Gääääsp. Jag gäspar så stort och mycket att käken riskerar att hamna ur sitt läge. Kort och gott, tycker jag att Captain America är bland de tråkigare hjältarna som finns och det på grund av att han är så jädrans präktig och pryd och alldeles för perfekt. Det här är verkligen en hjälte som inte alls verkar ha något mörker inom sig, utan det är överpräktig yta för hela slanten. Tur att skurken är så mycket mer intressant den här gången, Winter soldier är den här filmens räddning om nu någon frågar mig. Det är bara synd att skurken inte får vara mer bad ass, och att hela filmen känns aningen barnslig och har en humoristisk ton som genomsyrar hela anrättningen. 

Visst, det är som vanligt- snygga effekter och i alla fall en handling som är hyggligt underhållande medan den pågår men samtidigt är en cupcake synnerligen god och härlig medan den varar men efter att den är uppäten så är man tämligen mätt och sedan vill man inte ha någon mer... 

Förutom skurken fanns två andra behållningar med denna uppföljare, nämligen Samuel L Jacksson ( som alltid levererar) och det var bra att han fick vara med lite mer den här gången. Sedan gillar jag Scarlett Johansson som gör ett jävla bra prestation som Black Widow samtidigt som jag undrar över varför den enda kvinnan i sammanhanget måste vara den som brottas med ett mörkt förflutet och som dessutom är bekymrad över andras säkerhet när Winter Soldier attackerar dem... 

Robert Redford tåls att nämnas också, samtidigt som jag nog hade önskat lite mer av honom. 

Captain America: The Winter Soldier funkade väl, men jag hade jäkligt svårt att vara koncentrerad under filmens speltid och som förra gången, så blev man mest av allt mätt på Captain America och hans präktighet. Nej, lite mer mörker till den här figuren efterfrågas verkligen. 

Rond två för denna filmserie som verkar kunna bli långvarig- varje år kommer de exklusiva timmarna då samhället faller sönder fullständigt och det är fritt fram för vartenda rötägg att uppfylla sin blöta fantasi, oftast drabbar detta de mindre förmedlade i samhället men alltsammans är för en god sak ty USA mår bättre än någonsin tack vare dessa årliga tillställningar. Udden med kritik är inte direkt knivskarp i andra filmen, och liksom den första så blir det mest av typen att det är de fattiga som drabbas värst eftersom de till skillnad mot de rika inte kan gömma sig bakom stängsel och höga murar. Däremot kan de med pengar köpa sig någon fattig människa och sedan bakom sina säkra fasader tillåta sig att döda. Men mer än så blir inte kritiken, och det här är inte heller någon djuplodande film direkt. 

Men Anarchy vinner på att den utspelar sig på ett större plan i jämförelse med den första filmen, och jag gillar att man springer omkring i en hel stad den här gången. Ibland känns det verkligen att hela staden befinner sig i anarki och att precis allt kan hända. Det är bara tråkigt att jag inte faller för någon av karaktäterna och det blir aldrig att man sitter och hoppas för någon direkt. Min favorit är soldatkillen, eller segeranten. 

The Purge: Anarchy var tillräckligt underhållande för stunden i alla fall men ingenting som direkt hänförde eller tillförde något nytt, i stort sett är det samma sak en vända till. Den funkar att titta på i alla fall men man kommer ganska snabbt att glömma bort den efter att man sett filmen, precis som fallet är med den första som jag inte kommer ihåg mycket alls ifrån.