Jag har inte sett The Cable Guy på år och dar, och passade på när den ändå visades på TV6 under söndagskvällen, och kan därmed konstatera att jag inte tycker om den nu heller. Men det går att förstå filmen på ett lite annat sätt i alla fall.  Det var lite roligt att tänka tanken, speciellt när man vet vilka filmer som huvudpersonen Jim Carrey mest var förknippad med på den här tiden, att alla andra är "normala" medan kabelkillen Carrey gestaltar en av sina "vanliga" vansinniga karaktärer. I verkliga verkligheten skulle ingen stå ut med den här personen. Sedan att Carrey har en otrevlig vana att kännas väldigt tjatig och enformig efter en stund i vilken film som helst, gör det ju helt enkelt inte enklare att ta karaktären till sig. Oavsett om det handlar om en som är dummare, bär en grön mask eller gröna trikåer och ger kluriga gåtor till Batman eller springer omkring och letar efter försvunna djur... 

Nja, varken då eller nu tycker jag att den här filmen är särskilt rolig. Någon enstaka scen, men knappt ens det. Carrey blir tyvärr bara jobbigare och jobbigare ju längre speltiden pågår, ett inte helt ovanligt problem med denne skådis dessvärre. 

Och det allvarliga, seriösa, som man försöker sig på att också gestalta är lika tunt som smöret på morgonmackan. The Cable Guy hade vunnit mycket, speciellt nu efteråt med några år på nacken, att anta en mycket mer seriös ton. Mycket hade kunnat appliceras på sakernas tillstånd idag, att många av oss är väldigt ensamma och det trots att tekniken är mycket mer utvecklad och möjligheterna långt fler än vad de någonsin varit tidigare under den här planetens historia. 

Iställer blir det the Jim Carreys show nästan enbart, och det enda mörker som förekommer är väl i den där "drömsekvensen" där det lyser elakt gult ur mr cable guys ögon... 

Det enda småroliga jag finner här, är gästspelet från veteranen Eric Roberts. Och de små sekvenserna med Ben Stiller, och den storyn som handlar om det fallet. Och att man får se korta, korta sekvenser från sådant som faktiskt visades på tjockteven i begynnelsen! Jack Black tillför ingenting, hade kunnat spelas av vem som helst vilket gäller för i stort sett övriga skådespelare. Det är som sagt, i vanlig ordning dessvärre, the Jim Carreys show. Och tror fan det, med tanke på vilket gage han fick för rollen, som var rekord på den tiden för en skådespelare. 

En rolig scen, som blir ännu roligare när man nu i efterhand har läst att Jim Carrey helt improviserade genom att ta kycklingskinnet och lägga det i ansiktet och parodisera När lammen tystnar. I filmen då och där kändes det mest som "typiskt" Carrey, men jag gillar när karln improviserar i vanliga fall.  Det är också lite trevligt att fler referenser till några typiska 80-90-talsfilmer förekommer. 

Nej för min del blir The Cable Guy mest en påminnelse om hur tröttsam Carrey kan bli när han får fritt spelrum, och att hans bästa filmer är förbi sedan ett bra tag tillbaka.  Det är synd att man inte anammade mer mörker och satir när man hade chansen och ändå skulle göra ett första försök med en "seriös" Jim Carrey, dessvärre misslyckas man fatalt med både mörker och en seriös roll för "gummiansiktet". Jag förstår att filmen floppade, men det är ändå inte nödvändigtvis Carreys fel, utan han kör på det som fungerade så bra i hans tidigare filmer- det var ju bara det att hans fans inte riktigt räknade med att det här inte skulle vara riktigt som hans andra filmer, utan något annat... sedan blev det bara fel. 

Och han skulle helt klart ha dött i slutet. Därvidlag håller jag helt med Carrey. Det var bara löjligt och ologiskt att kabelkillen överlevde för att sedan hitta sitt nästa offer. Det blev som inget avslut, ingen lärde sig någonting egentligen, och kabelkillen kunde fortsätta härja som innan allt i filmen inträffade... Hade man en vag dröm om att göra en uppföljare, tro? 

Visst, en tråkig söndagkväll kan man väl se det här igen men det känns inte som att man kommer att ge filmen en chans ånyo på väldigt, väldigt många år ( möjligtvis när man blivit senil, och knappt begriper vad man tittar på för då spelar det ju ingen som helst roll längre). 

Bättre sent än aldrig, förmodar jag i alla fall, men Mortal Engines intresserade mig varken när den kom eller nu långt senare och mest såg jag den för att det inte fanns någonting annat att kolla på just den kvällen.  Jag trodde aldrig på konceptet med "rullande städer", i ett suck- dystopiskt framtidslandskap. Sådana går det ett dussin av, i alla fall i raden av liknande filmer efter böcker som forsade fram under fem, sex år. 

Nåväl, icke att förundras, blev jag inte blown away men det som ändå gjorde att filmen gick att se färdigt var förstås de hisnande, tjusiga effekterna som man blev fullständigt ögonknullad av vid vissa specifika tillfällen. Well done. Däremot, det blev alldeles för mycket av det goda och till sist var man alldeles för bortskämd med de visuella effekterna och jag kan bara gissa att filmskaparna kände samma sak- för någonstans glömdes det bort att göra filmens handling intressant ( eller varför inte episk, kändes inte som att någonting spelade någon roll, raka motsatsen till Sagan om ringen, som många bakom kameran var inblandade i tidigare). 

Karaktärerna var tråkigare än på mycket länge, helt oengagerande och totalt nollställda på något sätt. Man förstod snabbt att de skulle finna varandra, ja bli kära och allt det där vanliga svamlet, men tack och lov slipper vi faktiskt bevittna någon kyss däromkring slutet som ska riktigt smälla till oss och visa vad som komma skall- eller snarare, vad som inte kom, ingen succé blev det av denna film! Kunde ändå inte bry mig mindre om de här två...

Den enda karaktär som faktiskt var intressant på riktigt, var ju utan tvekan Shrike. Där fanns ju en intressant backstory som filmen inte tecknar fullständigt ( och jag gissar att man får veta betydligt mer i boken och/eller böckerna) däremot tycker jag det blev ett alldeles för snöpligt slut för denne karaktär. Shrike var nog den enda som gjorde att jag faktiskt höll lite intresse igång, ja i alla fall tills dess hans resa tog slut. Påtal om slut, slutet i den här soppan var nog ett av de mest oengagerande jag sett på väldigt länge. 

Mest av allt kändes det som, vad vann de egentligen? Jaja skurken var ju jätteond och sådär, men han hade ju faktiskt en poäng med vad han ville uppnå? Vad sysslar de med i resterande böcker egentligen? Bygger upp något slags Fantasia-land där alla lever lyckliga? Suck. Jag vill inte ens veta. 

Nja på det stora hela, Mortal Engines  var ganska ointressant och oengagerande, snygga visuella effekter förvisso, men ingenting som man kommer att minnas efter att eftertexterna rullar.  Det börjar bli hög tid att hoppas på att Peter Jacksson kommer tillbaka i god form snart, han har inte direkt radat upp mycket av intresse på senare tid- och hans Tintin-uppföljare verkar aldrig bli färdig... 

Numera är det lika självklart som det en gång var när man började se en film med Steven Seagal- när Liam Neeson hamnar i trångmål, vet man bara att han kommer att bli en stenhård jävla grym gubbe av stål som är ostoppbar :D 

Det är nästan mission impossible att påstå att  The Commuter är sevärd, annat än för att man gillar vilket karriärval gamle räven Neeson gjort på äldre dar. I alla fall försöker regissören att göra det intressant genom att nästan leka lite Aghata Christie men tyvärr misslyckas detta fatalt, och jag vet inte hur pinsam sista akten är där man försöker fylla igen så många hål i storyn på de mest osannolika sätt att man faktiskt börjar fnissa emellanåt. Pinsamt, sa Bill. Uruselt, sa Bull. 

Mr Liam Neeson gör vad han ska och ingenting mer utöver det, något han numera kan genomföra sovandes.  Det har blivit lite för många sådana här filmer nu. Det räcker nu. Snälla? Men degen ska ju in, så enkelt är det väl förstås. Och man kan börja undra lite över vad för slags hållhake Neesons agent har på karln.... Eller ställer karln ( förlåt  gubben) upp på allt, bara han får fortsätta synas framför kameran? Jag vill inte hoppas på något utav det, men ja... undrar gör man ju. 

Förutom fler hål än vad som är möjligt att fylla igen mot slutet, så innehåller det också de uslaste effekterna på den här sidan 00-talet, alltså sådana effekter man hade godtagit på 90-talet men nu bara återfinns i riktigt billiga skitfilmer. Tyvärr är  The Commuter just en skitfilm. Och det som kanske irriterade mest, var hur jäkla fint allt löser sig i slutet. Vad var poängen ens med den hotade familjen, som man inte ens får se en enda gång som gisslan? Vad sysslade bovarna med där egentligen? Och skurkarna verkar ha orimligt stora resurser, fixar att punktbevaka huvudpersonen på tåget, samt några som kliver av tåget, och alla som till sist befinner sig på samma jävla tåg- men de kan inte fixa "problemet" på egen hand utan måste dra in en föredetta snut ( som de dessutom vet samma dag får sparken efter lång och trogen tjänst på sitt gamla jobb och därmed är en enkel match att få med sig på deras plan? Ja jösses....). 

Man kan klaga på mycket, men det här är en riktig söndags-bakis-film som man inte behöver ha bråttom med att se innan den dyker upp oväntat och man ger den en chans för att sedan aldrig mer återgälda den chansen. 

Snälla, Liam Neeson, kan du inte överväga att göra en sista riktigt bra film innan din karriär definitivt är slut? Vi vet alla vad du kan prestera, bara du vill... 

Hmm ja man börjar fundera över var gamla stjärnan Nicolas Cage och hans karriär är påväg egentligen! Det är svårt att tro idag att han faktiskt var en riktigt sevärd skådespelare en gång i tiden, med tanke på vilken skit han medverkar i numera. Jag tänker inte bara på hans nya trend med halvsevärda skräckfilmer, utan också på de filmer han meverkat i innan dess, och fortsätter att medverka i. 

A Score to Settle är i alla fall hyfsat sevärd, mest på grund av att filmen inte alls är den hämnd-thriller som den utmålas som, i alla fall inte i början, utan istället fastnar jag i början för Cages rollfigur och hans desperata försök till att få en bättre relation med sin son, som han till att börja med inte hade någon vidare bra relation till på grund av hans kriminella leverne, och sedan sitter han i fängelse i 19 år och går miste om precis allting. Ja, tror man åtminstone. 

En halvhygglig vändning en bit in i filmen gör att jag omvärderar filmen lite, dessvärre en aning för sent för A Score to Settle byter spår och linje alldeles för mycket för att det ska kännas riktigt bra och sevärt. 

Om allt hade handlat mer om Nic Cages hämnd, och att det presenterat mycket bättre varför "the old man" är så hämndlysten kanske det hade blivit mer sevärt. Eller om man hade koncentrerat sig mer på dramat, istället för att ibland bli en ganska grym historia om en mans hämnd, så hade alltsammans blivit lite bättre. Kanke. 

Nicolas Cage känns för övrigt inte helt klockren i huvudrollen och tyvärr ser han riktigt galen ut ungefär halvvägs in i filmen, när hans sjukdom ska göra sig alltmer påmind! Cage och hans uppspärrade ögon och tokiga sätt känns inte alls trovärdigt och därmed förlorar den biten allt vad som stavas trovärdighet. Det är tråkigt att Nic Cage ska reduceras till det här, med tanke på vad han har gjort tidigare. Eller var han egentligen aldrig bättre än såhär? 

Nåväl jag tycker ändå A Score to Settle är hyggligt sevärd, i alla falll när alla premisser faller på plats, och man förstår varför Cages karaktär är så hämndlysten som han ändå är.  Det är bara tråkigt att man inte förstår hans motiv tidigare, och hade det funnits en mer kompetent regissör som höll i trådarna så kanske det hade kunnat bli riktigt sevärt. 

Allt som allt, filmen är lite för tråkig för att vara en hämndfilm, som drama fungerar det inte riktigt heller, och en Nicolas Cage som knappast tar huvudrollen på allvar så blir det stundtals lite väl parodiskt, och alltsammans saknar en riktig nerv och spänningsskapande sekvenser för att göra något alls riktigt intressant. 

Kort och gott, en film som man bara kommer att se en enda gång, och sedan aldrig igen. 

Okej, åksjukepiller intaget ( borde ha varit en rekommendation innan filmen börjar) och man står nästan ut vid vansinnestempot som börjar omedelbart och som inte saktar in förräns mot slutet av den här filmen. Det gäller att hänga med från början men å andra sidan är känslan att man inte missar någonting viktigt direkt, om man inte redan från början känner engagemang för någon av alla de karaktärer som svischar förbi: där sa någon något, och där kom någon chef, en av flera kaxiga killar säger något dräpande till den andra kaxiga killen, någon datorskärm flimrar förbi där,,, pust, nästan tacksam över att det kommer reklamavbrott med jämna mellanrum. 

13 Hours- The secret soldiers of Benghazi blir väl lite intressant när allt drar igång, efter en tämligen tråkig och rätt så ointressant upptakt. Man misslyckas totalt med att ge någon av karaktärerna kött och blod även fast man försöker med att någon ska bli pappa vid hemkomsten. Annars känns det som en rockmusikvideo snarare än en krigsfilm, allt går snabbt, snabbt, ännu snabbare när kulorna börjar smattra och fienderna gör sin anstormning. Jag hänger inte alls med vad som händer på det stormade konsultatet, jag bryr mig inte nämnvärt heller. 

Att det här bygger på verkliga händelser, och har politiska förvecklingar som fortfarande är känsliga om jag förstått saken rätt, är väl i det närmaste ett svepskäl för Michael Bay bara. Det potitiska får väldigt lite utrymme till förmån för biffiga underarmar, slow motion som var ganska hett sisådär för tjugo år sedan och patronhylsor som flyger och far... Ingenting nytt under den Bay:erska solen med andra ord! 

Det känns som att filmen hade kunnat bli så mycket bättre med en annan regissör ombord, samtidigt ska man kanske inte klaga på en krigsfilm där det händer saker precis hela tiden efter att inledningen och förutsättningarna har gjort det klart för en vad som gäller. Men då det baserar sig på verkliga händelser, och kanske framför allt på verkliga människor av kött och blod som varit med om det som inträffar, hade det känts bra om man faktiskt hade känt någonting för karaktärerna och inte bara blivit mest pang-pang, och vitsiga repliker så fort det råkar vara en stund av eldupphör. Det hade nog blivit en betydligt mer minnesvärd film i så fall istället för en ADHD- MTV-video som snabbt försvinner i mängden... 

Okej den första trailern med den supersnabbe blåa igelkotten Sonic gjorde inte många speciellt glada och det var framför allt utseendet på Sonic som såg riktigt dåligt ut! Men tydligen lyssnade filmskaparna på kritiken, försenade premiären för hela filmen och gjorde om-och gjorde rätt- och nu känner man igen gamla goda Sonic igen. Bra där!!!

I och för sig hade jag inte brytt mig särskilt om den här filmen om det inte vore för att det är Jim Carrey som spelar Sonics nemesis Dr. Robotnik och det ser ut som att vi får njuta fullt ut av en (över)spelande Carrey igen och det var alldeles för länge sedan sist.  Det ser faktiskt ut som att Carrey verkligen trivs alldeles utmärkt i den här rollen. Härligt! Fler sådana här roller framöver, om det inte är för mycket att önska, så att man får njuta av Carrey när han är som bäst. 

Jamen hur svårt skulle det vara egentligen? Såhär skulle fortsättningen av klassiska Halloween från 1978 ha varit! Det var inte så svårt, bara fortsätta på det man hade börjat med i den första filmen... Halloween anno 2018 är i princip samma historia fast en gång till, och några av karaktärerna har bara blivit lite äldre denna gång. Men det fungerar, sannerligen, lite effektivt fortfarande- en maskerad Michael Myers härjar omkring och slaktar lite väl på måfå offer på sin väg mot Jamie Lee Curtis men den här gången känns det inte lika självklart varför de slåss mot varandra även om man försöker få med kopplingen dem emellan.  Det är ganska okomplicerat trots att det gått så lång tid sedan den första filmen men man gör ett klokt val i att ignorera alla de andra uppföljarna och köra på linjen att den här är en direkt fortsättning. Man tjänar på det, även fast man inte vet speciellt mycket mer om Myers trots att man har sett alla de tidigare filmerna i serien och det är väl just mystiken som omger karaktären som är det intressanta. 

Däremot saknar jag lite av det smygande och leken med kameran som fanns med i originalfilmen, där man ibland byter perspektiv och ser ur Myers synvinkel och där man ibland bara anade att Myers fanns i närheten utan att man såg honom. Det är inte olikt många andra av dagens skräckfilmer mer utav pang på rödbetan som gäller här, inte så mycket finlirande direkt. Men man lyckas däremot bygga upp en viss stämning i alla fall, vilket inte många av dagens skräckisar kan sägas lyckas med. Jag vill hoppas på att det beror på att legendaren John Carpenter har varit inblandad, men det är kanske att hoppas på för mycket. 

Jag är ju ett fan av Rob Zombies första Halloween-film, tyckte om att man i alla fall fick veta lite mer av vad som formade och gjorde Myers till den han blev, och den här filmen ser jag som en solklar fortsättning på den filmen likväl på den från 1978.  Gore-faktorn är helt okej, en del blod blir det men ingenting spektakulärt och det bjuds inte på något chockerande ögonbrynshöjande. Skrämseleffekterna uteblir dessvärre helt och hållet, ingen av de hoppa-till-scenerna är direkt nyskapande. 

Tre generationer kvinnliga Strode ger Michael Myers en rejäl match. Det faktumet har blivit lite synonymt med en trend som finns med i lite för många filmer nu för tiden, suck. Nåja det är som det är med den saken, ingenting är som det var en gång i tiden;P 

Slutet på filmen är tyvärr ett antiklimax. Här kunde man ha gjort betydligt bättre och utan att hinta så tydligt om att det kommer att komma uppföljare ( vilka också är under inspelning nu). Jag tror inte det här håller för ytterligare två filmer utan att det ska bli upprepande och tämligen ointressant igen. Det hade gott och väl kunnat börja och ta slut med denna enda film istället. 

Nu väntar man bara på att Fredagen den trettonde ska få en minst lika lyckad uppfräschning. Kom igen nu!!!!!!

Om jag förstår rätt ingår denna film i någon pågående filmserie med Sniper, annars är det en del ologiska luckor i den här filmen, men egentligen ingenting att bry sig om nämnvärt då det inte direkt påverkar alls helheten. 

Det var i alla fall roligt, men överraskande, att återse Billy Zane då jag mer eller mindre trodde att han hade lämnat branschen efter att inte ha setts till i något direkt sevärt sedan tja, Titanic?

I övrigt var det inte mycket som överraskade här utan man får det sedvanliga som brukar ingå i direkt-till-DVD-reahyllan; en hyggligt intressant handling som håller en kvar tills filmen är slut, halvdant skådespeleri från inte så värst namnknunniga skådespelare som mestadels harvar omkring i liknande sammanhang. 

Det är inte direkt långtråkigt, och det är något spännande i två skrypskyttar som är precis lika duktiga och därmed inleds en intressant katt-och-råttajakt, dessvärre kanske inte direkt skildrad med den puls och nerv som mästerverk serverat oss med ( Enemy at the Gates i frontlinjen). Mycket hade kunnat vara bättre men pengasäcken var alltför tunn, och bara resan mellan Colombia och Miami spräckte väl denna films budget kan tänkas.... 

Dock undrade jag lite över vad grejen var med att ge krypskytten Diablo kulor som liksom kunde svänga och ha sig? Skulle det ge någon extra dimension till det hela, eller blev det bara en cool grej som man spånade fram medan man tittade lite avundsjukt på filmen Wanted? Det fyller liksom ingen egentlig större funktion, det gör inte någonting mer spännande ( träbocken i huvudrollen verkar inte ta det så jäkla överdrivet seriöst) och ja, man vinner ingenting på det stora hela istället för att låta två skickliga krypskyttar jaga varandra på traditionellt vis. 

Heliga makriller, its Billy Zane folks!

Mannen som alltid är redo, our hero in town. 

Wow, nu snackar vi krypskyttevapen de luxe.... 

Nåja hade inga större förväntningar på Sniper: Ultimate Kill och tiden gick i alla fall snabbt, tempot är högt och det händer saker mer eller mindre hela tiden så om man inte har någonting bättre för sig och inte vill se på något som anstränger hjärnan alltförmycket, så duger denna för stunden gott och väl.