Regissören Ana Lily Amirpour har fått göra något som säkerligen alla presumtiva, nybakade filmskapare skulle drömma om- att få utveckla sin skolprojektfilm till en långfilm. Ibland är det kanske inte det allra bästa. En del filmer hör hemma i kortformat, och flertalet skulle må bäst utav att gömmas undan i något arkiv. A Girl Walks Home Alone at Night kändes mest av allt som en enda lång testning av olika idéer och uttryck, och ibland kastades det in väldigt konstiga scener som förmodligen är menade att tolkas precis hur tittaren vill men som egentligen inte fungerar som någonting alls- scener som i mer erfarna händer, antar jag, skulle försvinna i klipprummet innan filmen släpptes. Handlingen var inte heller mycket att orda om. Det fanns ingen karaktär som man kände något engagemang till, man brydde sig knappt alls om "vampyren" och ibland kändes det som att handlingen kunde pågå för evigt. 

Filmen var lååååå-åååååå-åååångsam. Ingen direkt spänning i inledningen som gör att man känner att man vill fortsätta att titta. Det förekommer inte speciellt mycket dialog, alldeles för många scener var enbart rätt och slätt skittråkiga. Gore-frekvensen är inte heller något att hurra över, till och med dem som tycker att det är läskigt med skräck i vanliga sammanhang kan nog utan några större problem se på den här. 

Jag hade fruktansvärt svårt för att orka med att se färdigt A Girl Walks Home Alone at Night. Tappade räkningen över hur många gånger jag tittade på klockan, hur mycket tid som hade hunnit förflyta sedan jag checkade tiden förra gången och det ryckte i handen för att röra den mot krysset och göra slut på lidandet snabbt. Det här var verkligen inte min kopp med the! Snarare borde filmen förses med en varningstext, att bara fint filmfolk som jobbar på SVT ( jag stirrar på dig Fredrik Shalin som i sin recension av filmen surrade något om ett feministiskt perspektiv på eländet, och till och med fick med Tarantinos namn i ett hörn något som jag inte alls tycker stämmer men det är valfritt att tolka film precis som man behagar förstås). 

Tur att man under åren med filmtittande har utvecklat tämligen slitstarkt sittfläsk, för hade man inte genomlidit värre filmer tidigare så hade man erkänt sig besegrad efter kanske bara tjugo minuter av den här filmen! 

Nej det enda som var bra med det här var... katten! Kattskrället finns med redan i öppningsscenen, och spelar en liten men ack så fin roll i slutet. 

Ja inte ens undertecknad kunde hålla nyfikenheten stången för att åtminstone försöka begripa vad Angry Birds-filmern kommer att handla om och hur man ska göra spelfilm av ett av världens kanske populäraste spel i smartphones just nu. Och ja, det såg inte så dumt ut som jag på förhand trodde. Påminner om en hel del andra datoranimerade filmer som passerat revy genom åren! Den här filmen kommer nog att funka. På gott och ont! 

https://www.youtube.com/watch?t=156&v=1U2DKKqxHgE