Hur gör man för att ta sig ur en tvångströja? Det är svårt, jävligt svårt. Man behöver onekligen hjälp av någon annan för att lossa på banden.

Det känns som att man har tvångströja på sig. Ingenting går framåt, pånytt står man och stampar i samma jävla vattenpöl igen. Men den här gången struntade man i att ta på sig gummistövlar och står istället i vattenpölen i bara sockar, som dessutom har hål. Vattnet är kallt och man känner kylan sprida sig från fötterna och uppåt.

Ingen inspiration till någonting. Förbaskat svårt att ens ta sig upp ur sängen i, vad många anser i alla fall, vara normal tid. Uppe halva nätterna- inte för att man har mer att göra på natten, men av någon anledning har det alltid varit just på natten som man tittar på film och skriver recensioner på vad man har sett. Antagligen för att man just vid den tiden anser sig genomsyras av något som kanske kan kallas för inspiration.

Det går segt, för att inte säga dåligt, med jobbsökarfronten. Jag tycker att man är aktiv, man kastar iväg ansökningar hit och dit och sitter sedan och hoppas på svar, svar som förstås aldrig kommer. Inte konstigt att man tappar hoppet snabbt? För hur roligt är det att skicka in ansökningar, sitta och vänta och hoppas och sedan inte ens få ett svar? Det är inte så att man tänker "jaja, bättre lycka nästa gång, skicka tvåtusen ansökningar till" och så kavlar man upp ärmarna och söker friskt igen. Ju längre tid det tar desto mer motigt blir det att få iväg ansökningar för i baktanken viskar djävulen med hes whiskeyröst: skicka du dina jävla ansökningar, men du kommer i alla fall inte att få något svar från någon.

Det känns som att man sitter där man sitter och man tar sig inte härifrån. Och så kommer väl ytterligare fem år att rulla på, utan att något speciellt händer. Och så om fem år sitter jag här igen, plitar ned samma rader. Jag skulle verkligen behöva hjälp med att lossa på repen till tvångströjan, någon som rycker upp en och kommer med nya infallsvinklar. Poängterar saker som jag kanske inte ens tänker på. Öppnar upp nya möjligheter men framför allt får mig att känna att man inte ska ge upp, skita i alltsammans. För det är den känslan, att man vill ge upp, som är överhängande just nu. Skit samma, liksom. Jag behövs ingenstans, det är ingen som efterfrågar mig så jag kan lika gärna fortsätta att sitta här och börja odla långt skägg och låta spindlarna göra långa spindelnät från nästippen, genom öronen och ned till knäna.

Det allra mesta känns så förbannat värdelöst.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte något överväldigande fantast av Miss Li vanligtvis, men kan ändock ej undgå att digga detta å när låten inleds med en spellevink-vibb för att därefter fortsätta i någon stil av disco-dunkabunkaddunk- aaaah! aaah. Igår när jag var på kro...

Detta var en film som jag inte hade någon koll på, knappt visste att den överhuvudtaget fanns men så visades den på TV4 film under söndagskvällen och jag tog en chans och tittade.  The Night Listener är definitivt inte något mästerverk, men fungerade...

Du har ingen aning vad som händer, söndag bara sker. Varje dag, vilken veckodag är det egentligen? Du vet inte, måndag, onsdag, lördag Spelar ingen roll.  Du är mer eller mindre alltid full, en två tre Öl eller lite whiskey. Idag är det s...