Harley Quinn samarbetar i den här filmen med Batman och Nightwing ( när ska vi få se denna karaktär komma till liv på vita duken, det är verkligen hög tid för det istället för ännu en version med Robin som sidekick till Batman).  Men tyvärr var handlingen inte särskilt spännande den här gången och det rörde sig mest om karaktären Posion Ivy som ville omvandla alla människor till en hybrid av människa och växt. Inte direkt speciellt spännande. Tråkiga skurkar dessutom! Det blev också en smärre chock när denna version av Batman tydligt var inspirerad av 60-talsserien med allas våran Adam West (RIP), ty filmen började allvarligt och seriöst men ju längre speltiden gick var det uppenbart att man hade satsat på humor här. 

Men humorn var faktiskt inget större problem och det störde mig inte heller så mycket som jag trodde att det skulle göra och det mest för att man höll sig på en lagom nivå, någonstans mitt emellan allvar och humor. Harley Quinn var filmens medelpunkt och den bästa karaktären. Harely fick vara crazy enough, men för den delen tog inte den sidan överhanden helt och hållet utan man fick också se hur det skulle vara för henne om hon gav upp skurkrollen och försöker sig på ett vanligt liv vilket skulle innehålla bland annat erbjudanden om att medverka i porrfilmer. 

Batman var som vanligt coolheten själv. Att dricka ett glas med mjölk innan han spöar skiten ur ett gäng skurkar på en bar mitt ute i ingenstans, ja det är sådant Batman bara gör. Jag gillade däremot inte att Nightwing här hade rollen som tonåring mer eller mindre, något som tydligt manifesterades när det hände saker mellan honom och Harley Quinn! 

Härligt tecknat intro

Batman nails it again! Worlds best detective.

Harley briljerar: Snälla herr rätt så läskiga men rätt så snälla Batman....

Adam West ande över det här!!!!

Catfight blev det också.... 

Innan brudarna blir vänner igen och kramas lite! 

Det är tufft att vara Nightwing ibland. 

Animeringen är inte den bästa och ganska småtråkig i sammanhanget, men Batman och Harley Quinn gav en underhållande stung åtminstone och ibland räcker det gott och väl. Lite minus för tråkiga skurkar, tråkig handling och ett tämligen abrupt slut följt av ett smakprov av Harley Quinn som TV-doktor (!) så blir det ändå hyfsat godkänt av alltsammans. Jag skulle önska att man kunde ta med lite mer humor i andra Batman-filmer också, bara man håller det på en godkänd nivå. 

Det märks väldigt tydligt att regissör Fede Alvarez går i sin läromästare Sam Raimis fotsteg, i Don´t Breathe bjuds det minsann på svindlande kameraåkningar inuti huset och annorlunda, snygga vinklar och dylikt. Precis som det brukar se ut i mästare Raimis filmer. Men det bjuds på mer än så i den här filmen, och det är framför allt en riktigt spännande story som serveras. Tempot är det sannerligen ingenting fel med, oväntade vändningar finns också som tillför extra krydda till en redan innan angenäm anrättning. 

Jag har däremot lite svårt för karaktärerna, vilka som det är meningen att man ska heja på egentligen!!! Att de tre inbrottstjuvarna har sina egna personliga skäl till att göra det de gör, sure. Det köper jag. Men det finns i slutändan bara en enda som man tydligen ska tycka "synd" om, och det är naturligtvis tjejen i det här rackargänget. Dock går jag inte riktigt med på att hon är så oskyldig... Ja, svårt att säga hur man menar utan att riskera spoiler alert-varningar överallt, men låt mig stanna vid att det är lite oklart på vem det är menat att man ska heja på och därmed faller en liten, viktig aspekt därmed, man vill ju ha någon att heja på. 

Dessutom var karaktärsgalleriet lite väl sterotypiskt. När man börjar tänka efter, såhär medan eftertexterna rullar... Få se, vi har den tuffa slyngeln som kissar på mattan under ett av inbrotten. Check. Sedan den lugnare killen, lite av en bokmal och som tar hand om farsan som vi dock aldrig får se så inget känslomässigt band skapas här med den här snubben och som grädde på lökmoset verkar det som att han är lite intresserad av tjejen. Tjejen i sin tur är klassisk white trash-brud med en mamma som inte bryr sig om henne och farsan är borta, men bruden har en liten tös som hon drömmer om att ta med sig till Kalifornien, en dröm som blir sann så fort "den sista" stöten är avklarad. Check, check and doubble check. Känner vi igen detta? Oja. 

Men gubben, då?! Jo tack visst fan hinner jag heja på honom också och tycka synd om att det ska rånas av blinda krigsveteraner som... eh, ingenting annat vill än att leva i fred och... eh, tja låt oss säga kort och gott att vi alla nog har våra egna, små eller stora, skelett i garderoben. 

Så därmed, det blir lite svårt för min del att riktigt heja på någon. Alla är liksom lika dåliga människor, eller inte, hur man nu väljer att se på det hela. Kanske ska ge regissören lite credd för att han i alla fall blandar och ger, att det inte ska vara alldeles självklart vem av de inblandade man ska heja på ( även om jag misstänker starkt att de allra flesta röstar för white trash-bruden). 

Misstänker starkt att anledningen till att jag inte sett Don´t Breathe förrän nu  beror på att filmen blivit så hyllad och omtyckt, och jag har lite svårt för att se filmer som blir lite för hyllade. Bara just nu har denna film hela 7,2 av 10 på imdb.com vilket är riktigt jäkla bra ( inte för att man ska förlita sig på det betyget helt och hållet men det ger en fingervisning i alla fall). 

Men i en och en halvtimme lyckades filmen hålla mig fast i ett ganska stadigt grepp, och med några överraskande vändningar fram emot mitten och i slutet, så blir ändå mitt slutbetyg att det här är en film värd att ta sig en titt på, helt klart. 

Demon Hunter förklaras vara en blandning av Buffy The vampire Slayer, Underworld och Evil Dead och framför allt det med Evil Dead lockar mig! Tydligen har filmen dessutom lyckats med att vinna 15 priser!!!! Av trailern att döma så ser det ganska lovande ut, och det verkar vara demonslakt från början till slut som kommer att serveras här. 

Denna kommer jag allt att hålla utkik efter. 

En film som går under två titlar, men The Devils Dolls är kanske en lite mer kittlande titel medan man faktiskt i filmen pratar om "problemdockor" vilket då blir ungefär Worry Dolls men blir ändå lite osäker angående vilken titel man ska gå efter. 

Nåväl den här filmen överraskade mig positivt i alla fall, och jag hade inte förväntat mig mycket utav den heller. Men man kan ju inte låta bli att börja tycka om en film när den börjar på ett härligt splatter-ish sätt, då får man liksom mig med på noterna direkt;) En borr användes i alla fall väldigt effektivt som lockrop för att man skulle fortsätta se filmen, vilket fungerade utmärkt. Det kommer dessutom lite fler sådana splatter-scener och det är bara välkommet. 

Sedan kan man alltid klaga över att skådespelarna inte direkt återfinns från Hollywoods A-lista, inga kända namn framför kameran, vilket inte alltid är en nackdel, men från vissa av aktörerna skaver det lite ifrån ibland. Återkommande för om man sett skräckfilm de senaste tjugotvå åren återfinns också här, förstås, som jump scare-scener som används lite för mycket vid väldigt konstiga tillfällen, knarrande dörrar, en gammal svart kvinna som sysslar med hokus pokus och dockor som bär på en förbannelse. Ja, nästan AnnaBelle-light, om man så vill... 

Drill, drill, drill...

Det är bra att alla dessa gamla böcker alltid kan komma med något svar på mystiken i typ alla skräckfilmer...

Ingenting nytt under solen direkt, men vad fan gör det ibland- jag tyckte allt att Worry Dolls var tillräckligt underhållande för stunden. Kanske inte skulle säga samma sak om filmen om jag sett den vid något annat tillfälle men för just den här kvällen så fungerade den åtminstone. 

Och slutet hintar lite om att det möjligtvis kan komma en fortsättning. Inte mig emot, bara man fortsätter med splatter-ish elementen så... 

Jag trodde aldrig att jag skulle få anledning att säga det men regissör McG kan ju faktiskt göra en sevärd film... Det var som fan! Charlies änglar och Terminator Salvation är inte att betrakta som några filmiska mästerverk utan snarare filmer som orsakade akut huvudvärk och epileptiska anfall trors att man ej varit drabbad av sådant tidigare. 

Sedan är min fråga hur pass mycket Luc Besson, denne legendariska franska regissör som gett världen klassiker som Det femte elementet, Leon och Nikita, varit inblandad och styrt upp det hela ( i och för sig var det jävligt länge sedan han också gjorde något som man med bästa välvilja kunde kalla för dugligt sevärt). 

Nåväl med 3 Days to Kill får man i alla fall till det ganska bra. Och man har dessutom fått Kevin Costner att agera på ett trovärdigt och ganska rörande sätt stundtals... Vad är det som händer, liksom? Allt funkar relativt bra i den här filmen. Man lyckas med konststycket att göra det lite rörande ( lite för mycket stundtals, dock) om en lönnmördare som på äldre dar är döende och som bestämmer sig för att det kanske är dags att träffa sin försummade dotter och ta igen lite förlorad daddy-tid. Samtidigt så fortsätter jobbet att jaga agenten, förstås, så det bjuds på schyssta actonscener som gör att tempot aldrig riktigt stannar av helt och hållet någon gång under filmens speltid. 

Och så är Amber Heard med också och bara det ett extra, extra plus. Lite väl påklädd kanske, men man får njuta av hennes fantastiska ögon i alla fall. 

Det här var småputtrig underhållning som funkade rätt så bra faktiskt om man är på rätt humör och köper de lite alltför sentimentala "åh se på mej som lär min lilla tös att cykla på en lilafärgad cykel"- dravelscenerna. Annars får man både action och skratta lite emellanåt ( den med spagettireceptet är förbaskat bra). 

En film som faktiskt lyckades göra mig på ett rätt behagligt humör. Faktiskt. 

Jag råkade mer eller mindre snubbla över den här filmen och hade glömt bort att jag överhuvudtaget hade den och såhär i efterhand förstår jag inte riktigt varför jag inte har tagit mig en titt på Brick Mansion långt tidigare.  Det här var lördagskvällsunderhållning som funkade, faktiskt. Hjärndöd handling förvisso, men ett jävlar anamma-tempo och knappt en lugn stund och hyggligt snyggt iscensatta fightsekvenser och stunts som man i och för sig sett göras flera gånger tidigare men det är lika fullt lika jävla underhållande ändå att se på igen. 

Det enda som jag egentligen tyckte var lite tråkigt var att det blev en aning för sötsliskigt mot slutet, då de som tidigare var superjättejättedumma "förvandlas" och att Detroit återigen får agera stad som förfaller och där brottsligheten skenar (jag undrar för vilken gång i ordningen? Borde göras en avhandling om hur ofta just Detroit är den stad som alltid förfaller). 

Tragiskt att Paul Walker gick bort, han funkade ju bra i sådana här filmer som en något stiligare Jason Statham-version och som kunde erbjuda en hygglig actionrulle som man bara knude njuta utav och slå av hjärnan medan det pågår. 

Helt klart godkänt, Brick Mansion underhöll mig för stunden, varken mer eller mindre. 

Handlingen i Amerigeddon är verkligen papperstun och kunde ha varit påhittad av en grundskoleklass under någon brainstorming-lektion med utgångspunkt ifrån: "Vad tror ni skulle kunna hända i Amerika i framtiden med grundbas av hur världsläget ser ut idag?" Dessutom spretas det åt två håll samtidigt ty i inledningen låter det som att hur många miljoner människor som helst ska dö världen över men sedan handlar det bara om USA ( inte helt ovanligt i film-sammanhang direkt)...

Det är också lite gulligt amerikansk patriotiskt att det sedanmera visar sig att kampen för allting står emot en amerikansk texas-familj!!! 

Grundpremissen var i alla fall helt okej, lite kittlande tanke hur långt politikernas befogenhet ska få sträcka sig för att skydda sitt land emot terrorister, och vad vanligt folk ska tvingas acceptera för att känna sig "säkra" ( massövervakning, att regeringar tar sig allt större befogenheter och inskränker rättigheter osv). Detta hade kunnat bli en intressant, politisk thriller men det där tas bort ganska snabbt efter inledningen och efter det är det bara action som gäller för hela slanten, efter en plågsamt tråkig introduktion av Texas-familjen som allting i slutändan kommer att handla om. 

Lilla snygga blondie-Rambo var filmens behållning. Inte nog med att hon tillverkar hembränt, hon fixar dessutom en egenhändigt konstruerad bazooka. What a woman! 

Nej det här var mer eller mindre riktigt dåligt från början till slut.  Det hade framför allt behövts betydligt mer resurser för att få till en lite trovärdigare bild av ett USA i kaos, bättre skådisar och en större budget förstås. Amerigeddon duger inte ens att slötitta på en tråkig fredagskväll tyvärr. 

En trailer som helt klart kittlar mitt intresse och det ser ut att kunna visa sig vara en sevärd film! Det känns som att man får hålla ett getöga efter Downrange och ge den en chans för det ser i alla fall ganska tilltalande ut på förhand.