Oj. Man skall icke försöka att hitta så många vettiga bilder som faktiskt har med filmens titel att göra. Det kvittar om man skrev Sex Tape the movie eller Sex Tape Cameron Diaz på Googles sökruta, man fick ändå upp ungefär samma bilder och en hel del som hade att göra med Diaz förra film, Bad teacher. I övrigt lämnas inga fler förklaringar till vad man hittar för något bland resultaten på sökningarna. 

Vad jag förväntat mig: en slapp, skön komedi med komiska svängningar och glatt humör.

Vad jag fick: en slapp film, utan vare sig nytänkande eller speciellt många komiska svängningar, dessvärre har man sett en eller annan komedi genom åren är det ganska enkelt att räkna ut vad man har att förvänta sig. Filmen är säkert gjord med glatt humör däremot, men det visade sig inte riktigt på resultatet. Diaz hade säkert roligt åtminstone och skrattar fortfarande hela vägen till banken. Diaz spelar det hon brukar spela, en glad, jordnära brud som gillar att hoppa omkring i sänghalmen. 

Jason Segel är riktigt bra i tv-serien om hur man träffade din morsa, men här funkar det inte riktigt lika bra. Inte för min del i alla fall. Det blir alldeles för många scener där hans ledsna hundögon räddar honom eller där hans down to earth-agerande gör att han känns som mer en seriefigur än en riktig karaktär. Detsamma gäller för övrigt Diaz, som alldeles för mycket går på autopilot. 

Och varför hamnade Cameron Diaz i det här träsket? Är det vad som kommer att vara framtiden för föredetta The Mask-hetingen? Jag betackar mig det. Och det hjälper inte heller speciellt mycket att hon verkar vilja ta av sig kläderna i parti och minut. En film blir dessvärre inte bättre på grund av det. Jag börjar snarare undra hur desperat hon är på en riktig framgång igen.

Men Sex Tape lär förmodligen spela in det filmen kostade och mer därtill. För mig är det i alla fall obegripligt. Så rolig är inte denna film. Alldeles för många "komiska" scener som man kan lukta sig till flera kilometer i förväg, om man så vill. Den komiska kärna som filmen bygger på, att en hemmainspelad sexvideo hamnar på villovägar, håller sig vid hyggligt liv i tjugo minuter ungefär innan det börjar kännas aningen uttjatat. Dessutom lyckades flickvännen komma med en lösning på hur huvudpersonerna kunde lösa en del av problemet innan karaktärerna ens började tänka på den detaljen. 

Det är synd att regissören till denna, och Diaz förra Bad teacher som är i samma fotspår som den här, inte vågar vara mer vågad, som han var i Walk Hard. Jag saknar också någon kommentar om hur vanligt det faktiskt är att folk spelar in sexvideos, och hur jävla lätt dessa hemmainspelningar nu för tiden kan leta sig ut på nätet eller spridas med en hastighet som aldrig tidigare varit möjlig. Kunde man inte ha sagt något om det? Eller åtminstone gett tittaren en tankeställare, om att kanske låta kåta drömmar om att se på sig själva ha sex kanske inte är en så lysande ide trots allt?

Nåja, varken regissören, Diaz eller Segel lär bli utan jobb efter den här filmen. Och det kommer att fortsätta spelas in många, många fler liknande menlösa komedier trots vad jag säger om denna. Så för min del räcker det med den här typen av film för ett bra tag framöver, jag är proppmätt och tyvärr inte så belåten. 

Det här är en film som aldrig ens hade förekommit på min radar om det inte vore för att flickvännen hade hittat den i rea-lådan på Dollarstore, men inte trodde jag att jag skulle komma att se den dessutom. Men tji fick jag på den punkten, och med facit i hand så var väl inte direkt Better Living trough Chemestry min kopp med kaffe men den hade ändock sina ljusglimtar. Mer om det alldeles strax, jag vill bara orda om en grej från första början: man ska, om man är ute efter en film att titta på och koppla av till en lördagskväll medan stormen drar fram som en piskad matta utanför fönstret, inte tro på det som står på baksidan av fodralet till den här filmen, " att det skulle röra sig om en mörk svart komedi" för det är inte fallet.

Nåja det som gick att urskilja russinen ur den här kakan var i alla fall huvudpersonen Doug som jag omedelbart kände viss samhörighet med. Det var en kille, rätt så vanlig till en början, som var hunsad av alla, genomsnäll och sådär härligt grå så att han hade kunnat smälta in i väggen och misstas tillhöra tapeterna. Men detta kom att ändras medan filmen pågick och jag kunde inte låta bli att tänka att ja, det där skulle jag också kunna göra, genomgå en förändring och börja tro på mig själv mer och till och med börja säga ifrån, ta plats och inte låta alla andra säga vad jag ska eller inte ska göra. Det var befriande härligt att se hur Doug gick från blyg och tafatt och hunsad till någon som faktiskt började att tro på sig själv. 

Det andra igenkänningsbara russinet ur denna kaka var en äldre herre, som tydligen hade det gott med pengar men som inte riktigt trivdes med sin vackra hustru, kompenserade detta genom att han ville se hennes leende varje gång han hade med sig en present. Kände igen det där, faktiskt. Lite för mycket till och med. Fan, skrevs filmens karaktärer av mig själv men i ett annat tidigare liv som en varning och uppmaning till mig själv i framtiden?! Man skulle kunna börja tro det nästan, om man vore mer lagd åt det konspiratoriska, ockulta hållet. 

Sedan tycker jag att det var slagsida åt drama-hållet snarare än att det här handlade om en renodlad komedi som framkallade gapskratt a la Ferrelly-bröderna filmer. Mer åt det hållet som är komik för min smak snarare än vad som serveras i den här filmen. Inga gapskratt-moments här inte, snarare att man drar lite på mungiporna då och då, om man råkar vara på rätt humör när man ser filmen.

Doug börjar äntligen att tro lite mer på sig själv!

I övrigt, ja vad ska jag säga? Inte min typ av film alls, men det har jag redan slagit fast. Går att se på? Jovisst, en gång i alla fall men det här är inget som jag kommer att minnas särskilt länge och jag kommer förmodligen aldrig att se om den heller. Men för stunden funkade den hyfsat, även om inte speciellt mycket hände och att den småputtrade på liksom en soppa man har på spisen medan man sätter sig och löser ett korsord tills soppan är färdig. 

En aning oväntat var det däremot att skådisarna Sam Rockwell och Olivia Wilde återfanns i de ledande rollerna i just den här filmen. De gör båda vad de ska göra, men inte något utöver det vanliga, enkla roller som gav dem cash och kanske lite andrum innan större uppdrag väntade på dem runt hörnet. 

Nåja, det skadade mig inte att se denna även om filmen inte lämnar några bestående intryck hos undertecknad.