Den här uppföljaren återupprepar ungefär samma formel från den på något sätt framgångsrika första filmen och det blir "mer" av allt- större konfilkter, mer bråk, mer spänning och mer dramatik... Och ja, jag överdriver. Å det grövsta. Det blir inte speciellt mycket av någonting. Emilio Estevez spelar sin tränare på repris utan att lägga till något nytt utan han kör på samma koncept som förra gången, att han lärde sig vad idrott handlade om av sin pappa och sin tyskamerikanska polare Hans, Charlie Conway fortsätter vara sin tränare obrottsligt trogen och är bättre än vilken väldresserad hund som helst och de "onda", i det här fallet ett isländskt lag, är tvättäkta onda på det sätt elakingar är i sagor och som kontrast har Gordin det lekfulla och roliga i idrotten när det inte går på tvär med att han vill bli berömd och känd och tjäna pengar. Men ingen fara, Gordon får sig en näsbränna lagom långt in i filmen och efter det så förstår han hockeyns innerasta väsen och förstår omedelbart att han måste lära sina ungdomliga spelare att det viktigaste är att ha jävligt roligt och att det inte är så viktigt att vinna- fast det är ju jäkla roligt om man råkar vinna förstås, ett koncept som svensk idrott kopierat rakt av och fortsätter med mantrat att "det viktiga är inte att vinna utan att delta". 

En liten detalj jag missade när man såg den här filmen som ung var hur kvinnor framställs... Här som "ögongodis"...

Och här behöver en av två kvinnliga spelare i Ducks-laget "räddas" heroiskt!

Man kan gnälla hur länge som helst på vilka könsroller som presenteras för unga tittare här och jag tänkte gnälla lite mer- de två tjejerna i laget har inte så mycket att göra här mer än att få spela tillfälligt och bara en enda gång när det verkligen gäller och det helt utan coachen Bombays visdomsord ( minns dem ord han gav till Charlie i den sista avgörande straffen jämfört med den som tjejen får här), men samtidigt är det inte bara tjejerna som ska räddas eller puffas- de två "bröderna bus" får ändå representera hur riktiga hockeysnubbar förväntas vara utan att det för den sakens skull har något med verkligheten att göra.

I övrigt har filmen riktigt värdelös översättning och väldigt ofta höjer man på båda ögonbrynen när man läser hur någon jäkla översättare har valt att tolka en engelsk mening till svenska. Var det verkligen såhär dåligt i början av 1990-talet? Då har man faktiskt verkligen gjort en hel del framsteg på den här sidan av 2000-taletstrecket, faktiskt. Översättningen i den här svenska utgåvan är milt sagt bedrövlig. 

Annars är läxan att lära från den här filmen löjligt enkel att sammanfatta- har man inte lite roligt och skojigt så vinner man inte, och bryr man sig mer om pengar och makt så kommer man att förlora direkt. Nej den här var faktiskt riktigt tråkig att se om igen... 

Ska det vara så jävla svårt att göra en parodi/komedi på temat zombie? Det verkar onekligen så, ty nästan bara undantagsfall bekräftar regeln och Shaun of the Dead är väl den enda som lyckats bäst på senare år... Jag har ingen större tilltro till den här "komedin", än mindre då den tydligen är helt och hållet i 3D, men man får hoppar lite, lite, lite när Christopher Lloyd återfinns här men inte ens den karln skulle kunna lyfta en Tillbaka till framtiden 4, eller Gud förbjude, en reboot av Tillbaka till framtiden... Nej det här såg mest tragiskt tråkigt ut.