själv, ungefär som Charlie Sheen förmodligen gjorde med sin karaktär i Two and a half man. Vad hände med den här killen från Irland egentligen? Om jag minns rätt började han som en uppåtgående stjärna men sedan blev det pannkaka av alltsammans, även om han har lyckats rädda åt sig lite heder efter att ha spelat bort sig i Daredevil ( men i den filmen var han inte ensam om att vara riktigt usel). 

Nej, mest av allt blir jag förvånad över hur oengagerad jag var under den här filmen, hur lövtunn handlingen är och att man inte hade lite mer roligt-crazy-scener att bjuda på. Känslan är också stark att det här borde ha varit en Tarantino-film som borde haft premiär i mitten av 90-talet och att Tarantino drog fram manuset till den här ur skrivbordslådan och råkade lämna den på en parkbänk mitt i Hollywood och så "råkade" manuset hittas... Billy vinner en poäng, med sitt våldsamma slut-scenario på en kyrkogård, och även snubben med den vita kaninen som i slutsekvenserna ringer upp och är sur över att ett löfte inte infriades. Men två roliga scener gör inte en hel film, tyvärr.