Efter många om och men såg jag till slut John Carter, och jag förstår inte riktigt varför den blev en sådan baksmälla ekonomiskt för Disney- för Iphoneungarna borde den i alla fall ha varit tillräckligt underhållande för att tjäna in den slant som den kostade att producera... ;Men å andra sidan kanske inte karaktären John Carter är lika inarbetad som Tarzan är och därmed såldes det mindre biljetter till den här filmen eftersom ungdomarna inte vet vem den här filuren är för annars finns ju det mesta som brukar gå hem hos den tilltänka publiken- SF, action mest hela tiden, utomjordingar, knappt en lugn stund för att inte riskera att den unga publiken blir uttråkade och börjar leka med sina smarta telefoner. 

                                           LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN. 

Jag blir efter att ha sett filmen mest förvånad över att ingen har anmärkt på hur klassiskt manlig huvudpersonen John Carter framställs i den här filmen! I en annan film så kritiserar en recensent högt och tydligt hur typiskt en kvinna framställs i Jack the giant Slayer, http://www.pitea-tidningen.se/noje/bio/slanger-ut-barnet-med-badvattnet-7577027-default.aspx? , men när det handlar om att män blir idioliserade över att vara krigiska så lyfter inte en enda recensent på ögonbrynen utan tycker att det är helt i sin ordning? Carter är en rebell redan från första början och försöker hela tiden att fly från det militära, och i nästan hela filmen försöker han fly innan han inser vad han är ämnad att göra- att kriga! Är det så en riktig man ska vara, eller? När Carter räddar prinsessan Dejah genom att hoppa högre än någon annan blir kvinnan omedelbart förälskad i karln, och att det sedan visar sig att han kan slåss för kung och fosterland så blir kärleken ofrånkomlig. Är det på sådant vis vi killar ska vara för att vara ärbara, rediga killar? Ja, det verkar så, om man ska gå efter den mall den här filmen målar upp. Och ingen kritiserar det?

Det var ett tag sedan jag såg indianer på film sist...

En riktig krigarprinsessa, Dejah!  

John Carter är ändock en ganska underhållande bagatell som ger underhållning för stunden och som inte riktigt förtjänar den kritik som filmen fick. Jag har svårt att begripa varför inte den här gick hem i stugorna och konstaterar att det kanske berodde framför allt på att den här karaktären inte riktigt är lika välkänd. Det är inget direkt fyrverkeri över skådespelarna här och framför allt Taylor Kitsch i huvudrollen är tämligen blek och ganska så tråkig. Och det här är ju också en film som Disney är inblandad i så stridsscenerna blir aldrig direkt blodiga eller särskilt häftiga och samtidigt "måste" det finnas gulligheter med, och det räcker liksom inte med Carters och prinsessans kärlek utan de måste också kasta in en löjligt söt "monsterhund" som blir Carters förtrogne i både strid och lugn. Jösses, liksom! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte något överväldigande fantast av Miss Li vanligtvis, men kan ändock ej undgå att digga detta å när låten inleds med en spellevink-vibb för att därefter fortsätta i någon stil av disco-dunkabunkaddunk- aaaah! aaah. Igår när jag var på kro...

Detta var en film som jag inte hade någon koll på, knappt visste att den överhuvudtaget fanns men så visades den på TV4 film under söndagskvällen och jag tog en chans och tittade.  The Night Listener är definitivt inte något mästerverk, men fungerade...

Du har ingen aning vad som händer, söndag bara sker. Varje dag, vilken veckodag är det egentligen? Du vet inte, måndag, onsdag, lördag Spelar ingen roll.  Du är mer eller mindre alltid full, en två tre Öl eller lite whiskey. Idag är det s...