Filmen som startade den moderna trenden med found footage-filmer som fortsätter att yngla av sig i en aldrig sinande ström av filmer som använder sig av det här greppet, men där en hel del bara blir löjligt och tråkigt och de riktiga guldkornen är riktigt svåra att vaska fram. Det är ändå smått otroligt att inte den här filmen genererat femhundratusen uppföljare ( ja, förutom den officiella Blair witch 2 men den är det väl ingen som ens kommer ihåg fortfarande) och det är märkligt att det inte i dessa tider av remakes har viskats om just en remake av The Blair Witch Project.

Det intressantaste med att se om filmen igen var att jag tycker att det är konstigt att den fungerade så bra som den ändå gjorde när den hade premiär strax innan vi trädde in i 2000-talet. Och det som intresserar mig mest i efterhand är marknadsföringen som filmskaparna använde sig av ty jag var en av dessa tomtar som inte hade hört något om filmen i förväg ( men något sådant skulla knappast kunna inträffa nu för tiden) och fick mest höra talas om den genom att kompisar började snacka om den och framför allt ville alla framhärda hur läskig scenen "där de är i tältet, hör barnröster och "något" börjar röra i tältet". Jag vet inte jag, men det är enkelt att säga såhär i efterhand, men jag blev inte rädd eller skrämd av filmen, varken på den tiden det begav sig när man såg den för första gången och inte heller under kvällens omtitt. 

Det jag däremot uppskattar såhär flera år senare är hur äkta filmen trots allt känns, och det är inget fejkat över skådespelarna ( även om det lite väl tidigt börjar skrikas och gråtas och tjatas om att de är vilse). Det här är dessutom inga "Hollywood-preatty-wannabes", utan de känns faktiskt som vem som helst, som du och jag. I andra filmer som har kommit efteråt är det alldeles för tillrättalagt, och framför allt skådisarna är alldeles för snygga, perfekta och tråkiga och blir liksom aldrig stripiga, smutsiga eller skitiga oavsett vad de råkar ut för. 

Jag brukar framhålla att det är roligare ( och mer skrämmande) när man inte får se monstret/häxan/spöket, utan bara får ana dess närvaro, vilket många av dagens skräckfilmer inte alls begriper och kör på med CGI-porr och visar upp varelserna fem gånger för ofta. I The Blair Witch Project får vi aldrig se häxan, vilket är på både gott och ont. En liten skymt av häxan hade jag faktiskt velat ha och det hade räckt om det så bara hade varit en hårig fot eller en klo eller vad som helst. Bara man hade fått se något, och allra helst mot slutet hade det inte suttit helt fel. 

I fotspåren av mer (ö)kända Cannibal Holocaust så är chock-och äckelnivån i The Blair Witch Project ganska låg, och det blir lite för mycket av att höra skrik och gråt och häftiga flämtningar- men å andra sidan vore det inte dumt om det återanvändes med tanke på den skit Hollywood prånglar ur sig. Det krävs enkla medel, inte så påkostad produktion för att göra de där skräckfilmerna som verkligen bryter ny mark och inte påkostade jippon från Lalaland. 

Det var i alla fall ganska småtrevligt att återvända in i Black Hills Forest och ta del av Blair Witch-myten igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte något överväldigande fantast av Miss Li vanligtvis, men kan ändock ej undgå att digga detta å när låten inleds med en spellevink-vibb för att därefter fortsätta i någon stil av disco-dunkabunkaddunk- aaaah! aaah. Igår när jag var på kro...

Detta var en film som jag inte hade någon koll på, knappt visste att den överhuvudtaget fanns men så visades den på TV4 film under söndagskvällen och jag tog en chans och tittade.  The Night Listener är definitivt inte något mästerverk, men fungerade...

Du har ingen aning vad som händer, söndag bara sker. Varje dag, vilken veckodag är det egentligen? Du vet inte, måndag, onsdag, lördag Spelar ingen roll.  Du är mer eller mindre alltid full, en två tre Öl eller lite whiskey. Idag är det s...