En film, som dessutom har en speltid på ungefär två timmar, som handlar om två personer som är drabbade av cancer men som hittar varandra och ger varandra kraft och mod och kärlek, ja det trodde jag verkligen inte att jag skulle orka med eller att det skulle vara något som jag klarar av att se från början till slut. Men det gick, faktiskt. Och det för att The Fault in Our Stars var en gullig liten historia som dessutom hade ett starkt budskap! 

Det gjorde det inte sämre att filmens Romeo och Juliet spelades av två charmtroll till skådespelare, och det var framför allt tjejen i historien som jag kände allra mest för. Killen var aningen för mycket av det slag som alla charmtroll av manligt kön är i filmer- ett underbart smittande leende och glittrande ögon och något av ett busfrö som charmar hela sin omgivning och som har det där något som är svårt att definiera, men som gör att man bara inte kan tycka illa om honom. Jag gjorde mitt bästa, tro mig, men även jag föll för Ansel Elgort och hans personporträtt av Gus. Men Hazel var och är min favorit i den här storyn, tjejens ögon allena gör att man smälter som socker i en varm kaffekopp direkt. 

Dock fanns det ännu en karaktär som gjorde filmen sevärd och den gestaltades perfekt av Willem Dafoe! Oh, lysande, briljant... Men det hade kunnat vara ännu lite mer av hans bitterhet och synsätt på världen! Jag vet inte hur det är i boken, om denne alkoholiserade författare får mer utrymme att förklara och berätta om sin nattsvarta teori om livet och om de sjuka, men jag tror att jag måste läsa den och få reda på lite mer om dels hans bok och om hans syn på alltsammans. Hur som helst, det var ett tag sedan man fick se Dafoe spela något såhär minimalt och det senaste från hans sida som jag har färskt i minnet är från förra omgången av Spider-Man och Antichrist. Mer sådant här åt Dafoe, om jag får vara så vänlig att önska något såhär innan det är julafton på riktigt. 

En fin scen som jag bär med mig efter att ha sett den här filmen, är när man håller ett begravningstal till en av karaktärerna som inte har dött. Jag kan inte hindra mig själv från att börja fundera över vad bekanta till mig och vänner skulle ha att säga om mig om jag plötsligt och hastigt lämnade jorden och hamnade var jag nu kommer att hamna efteråt. Det skulle ju faktiskt vara roligt på ett sätt att få närvara och höra alla de fina ord ( ja, fina ord förhoppningsvis i alla fall, man vet ju aldrig). Å andra sidan skulle det kanske kännas en aning... snurrigt. 

Nej det här är en fin film som man ska se om man vill se på något som värmer hjärtat lite extra när höstmörkret kryper sig närmare och annalkande höststormar gör sig redo att kasta sig över oss. Det trodde jag verkligen inte att jag skulle säga när filmen började...

Tack älskling för att vi såg den här filmen. <3