Jag tror aldrig förr att jag har avskytt Mark Wahlberg lika mycket som jag gjorde med dennes karaktär i den här filmen, Mile 22. Aldrig tidigare, eller senare var jag kan erinra mig, har han varit lika osympatisk och svår att tycka om som i den här rollen. En gapig, uppkäftig och allmänt tråkig karaktär vilket genast drar ned betyget för den här filmen. Nej saknade verkligen herr Wahlbergs sympati från te.x Italian job. Man kan vara hård, men men kan ju för alll del också se till att man som tittare bryr sig om karaktären. Inte direkt för att detta är karaktärernas djuplodande, känslomässiga och personliga- utveckling-film, man struntar helt enkelt fullständigt i dessa människor. John Malkovich brukar ju defnitivt vara något utav ett säkert kort när det kommer till hans roller, men i den här filmen är han i princip osynlig och gör inget större väsen ifrån sig. Den enda i det här gänget som kommer undan med helt klart godkänt är Iko Uwais, men det enbart för att han kan fightas och för att oklarhet råder var hans lojalitet egentligen ligger, det enda som egentligen gör att man tittar färdigt på filmen! 

Annars, en helt ok actionfilm med gott om skottlossning och slagsmålsscener. Ingenting nytt under solen dock, ingenting som får en att haja till och höja på ögonbrynen. Kort och gott är Mile 22 lätt att glömma bort, inget som man kommer att minnas för resten av livet.

Det känns som lite borttappad potential för den här filmen och i händerna på en bättre regissör och lite bättre skriven huvudkaraktär så hade det i alla fall kunnat bli lite mer intressant än vad det visade sig vara i slutändan. 

Jag vet inte varför jag inte sett Riot långt tidigare, antagligen för att det har funnits många, många andra filmer som prioriterats och sedan har den här fallit i glömska. Nåja ingen skada på något sätt även fast den här fiilmen var betydligt mer underhållande än vad jag i förstone trodde om den, men med det sagt så handlade det inte heller om något mästerverk! 

Allas vår svenske bjässe Dolph Lundgren gör en av sina bättre rollprestationer här ( undantaget de gamla klassiska filmerna förstås) och jag gillar att han agerar mer i bakgrunden här, och att han har ganska lite fightingscener vilket bara är bra för honom då han inte alls är särskilt rörlig och smidig längre. Långt i från Rocky- glansdagarna, men här fungerar han riktigt bra och av någon anledning började jag faktiskt att tycka om hans karaktär. 

Uppskattat är också att Riot inte tar den så enkla vägen mellan A och B utan faktiskt nästan tar i lite för mycket, i alla fall betydligt mer än vad man hade väntat sig när filmen börjar. Ett bankrån, en polis som av någon anledning hamnat i fängelset men som ska det visa sig, har sina anledningar. Handlingen är ju kanske inte i direkt centrum i den här filmen, däremot är fightscenerna det och även om de knappast är minnesvärda på något sätt så är de mycket skickligt genomförda scenografiskt, även om det gamla problemet med en nästintill oövervinnerlig hjälte även finns med här. Men hjälten åker i alla fall på lite stryk under filmens gång, så totalt osårbar är han inte. 

Så även om huvudrollsinnehavaren Matthew Reese gör precis det han ska och har mungiporna alltid pekande nedåt och stenhård blick, så är det framför allt underbart hårda men samtidigt vackra Danielle L. Ryan som med sin tuffa attityd och fightingsskills som är den stora behållningen med den här filmen för min del. Så vacker men samtidigt också livsfarlig när det vankas slagsmål, härlig komibnation! 

Långt ifrån något mästerverk men fungerar bra om man vill stänga av hjärnan för en stund, för lite halvdan actionunderhållning för stunden som man ändå lika snabbt glömmer bort efteråt! 

Är inte speciellt ofta som jag ser om en film från det goa 90-talet men det var länge sedan sist och när Speed visades på trean så blev det en titt i alla fall. Kan inte direkt påstå att filmen håller helt igenom, tycker nog att en del scener framstår som löjliga och lite för överdrivna idag, men man kan inte klanka ned på att filmen levererar action från början till slut och det utan att det kommer några större förhinder emellan. 

Stoneface Keanu Reeves briljerar i vanlig ordning med brist på respons när karaktärer dör, förutom när hans vapenbroder dör då det blir lite hederligt banka sönder närmaste föremål som finns tillhands(!), samtidigt hur många andra i actonfilm har inte samma btist på skådespeleri och att visa känsla är en dödssynd medan att fälla dräpande onlines är guld värt!

Under denna omtitt så förundras jag mest av allt över att jag faktiskt gillade Sandra Bullock när det begav sig, men nu undrar jag varför- hennes karaktär är ju bara enerverande, lite smått tjatig och gapskriker sig igenom alltsammans... Tröttsam. 

Även psykopaten spelad av Dennis Hopper var roligare förr, här är han en arketyp för "galning", men tack och lov helt och hållet befriad från överspel även om hans movit och agenda framstår som lite löjlig men det beror mest på att manus har inriktat sig bara på action och knappt någon story utöver det att talas om. 

Allmänt känns filmen bara lite tråkigare att se på idag. De övriga passagerarna på bussen hade ju gärna kunnat ha lite mer personlighet och fokus, så man skulle bry sig om hur det går för dem. Det blir också lite tjatigt att vara på en buss halva filmen, även om regissör Jan De Bont lyckas skruva upp händelseutvecklningen alltjämt filmen fortskrider. Allt känns inte alltid särskilt logiskt, men logik kastade man bort redan under filmens inledning. 

Men slutet har ungefär samma problem som jag upplevde med Con Air- det blir för mycket, det blir nästan en upprepning av det som vi redan har fått vara med om. Bussen i det här fallet blir utbytt mot en tunnelbanevagn, Bullock behöver återigen räddas, tåget går snabbt som blixten och vet ni vad- tunnelbanespåret de färdas på är inte färdigbyggt! Vänta nu lite här, har vi inte redan varit med om det här? Fast på en buss, och en väg som inte var riktigt färdigbyggd ännu.... Det blir som att smälla i sig en hamburgare för att direkt efteråt beställa en pizza. 

Nåja, som underhållning 2020 håller Speed hyggligt men man kommer inte ha något större behov av att se om den inom de närmaste tjugo åren och innan dess har det väl kommit en reboot också, men samtidigt har inte den här filmen något större behov av någon nytolkning utan kan fortfarande ses som den var- lite härlig hjärndöd underhållning för stunden, varken mer eller mindre. 

Okej, åksjukepiller intaget ( borde ha varit en rekommendation innan filmen börjar) och man står nästan ut vid vansinnestempot som börjar omedelbart och som inte saktar in förräns mot slutet av den här filmen. Det gäller att hänga med från början men å andra sidan är känslan att man inte missar någonting viktigt direkt, om man inte redan från början känner engagemang för någon av alla de karaktärer som svischar förbi: där sa någon något, och där kom någon chef, en av flera kaxiga killar säger något dräpande till den andra kaxiga killen, någon datorskärm flimrar förbi där,,, pust, nästan tacksam över att det kommer reklamavbrott med jämna mellanrum. 

13 Hours- The secret soldiers of Benghazi blir väl lite intressant när allt drar igång, efter en tämligen tråkig och rätt så ointressant upptakt. Man misslyckas totalt med att ge någon av karaktärerna kött och blod även fast man försöker med att någon ska bli pappa vid hemkomsten. Annars känns det som en rockmusikvideo snarare än en krigsfilm, allt går snabbt, snabbt, ännu snabbare när kulorna börjar smattra och fienderna gör sin anstormning. Jag hänger inte alls med vad som händer på det stormade konsultatet, jag bryr mig inte nämnvärt heller. 

Att det här bygger på verkliga händelser, och har politiska förvecklingar som fortfarande är känsliga om jag förstått saken rätt, är väl i det närmaste ett svepskäl för Michael Bay bara. Det potitiska får väldigt lite utrymme till förmån för biffiga underarmar, slow motion som var ganska hett sisådär för tjugo år sedan och patronhylsor som flyger och far... Ingenting nytt under den Bay:erska solen med andra ord! 

Det känns som att filmen hade kunnat bli så mycket bättre med en annan regissör ombord, samtidigt ska man kanske inte klaga på en krigsfilm där det händer saker precis hela tiden efter att inledningen och förutsättningarna har gjort det klart för en vad som gäller. Men då det baserar sig på verkliga händelser, och kanske framför allt på verkliga människor av kött och blod som varit med om det som inträffar, hade det känts bra om man faktiskt hade känt någonting för karaktärerna och inte bara blivit mest pang-pang, och vitsiga repliker så fort det råkar vara en stund av eldupphör. Det hade nog blivit en betydligt mer minnesvärd film i så fall istället för en ADHD- MTV-video som snabbt försvinner i mängden... 

Okej den första trailern med den supersnabbe blåa igelkotten Sonic gjorde inte många speciellt glada och det var framför allt utseendet på Sonic som såg riktigt dåligt ut! Men tydligen lyssnade filmskaparna på kritiken, försenade premiären för hela filmen och gjorde om-och gjorde rätt- och nu känner man igen gamla goda Sonic igen. Bra där!!!

I och för sig hade jag inte brytt mig särskilt om den här filmen om det inte vore för att det är Jim Carrey som spelar Sonics nemesis Dr. Robotnik och det ser ut som att vi får njuta fullt ut av en (över)spelande Carrey igen och det var alldeles för länge sedan sist.  Det ser faktiskt ut som att Carrey verkligen trivs alldeles utmärkt i den här rollen. Härligt! Fler sådana här roller framöver, om det inte är för mycket att önska, så att man får njuta av Carrey när han är som bäst. 

Jamen hur svårt skulle det vara egentligen? Såhär skulle fortsättningen av klassiska Halloween från 1978 ha varit! Det var inte så svårt, bara fortsätta på det man hade börjat med i den första filmen... Halloween anno 2018 är i princip samma historia fast en gång till, och några av karaktärerna har bara blivit lite äldre denna gång. Men det fungerar, sannerligen, lite effektivt fortfarande- en maskerad Michael Myers härjar omkring och slaktar lite väl på måfå offer på sin väg mot Jamie Lee Curtis men den här gången känns det inte lika självklart varför de slåss mot varandra även om man försöker få med kopplingen dem emellan.  Det är ganska okomplicerat trots att det gått så lång tid sedan den första filmen men man gör ett klokt val i att ignorera alla de andra uppföljarna och köra på linjen att den här är en direkt fortsättning. Man tjänar på det, även fast man inte vet speciellt mycket mer om Myers trots att man har sett alla de tidigare filmerna i serien och det är väl just mystiken som omger karaktären som är det intressanta. 

Däremot saknar jag lite av det smygande och leken med kameran som fanns med i originalfilmen, där man ibland byter perspektiv och ser ur Myers synvinkel och där man ibland bara anade att Myers fanns i närheten utan att man såg honom. Det är inte olikt många andra av dagens skräckfilmer mer utav pang på rödbetan som gäller här, inte så mycket finlirande direkt. Men man lyckas däremot bygga upp en viss stämning i alla fall, vilket inte många av dagens skräckisar kan sägas lyckas med. Jag vill hoppas på att det beror på att legendaren John Carpenter har varit inblandad, men det är kanske att hoppas på för mycket. 

Jag är ju ett fan av Rob Zombies första Halloween-film, tyckte om att man i alla fall fick veta lite mer av vad som formade och gjorde Myers till den han blev, och den här filmen ser jag som en solklar fortsättning på den filmen likväl på den från 1978.  Gore-faktorn är helt okej, en del blod blir det men ingenting spektakulärt och det bjuds inte på något chockerande ögonbrynshöjande. Skrämseleffekterna uteblir dessvärre helt och hållet, ingen av de hoppa-till-scenerna är direkt nyskapande. 

Tre generationer kvinnliga Strode ger Michael Myers en rejäl match. Det faktumet har blivit lite synonymt med en trend som finns med i lite för många filmer nu för tiden, suck. Nåja det är som det är med den saken, ingenting är som det var en gång i tiden;P 

Slutet på filmen är tyvärr ett antiklimax. Här kunde man ha gjort betydligt bättre och utan att hinta så tydligt om att det kommer att komma uppföljare ( vilka också är under inspelning nu). Jag tror inte det här håller för ytterligare två filmer utan att det ska bli upprepande och tämligen ointressant igen. Det hade gott och väl kunnat börja och ta slut med denna enda film istället. 

Nu väntar man bara på att Fredagen den trettonde ska få en minst lika lyckad uppfräschning. Kom igen nu!!!!!!

Om jag förstår rätt ingår denna film i någon pågående filmserie med Sniper, annars är det en del ologiska luckor i den här filmen, men egentligen ingenting att bry sig om nämnvärt då det inte direkt påverkar alls helheten. 

Det var i alla fall roligt, men överraskande, att återse Billy Zane då jag mer eller mindre trodde att han hade lämnat branschen efter att inte ha setts till i något direkt sevärt sedan tja, Titanic?

I övrigt var det inte mycket som överraskade här utan man får det sedvanliga som brukar ingå i direkt-till-DVD-reahyllan; en hyggligt intressant handling som håller en kvar tills filmen är slut, halvdant skådespeleri från inte så värst namnknunniga skådespelare som mestadels harvar omkring i liknande sammanhang. 

Det är inte direkt långtråkigt, och det är något spännande i två skrypskyttar som är precis lika duktiga och därmed inleds en intressant katt-och-råttajakt, dessvärre kanske inte direkt skildrad med den puls och nerv som mästerverk serverat oss med ( Enemy at the Gates i frontlinjen). Mycket hade kunnat vara bättre men pengasäcken var alltför tunn, och bara resan mellan Colombia och Miami spräckte väl denna films budget kan tänkas.... 

Dock undrade jag lite över vad grejen var med att ge krypskytten Diablo kulor som liksom kunde svänga och ha sig? Skulle det ge någon extra dimension till det hela, eller blev det bara en cool grej som man spånade fram medan man tittade lite avundsjukt på filmen Wanted? Det fyller liksom ingen egentlig större funktion, det gör inte någonting mer spännande ( träbocken i huvudrollen verkar inte ta det så jäkla överdrivet seriöst) och ja, man vinner ingenting på det stora hela istället för att låta två skickliga krypskyttar jaga varandra på traditionellt vis. 

Heliga makriller, its Billy Zane folks!

Mannen som alltid är redo, our hero in town. 

Wow, nu snackar vi krypskyttevapen de luxe.... 

Nåja hade inga större förväntningar på Sniper: Ultimate Kill och tiden gick i alla fall snabbt, tempot är högt och det händer saker mer eller mindre hela tiden så om man inte har någonting bättre för sig och inte vill se på något som anstränger hjärnan alltförmycket, så duger denna för stunden gott och väl. 

Jaha Jason Statham vs förhistorisk jättehaj, dessutom med en snäll åldersgräns dessvärre....  Jag hade minst sagt mina tvivel men bestämde mig i alla fall för att ge The Meg en chans, och ta mej tusan så visade sig filmen vara lite mer underhållande än vad jag trodde att den skulle vara. 

Det kittlade till lite sådär skönt lagom i fantasin medan jättehajen simmade omkring och jagade den ena efter den andra! En del scener var också riktigt snyggt gjorda, och i de flesta fall var den första tanken inte att hajen var skapad med hjälp av datorkraft, utan den såg mer eller mindre levande ut även om man ju förstås vet att det här är ettor och nollor som skapar denna haj men om man säger såhär- sämre effekter har man definitivt sett i hajfilmer! Sämre filmer med hajar i huvudrollen har man ju sett ( vi alla blänger på dig, Sharknado) och den här filmen tar sig själv på tillräckligt stort allvar och visade sig vara helt okej underhållande för stunden. Ja, innan man börjar tänka efter... 

                                              Mild spoilervarning, läs inte längre om du inte har sett filmen!

Förtjänstfullt väntar man överraskande nog nästan trettio minuter innan man får se den första skymten av den stora hajen, vilket är bra! Man var också överraskande försiktig med att visa hajen, mer sparsmakat än vad som brukar vara fallet i sådana här filmer. Det man undrar över i efterhand är hur just Stathams karaktär vet vilken haj det handlar om, när den visar sig... Vad jag förstår så skall inte han föreställa hajexpert på något vis men konstaterar tämligen direkt vilken haj det rör sig om. Bra gjort! 

Sedan är det alldeles uppenbart att det är Jason Statham som är räddaren i nöden, det blir nästan parodiskt överdrivet a la Superman kastar av sig sina kläder och räddar dagen totalt orädd inför det faktum att han går emot ett förhistoriskt, gigantiskt rovdjur. Det känns mest som "äh bara en vanlig dag på jobbet" vilket förtar mycket av den spänning som filmen annars hade kunnat ha, med en betydligt mindre känd skådis i huvudrollen. 

Jag trodde också att hela filmen skulle sakna scener likt "haj äter människor", vilket känns som hela poängen med att ens se en hajfilm och det dröjer lite väl länge innan man får se något sådant- men självfallet är det genom ett "snällhetsfilter" och tämligen oblodigt och inte alls i fokus i mer än en mikrosekund möjligen- och man får inte direkt se någonting. Jävla milda åldersgräns!!! 

Men i mångt och mycket simmar ungefär två timmar iväg ganska snabbt. The Meg klarar sig undan med ett helt okej, och det hade jag aldrig trott om den innan...