We're the Millers är ett av många bra exempel på att vi faktiskt borde sluta med otyget att översätta amerikanska titlar till svenska diton- jag menar, Familjetrippen är väl inte egentligen en passande titel till den här egentligen? Nej den amerikanska titeln duger precis lika bra här som i USA. Sedan var det inte alls den skrattfest som jag inte hade förväntat mig. Några enstaka scener lyfter upp filmen en aning men framför allt är det en ända lång sittning fram till det rätt så uppenbara slutet. Jag börjar fundera över om det ens finns roliga komedier längre, och när jag sist såg en komedi som verkligen fick igång skrattnerven på allvar men jag kan inte komma på någon alls just nu. Dåligt! We're the Millers har dessutom alla tiders moralkaka lagom inbladad genom hela "trippen" och den sticker fram sitt fula tryne lite för ofta för att jag ska klara av att svälja ned alltsammans.

                                           LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Jag får fundera länge och väl efter en scen där huvudpersonen Jason Sudeikis karaktär är rolig men kommer faktiskt inte på en enda sekvens där han fick mig att börja skratta eller ens dra lite på smilbanden. David Clark påminner annars mest om den välmenande fadern som han inte är i början om farsan från Ett päron till farsa, ja fast utan knarktransporten förstås. Här försöker man dessvärre krydda denna familjeresa med galna upptåg och saker som händer men tyvärr blir det aldrig speciellt roligt. Om man gjort det medvetet så är bilden av amerikanska familjer det som är mest satiriskt i hela filmen, men dessvärre tror jag inte att det är så medvetet gjort och inte heller får man ut något ur den köttbiten. Det finns nog ett och annat att säga om en familj anno 2014, men det lyckas man inte säga med den här. Inte heller den "knasiga" familjen som följer i Millers fotspår blir speciellt rolig, även om jag tyckte bäst om Nick Offerman. Och Jennifer Aniston spelar strippa och får anledning att visa upp en slimmad kropp för att rädda familjen... Knappast oförutsägbart.

The one and only!

We are a family, wiee.

Helt onödigt och borde ha tagits bort redan under manusarbetet. Dessutom datagjord späckhuggare, suck.

Det rent av gnistrar omkring Aniston.

Nej alldeles för få riktigt roliga scener för att riktigt fylla i kostymen och dessutom ett alldeles för sockersött slut som det tydligen är meningen att det inte ska lämna ett öga torrt men tyvärr resulterar det enbart i att jag får anstränga mig från att kasta upp lunchen. Det här hade kunnat bli så mycket bättre och roligare...

Gina Carano, som ska spela Wonder Woman i uppföljaren till Man of Steel, spelar hvuudrollen i den här filmen och gör det med den äran- en brud med skinn på näsan som fightar sig fram till sanningen om vad som hänt hennes make och som samtidigt får chans att använda de kunskaper som hon har i egenskap av kampsportare! Danny Trejo finns också med på ett hörn, men om det bådar gott eller inte vet man aldrig riktigt på förhand! Men det blir förmodligen som så att man tar sig en titt på den här när man har chansen...

Jag har inte direkt något intresse av de här filmerna och därmed har jag inte heller sett den här förrän nu och jag kan inte direkt påstå att jag blev exalterad över att få veta hur det går till när jorden blir till Apornas planet. Skiter i det helt enkelt. Originalfilmen borde ha fått vara som den var istället för att man ska ge en förklaring till varför det blev som det blev. En tråkig remake gjordes av eländet och sedan var det fritt fram för Hollywood att börja med det här eländet eftersom då hade kidsen blivit uppdaterade och manegen var krattad för att göra några "för-filmer". Gud vad jag saknar gammalt hederligt filmmakeri. I Apornas planet, originalet, hade skådespelarna på sig ganska avancerad smink och masker och resultatet är fortfarande grymt bra. I Rise of the Planet of the Apes är naturligtvis varenda apa datoranimerad och det tycker jag att man märker framför allt när aporna springer och när de klättrar- det ser helt enkelt inte naturligt ut. Något i dataanimeringens rörelser gör att ögat reagerar på att något är fel. Tänk att vi inte ens kan göra realistiska djur ännu. Ibland undrar jag om tekniken verkligen gör filmerna så mycket bättre egentligen...

James Franco gör en myspysig huvudroll och tydligen ska han här framstå som forskare men tycker inte att det visas upp av filmen speciellt mycket. Det här är nog en roll som herr Franco gör på en kafferast, jag tycker inte han verkar lägga ned så mycket energi i karaktären. De övriga karaktärerna är märkligt nog ganska suddiga och man får liksom inget grepp om dem och därmed bryr man sig inte heller hur det går för dem. Annars är det väl Caesar som har den egentliga huvudrollen och den storyn är väl nästan lite gullig på ett sätt men det blir intressant att se i fortsättningen hur det här ska bli.

Annars var den övervägande känslan att jag hejade på aporna och tycker att det är dags att de gör revolution med tanke på hur vi människor behandlar dem och andra djur. Om det skulle bli ett uppror på riktigt kan väl aporna få med sig elefanter, krokodiler, noshörningar och andra djur som jagas för att de har betar eller skinn som vissa gärna vill ha på sina kläder och bokhyllor. Djuren har egentligen en hel del att ge igen för, så bäst vi passar oss!

Annars var väl filmen helt okej som en stunds tidsfördriv, men speciellt engagerad blev jag aldrig.