Nja trailern gör inte mig pepp på den här filmen, och det känns som en billig version av Evil Dead plus att skådespelarna lämnar en hel del i övrigt att önska. Att det ska vara baserat på verkliga händelser dessutom, tar jag med en rejäl skopa salt. Det där har blivit mer en gimmick än något man ska ta på så stort allvar. 

Men har man ingenting vettigare för sig medan regnet öser ned utanför så kanske man kan ta sig en titt på den här i brist på annat. 

Jag har tidigare sett några av filmerna med Maria Wern som TV4 prånglar ut i tid och otid på söndagskvällarna, förmodligen i väntan på att få visa någon av de nya Beck-filmerna istället. Inte någon av dessa tidigare filmer har varit något som fastnat i minnet, och ingen av dem har heller varit speciellt bra. Men "Inte ens det förflutna" sticker ut en aning, även om en hel del känns alldeles för bekant. Det här var väl också den försts Maria Wern-filmen som fick förtroende att visas på bio till och med? Lite konstigt är det allt, eftersom man knappast serveras något som känns nytt och fräscht. 

Eller, fräscht är väl att det stundtals påminner om en skräckfilm i filmens uppbyggnad. Smygande kamera ute bland buskar, stormigt och så en tät, olycksbådande dimma utanpå allt. Ett gäng tjejer som far ut till en ödsligt belägen ö, för att återuppleva studentfesten flera år senare. Gammalt bråk och groll som seglar upp till ytan allteftersom karaktärerna dödas. Vem är den skyldige? Och vad är motivet bakom alltsammans? 

Okej ingen av frågorna är sådär intressanta att man verkligen vill veta svaret bakom. Men filmen puttrar på ganska bra i alla fall, även om det förstås finns en del moment som är förbannat irriterande.

Som det faktum att när karaktärerna envisas med att "försvinna" ifrån varandra, trots att alla vet att det finns en mördare någonstans, för hundrafemtio gången i rad så blir man lite irriterad. "Var är Cecilia?" "Var är Hanna?" "Var är Eva?".... Ja, sådär håller det på, liksom. Hålla ihop verkar vara svårare än att vinna Nobelpriset för de här kvinnorna, trots att de alla är medvetna om den fara de befinner sig i. Polisarbetet som hamnar lite i bakgrunden är väl inte heller något som Leif GW Persson skulle ge alltför mycket för. Det blir faktiskt tråkigt de korta inbrott av "polisarbete" som kommer emellan händelserna på ön. Här hade man kunnat göra så mycket mer. 

Eva Röse och Allan Svensson går på autopilot, liksom de andra karaktärerna som varit med i de tidigare filmerna. Tyvärr är det ingen av de inblandade som överraskar på något positivt sätt. Det finns med en hel del scener där dialogerna inte alls känns särskilt autentiska, och det blir en hel del överspel från en del. Helena af Sandberg brukar vara betydligt bättre i de sammanhang jag sett henne i, men här skriker och skriker hon hela tiden och verkar bara kunna vara förbannad. Inga större nyanser i karaktärerna alls. 

Sedan är det något med det faktum att filmen handlar om ett antal kvinnor större delen av speltiden. Det blir mycket klyschor- alla dricker bara vin, alla vill veta om man har haft mycket sex eller bara gift sig med första kärleken rakt av, alla baktalar varandra och ju längre speltiden går så kommer det upp mer och mer om att de egentligen inte alls är vänner. Och själva bakgrunden till alltsammans är lite väl... Ja, vad ska man säga? Billig? Glöm och gå vidare vore en fungerande medicin i det sammanhanget. 

Och slutet var inte alls speciellt bra. Alldeles för enkelt, tillgjort och förväntat. 

Nej det jag kommer att minnas från denna är väl framför allt att den rent estetiskt stundtals påminde om en skräckfilm. Sedan blev det mest av allt en kalkon av alltsammans tyvärr. 

Det tog sin tid innan man till sist såg den här filmen men det beror mest av allt på att jag inte har haft så bråttom med att se uppföljaren till en reboot som jag egentligen aldrig riktigt brydde mig om. För min del är fortfarande filmerna med väggklättraren signerade av sam Raimi de "rätta" filmerna, det gjordes tillräckligt bra för tio år sedan och poängen med en nystart av allting har jag aldrig begripit. Och jag tycker att den version av Spider-Mans bakgrundshistorik som framförs här är betydligt tråkigare. Allt är betydligt tråkigare i Amazing-versionerna. Jag gillar inte att Spindelmannen har nätsprutare som han måste bygga, och jag gillar inte heller den attityd som Spindelmannen har, särskilt i denna uppföljare. Inte för att Spidy inte ska vara rolig och kicktänkt men det var alldeles för mycket i den här filmen. 

Nej det enda som är bra i dessa två nyare filmerna är effekterna. Förstås! Det vore väl skandal annars. Det var tillräckligt upphetsande att se Spindelmannen svinga sig omkring över New Yorks skyskrapor i de tre föregående filmerna, men här har man med effekternas hjälp tagit några nya kliv framåt. Inte för att man helt och hållet lyckas tvätta bort känslan av att det är datorgenererade effekter, men ibland kan man faktiskt nästan tro på att det faktiskt händer på riktigt, att någon svingar sig genom en stad. 

Sedan fick Spider-Man 2, av Sam Raimi, lite kritik av mig för att den handlade så mycket om känslorna mellan Spindelmannen och Mary Jane, det var ett evigt stötande och blötande över om de skulle vara tillsammans eller inte och att det kunde vara farligt för Mary Jane och bla bla bla. Förvisso helt logiska frågor och funderingar, men det tog överhand alltför mycket. Samma sak är det i Amazing Spider-Man, det tjatas och pratas om huruvida Parker och Gwen ska vara tillsammans eller inte. Alla vet nog utgången av den diskussionen... Som grädde på laxen så dyker Gwens pappa upp här och var liksom det ens behövdes en extra påminnelse om vad fadern sade till Spider-Man. 

Andrew Garfield har jag aldrig lyckats att "köpa" som Spider-Man. Jag tyckte redan i första filmen att han var alldeles för ung, alldeles för fjantig och inte alls hade samma auktoritet som sin föregångare. Nu slipper jag förvisso honom framöver eftersom det snart kommer att utses en efterträdare till Garfield. Och naturligtvis är inte det heller bra;P Just som han faktiskt började kännas lite mer bekväm i rollen, och jag tyckte om honom lite mer i den andra filmen, så ska han bytas ut till någon annan istället. Jag hoppas bara att ersättaren kommer att kännas rätt på en gång! 

Jamie Foxx skurk Electro ger jag inte alltför mycket för. En ganska tråkig, menlös motståndare överlag. Jag vet inte alls hur Electro är i serietidningarna, men jag hoppas att han är intressantare där än vad han var i den här filmen. Ett plus dock för att de valde en skurk som inte varit med i de tidigare filmerna. Jag gillade delen av filmen där Foxx var karaktären Max bättre, det gick att känna sympati för den ensamme mannen, vars liv räddas av Spindelmannen och får så stor betydelse för honom, att någon ser honom och att han inte saknar betydelse. Electro hade i mina ögon blivit en mycket bättre skurk om man hade spunnit vidare på ett bättre sätt, den där känslan av revansch som Max måste känna när han fått sina nya superkrafter. Man lyckas dessutom sjabbla bort att ge någon kommentar om det moderna samhällets behov av elektricitet, och vad som skulle hända om någon "varelse" eller dylikt tog kontrollen över all el som flödar varje dag. Anarki, tror jag i alla fall, skulle bryta ut snabbt i ett sådant läge. Men det känns aldrig som desperat eller hopplöst i filmen när det scenariot inträffar. 

Övriga skådespelare ska jag inte orda mycket om, helt enkelt för att jag inte kommer ihåg dem. Men nya Goblin, spelad av Dane DeHaan, var riktigt, riktigt tråkig. Usch! Nej saknaden efter James Franco och William Defoe var väldigt stor här. 

Några ord om slutet också. Det var  helt enkelt bara för mycket, om ni frågar mig. Inte nog med att man hann med få in en skurk till, Rhino, utan pojken som utklädd i Spindelmannenkostym som tänkte utmana skurken eftersom Spindelmannen var försvunnen... Ja, det var en sådan tydlig bild av mannen som ensam står ivägen för en pansarbil på Himmelska fridens torg. Nej, det där blev alldeles för kletigt och stentimentalt för min smak. Ett mycket bättre slut hade definitivt varit önskvärt. 

Så, vad tusan ska man sammanfatta den här filmen med? Godkända effekter, tråkiga skurkar och en alltigenom ganska oengagerande uppföljare. Jag hade svårt att bibehålla intresset för alltsammans. Jag hoppas att Spindelmannens framtid blir betydligt ljusare och bättre efter det här.