Ja, vad ska man säga? Ännu en onödig prequal som ska förklara hur Leatherface kom till istället för att bevara ett uns av nyfikenhet och mystik omkring denna karaktär. Kan man dessutom tjäna en hacka och rida på ett inarbetat skräckfilmsnamn så är det ju bara extra grädde i kanten på laxen! 

Med det sagt är bakgrundsstoryn tämligen ointressant, men desto roligare var det med jakten av de patienter som flyr från en institution och den smått besatte sheriffen som är dem hack i häl. Det är nämligen så att den här sheriffen stjäl uppmärksamheten och huruvida man eventuellt ska "bry" sig om den begynnande Leatherface- tja, det blir sekundärt, verkligen. Såhär i efterhand kan jag faktiskt inte erinra mig särskilt mycket om killen som blir den han blir lagom innan eftertexterna börjar rulla, och sedan är det meningen att händelserna i originalfilmen The Texas chainsaw massacre ska ta vid.... 

Jag är ingen stor fanboy av originalfilmen men förstår varför den gav upphov till den efterkommande debatten om videovåld ( jo det är sant, denna film tillsammans med några andra skräckfilmer gjorde att moralpanik bröt ut en gång i tiden) men denna film kommer inte att gå till historien på något vis. Det som chockade förr chockar inte idag! Och frågan är om det är särskilt många som bryr sig om den här filmserien längre, förutom hardcore-fan förstås. 

Men Leatherface var i alla fall lite bättre än vad jag hade förväntat mig att den skulle vara, och den funkar tämligen smärtfritt och rullar på i ett rätt så underhållande tempo. Splatter- och blod-scenerna är helt klart godkända om än ingenting som man inte har sett tidigare och inte så blodigt som jag hade (hoppats!) trott.... 

Polisen i Texas älskar sina pistoler och cowboys-hattar!

Denna var i alla fall ljusår bättre jämfört med Texas Chainsaw Massacre 3D och flera av de många andra uppföljarna som finns, men det säger egentligen inte mycket för det var sannerligen inte mycket nytt i den här filmen heller. 

Men Leatherface får ett godkänt okej åtminstone. Ingenting som man minns någon längre stund efteråt men okej för stunden. 

Jag gillade på förhand idéen om ett Escape room-lek som går överstyr och att allt förvandlas från låtsas till dödligt allvar, men vad jag däremot inte riktigt hade räknat med var att det skulle finnas med en demon i den här filmen... Hmm! Dessutom får demonen en riktigt klassisk, men ändå löjlig, introduktion där man ska förstå att demonen ligger gömd i en låda formad till en dödskalle. Det blir en riktigt dåligt placerad premiss efter det att de fyra huvudpersonerna har blivit inlåsta i rummet. Jag kan tänka mig att lägga en femtiolapp i att gissa att väldigt många missar det här med den demoniska besattheten av "mördaren"... 

I alla fall var Escape room en intressant idé men dessvärre inte särskilt mycket mer. Som sagt, det där med demonen köper jag inte, och sedan blir det inte särskilt intressant att följa fyra karaktärers alltmer desperata jakt efter ledtrådar för att ta sig ur det låsta rummet, i och med att jag inte brydde mig särskilt mycket om de här filurerna. Det är inte heller direkt Oscarsvinnande skådespeleri vi snackar om här, och de inblandade har inte speciellt mycket mer att göra än att snyftgråta precis hela tiden, se rädda ut och att försöka lösa pusslet. 

Det blir lite småtråkigt emellanåt. Jag menar, vi har här fyra karaktärer inlåsta i ett rum tillsammans med en fastkedjad mördare som närmar sig karaktärerna mer och mer ju längre tid som går, men problemet för min del blir att det är få karaktärer inblandade och att mördaren är fastlåst hela tiden. 

Det som i alla fall var lite småroligt med Escape room var de två killarna som är skräckfantaster, och de ger då oss skräckfilmstittare lite härligt halloween-godis när de börjar snacka om skräckfilmer och huruvida Mike Myers gråter eller inte gråter i Halloween 5! Den aspekten av filmen hade gärna fått vara med ännu mer;P 

Men det var det enda positiva, och jag stör mig en del på den här demonen som jag skulle vilja veta mer om. Kanske får man det också då filmen har ett väldigt öppet slut och det brukar innebära i sådana här skräcksammanhang att man inte kan utesluta att vi snart får se en Escape room 2... 

Så var det dags att ta sig an nästa del i det ständigt växande The Conjuring-universumet och i Annabelle Creation ska vi äntligen (!) få veta hur tusan den onda dockan blev så ond och anledningen till varför dockan terroriserar människor i Conjuring och Annabelle.... Det är svårt att hålla tillbaka en suck av hopplöshet, för bakgrundsstoryn till alltsammans är på intet sätt något revolutionerande. Inte alls, det är en av de vanligaste anledningarna man kan tänka sig när det gäller skräckfilm. 

Men det är ett gott hantverk i alla fall även om den här filmen hade kunnat heta Conjuring 3, Insidiuos eller vad fan som helst egentligen, skillnaderna mellan filmerna är väldigt små. Denna skräckfilmsserie är lika inoljad och insmord som Marvels superhjältefilmseriesomaldrigtarslutnågonsin. Ungefär detsamma känner man inför detta, eftersom man tydligt hintar om nästa film i serien som kommer att handla om den djävulska nunnan som man får se i Conjuring 2. The Nun blir säkert eh, bra... 

Vad de skulle ha svenske regissören David F. Sandberg till här undrar jag över... Vad kan han möjligtvis tillföra, mer än att hans namn har väckt lite intresse omkring honom efter den (skitdåliga) Light out, och därmed kan agera lite dragplåster till den här filmen?  Visst, några snygga kameravinklar tillskriver jag honom och att han dessutom kör med praktiska effekter så långt som möjligt innan det blir lite väl mycket CGI-porr i sedvanlig ordning men annars... Näh det här hade lika gärna kunnat regisseras av vem fan som helst och resultatet hade förmodligen blivit ungefär likadant ändå, så hårt uppstyrt som alltsammans ändå är i slutändan. 

Nåväl lite roligare hade jag med denna uppföljare än vad jag hade med den första filmen som jag minns vagt, men som jag inte gillade särskilt mycket. Det blir lite roligare per automatik med skräck som utspelas förr i tiden, den här gången på 1950-talet, med allt vad det innebär av rejäla nycklar och nyckelhål, knarrande trägolv, brist på mobiler och andra lättillgängliga hjälpmedel. Det blir liksom mer utsatthet. Det blir lite, lite mer känsla av det hela på ett annat sätt. 

Annabelle 2 Creation är i alla fall hyfsat godkänt, trots att man följer en inarbetad mall alldeles för mycket och det är så tråkigt att i princip alla skräckfilmer följer precis samma mall i film efter film efter film efter film efter film... Behöver vi en ny skräck-framgång, från ett annat land igen, innan det börjar hända saker och ting? Ja, jag tror faktiskt det. Så, kom igen nu Norge, Finland, Schweish, Nederländerna, Kina vem som helst... Ingjut nytt blod, tack, i skräckfilmen igen! 

Den senaste installationen till Chucky-sagan tillför ingenting som känns direkt nytt, men känslan är att den ändå är en av de stilistiskt snyggaste i Onda dockan-serien. Men som sagt, det fanns ingenting alls i form av något nytt att hämta här. Frågan är hur länge den här filmserien ska fortgå egentligen? Så länge som Chucky drar tittare, förstås... 

Det är dock väldigt svårt att ta det här på allvar, speciellt efter horribla Seed of Chucky men man gjorde ju ett försök att återgå till dockans rötter i förra filmen, Curse of Chucky och det fungerade oväntat bra. 

Skillnaden blir tyvärr att Cult of Chucky återgår till Seed of Chucky, i tonläget och att det blir lite väl töntigt och snårigt mot slutet och redan nu funderar jag lite över hur det kommer att bli när nästa film med stor sannolikhet har premiär... I have a bad feeling about this! 

I alla fall så kastar man bort allt smygande och stämningsskapande som man ändå fick till ganska bra i den förra filmen, till förmån för lite mer "direkt" action. Spelplatsen, inne på ett mentalsjukhus, är egentligen genial i all sin enkelhet- för vem skulle tro på patienterna som hävdar att en docka lever och dödar alla en efter en? 

Sedan gör man hyggligt ifrån sig när det gäller att förvirra oss som tittar en aning, för man vet inte vem eller vad man ska lita på ibland men det här förekommer inte speciellt länge tyvärr, vilket är synd för här hade man ett utmärkt tillfälle till att leka lite med genrens lagar. 

Lite roligt är det ändå att Jennifer Tilly fortsätter att upprepa sin roll även här,  och att det blir lite meta här när hon faktiskt använder sitt riktiga namn för sin karaktär. Däremot slutar det roliga där, speciellt med tanke på det som händer i slutet som inte bådar gott för framtiden med Chucky. 

Nja Cult of Chucky var lite för långtråkig i slutändan, det är inget nytt som tillkommer och splatterscenerna är rätt så sparsmakade och ingenting som gör att man minns den här filmen någon längre stund efter att man har sett den. Allt som allt en rätt så medioker Onda dockan-film på det hela taget. 

Det blev att ta sig an en gammal goding inatt, en film som jag inte sett sedan någon gång under det glada ( och återvändande nu för tiden) 90-talet, tror jag. Men Pet Sematary har vissa scener inbrända i minnesbalken någonstans och den var väl värd en omtitt. 

Filmen funkar i stort sett fortfarande, även om en del detaljer doftar lite väl mycket 1980-tal. Det jag dock märker ganska tydligt idag är att filmen hastar sig fram lite väl mycket. Det är snabba puckar som gäller här- knappt har familjen hunnit titta på sitt nyinköpta hus innan man börjar fråga om den "mystiska" stigen. En del rätt konstiga klipp finns här och var också som inte alls känns helgjutet och som man idag kan börja fundera över hur klipparen tänkte egentligen. 

Men vad gör väl det, när allting kommer omkring, när man faktiskt har lyckats väldigt bra med stämningen. Det känns väldigt mörkt på något vis tämligen omgående. 

Det är också ganska habilt skådespeleri för att vara från slutet av 80-talet i en skräckfilm. Pappan gör ju dock ingen glad som inte lyckats prestera varken som lugn eller hysterisk/sorgsen men barnen gör godkänt ifrån sig. 

Fortfarande riktigt bra gjort med rekvisitan på Jurtjyrkogården. Trots att man aldrig får se den riktigt som den ser ut i inledningen av filmen konstigt nog... 

Stephen King-cameo. Kanske en av hans bättre till och med. 

Bad cat!

Typisk 80-talseffekt. 

Jurjyrkogården ( den svenske översättaren av titeln måste ha haft roligt) var väl värd en omtitt, vilket överraskade mig en aning men det är ju samtidigt roligt att en äldre film visar sig vara sevärd fortfarande.  Men det tisslas och tasslas om att den här ska få sig en remake, och mest troligt har framgången för Det gjort att i princip allt som Stephen King någonsin skrivit kommer att komma tillbaka på bioduken eller TV-rutan inom en inte alltför kort framtid. 

Men denna version av filmen ser jag mer än gärna om igen om sisådär tjugo år... 

Ja, vad ska man säga?

Mer än att jag i alla fall kan säga som så, att jag kollar hellre in Halloween Pussy Trap Kill! Kill! tusen gånger hellre än den kommande fortsättningen av Saw! 

Russ Meyer, som jag tyvärr inte sett många filmer  som han gjorde, skulle man kunna säga har inspirerat filmens titel som är en liten homage till dennes Faster Pussycat Kill! Kill! ( som jag velat se jag vet inte huuur länge)... 

Nåväl denna film kommer i alla fall jag att ta en titt på så fort den möjligheten finns. 

Mycket väsen för i stort sett ingenting, som det brukar förhålla sig. Raw blev ganska tidigt omtalad för sitt innehåll men såhär i efterhand kan man bara återigen konstatera att helt fel människor tittar på sådana här filmer. Om det handlar om mot bättre vetande låter jag vara osagt, eller för att de helt enkelt inte kan låta bli... I alla fall så ska dessa människor ge fan i filmer som Raw och istället fortsätta titta som passiva zombies på valfri repris på TV4 utav antingen Beck eller Wallander för dessa män´skor klarar inte av värre än det material som svensk standard-deckare erbjuder. Och sedan ger media fan i att rapportera om dessa människor som spyr eller svimmar på bio när de ser Human centiped eller Raw- ni klarar inte av sådant här, och då har jag faktiskt ett jävligt hett tips: Låt för fan bli att titta! 

Nåväl. Chock-scenerna i Raw var försvinnande få ( man är väl rätt så härdad vid det här laget) och det är ingenting som får mig att direkt reagera. Scenen med hundarna var väl sådär, faktiskt. Men det har sin naturliga förklaring. Människans bästa vän och allt sådant, man vill liksom inte se hur veterinärer utbildar sig i en viss aspekt av deras yrke. 

Lite av intresse var ändock syskonen Justine och Alexias systerskap, med allt vad det egentligen betydde. Här hade man gärna kunnat lägga ned lite mer krut på att utveckla bandet mellan dessa två och kanske ge en djupare förståelse till alltsammans.  Det är en bra ingrediens att regissören rör sig bland mer bekanta ämnen också såsom tillhörighet, att vara sig själv även när alla andra gör samma sak. Men av någon anledning känns det mest som intryckt för att tillfoga lite mer köttighet till storyn, som egentligen är ganska tunn. 

I övrigt var det en rätt så tråkig och intetsägande film för min del. Chock-eller äckelfaktorn låg inte hög hos mig i alla fall och därmed hade inte Raw direkt så mycket annat att erbjuda.  Tyvärr var det mycket väsen för ingenting, och detta var i stort en ganska tråkig film som inte hade gjort mig nyfiken alls om man inte hade kört på med den jävla marknadsföringsplojen om krakar som svimmar och har sig. 

Medan väntan visat sig vara olidligt lång efter en ny Friday the 13th ( seriöst, vad sysslar dom med egentligen?), så kan man ju alltid ta och titta in denna film som "lånar" eller kanske snarare, leker, med en snarlik titel;) Jag hade mina tvivel innan jag körde igång trailern, men får erkänna såhär i efterhand att det ser ganska lovande ut faktiskt. 13th Friday kommer jag definitivt att ge en chans!