Det blev att ta sig an en gammal goding inatt, en film som jag inte sett sedan någon gång under det glada ( och återvändande nu för tiden) 90-talet, tror jag. Men Pet Sematary har vissa scener inbrända i minnesbalken någonstans och den var väl värd en omtitt. 

Filmen funkar i stort sett fortfarande, även om en del detaljer doftar lite väl mycket 1980-tal. Det jag dock märker ganska tydligt idag är att filmen hastar sig fram lite väl mycket. Det är snabba puckar som gäller här- knappt har familjen hunnit titta på sitt nyinköpta hus innan man börjar fråga om den "mystiska" stigen. En del rätt konstiga klipp finns här och var också som inte alls känns helgjutet och som man idag kan börja fundera över hur klipparen tänkte egentligen. 

Men vad gör väl det, när allting kommer omkring, när man faktiskt har lyckats väldigt bra med stämningen. Det känns väldigt mörkt på något vis tämligen omgående. 

Det är också ganska habilt skådespeleri för att vara från slutet av 80-talet i en skräckfilm. Pappan gör ju dock ingen glad som inte lyckats prestera varken som lugn eller hysterisk/sorgsen men barnen gör godkänt ifrån sig. 

Fortfarande riktigt bra gjort med rekvisitan på Jurtjyrkogården. Trots att man aldrig får se den riktigt som den ser ut i inledningen av filmen konstigt nog... 

Stephen King-cameo. Kanske en av hans bättre till och med. 

Bad cat!

Typisk 80-talseffekt. 

Jurjyrkogården ( den svenske översättaren av titeln måste ha haft roligt) var väl värd en omtitt, vilket överraskade mig en aning men det är ju samtidigt roligt att en äldre film visar sig vara sevärd fortfarande.  Men det tisslas och tasslas om att den här ska få sig en remake, och mest troligt har framgången för Det gjort att i princip allt som Stephen King någonsin skrivit kommer att komma tillbaka på bioduken eller TV-rutan inom en inte alltför kort framtid. 

Men denna version av filmen ser jag mer än gärna om igen om sisådär tjugo år...