Ready, set, go- nu börjar man inspelningen av den hett efterlängrade (!) tredje filmen i Human Centipede-serien. Det jag funderar över allra mest är regissören bakom de här filmerna, Tom Six, som jag misstänker måste vara en speciell människa som antingen bara vill försöka chockera och äckla tittare och bli ihågkommen för detta eller så har han bara någon form av sjuklig fantasi för "mänskliga tusenfotingar". Vilket det än är, så undrar jag om fullträffen kommer när det nu är tredje gången gillt? Ingen av de två övriga filmerna har varit speciellt äckliga eller framkallat mardrömmar för min del och inte heller skriver jag under på att det här är "världens äckligaste filmer" som pk-media gärna framställer dem som. Jag har inga större förhoppningar inför den tredje filmen och jag vet inte heller om jag orkar se den- för om det ska bli av måste jag nog börja uppdatera mig när det gäller framför allt första filmen för den var det länge sedan jag såg- så att man åtminstone kan hänga med lite i utvecklingen av historien ( om det nu ens finns någon tanke bakom det hela). 

Lite lustigt i sammanhanget- man söker statister till filmen och man kan anmäla sig på filmens Facebook-sida om man har lust att delta. Men, undrar jag i alla fall, är tillräckligt kändiskåt för att vara med i den här filmen- och antagligen i en sådan roll att man sitter fast väldigt nära någon annans bakdel? Kanske inte direkt det mest lockande, men i och för sig, i Sverige är arbetslösheten skyhög och jag skulle inte bli förvånad om Arbetsförmedlingen började förmedla det här "jobbet"... 

http://www.moviezine.se/artikel/13372-inspelningsstart-for-human-centipede-3

I och för sig förstod jag redan innan jag började titta på den femte filmen i Die Hard-filmserien att jag inte skulle bli nöjd och det är jag inte heller men till skillnad från de andra filmerna så har den här en speltid på långt under två timmar som de tidigare filmerna klockar in på, och nu förstår jag varför- man skulle inte ha kunnat fylla ut den minst sagt tunna handlingen till två timmar och inte heller hade man en tillräckligt engagerande story ens en gång så nu i efterhand är jag glad över att den här är kort för det förkortar åtminstone lidandet. A Good Day to Die Hard får nästan förra filmen att framstå som ett mästerverk, och då var ju inte ens den fjärde filmen bra! Man kan börja undra över om Bruce Willis faktiskt menar allvar alla de gånger som han tröttsamt upprepar "skämtet" att han "bara är på semester", för att döma av hans skådespeleri och engagemang så blir slutsatsen att Willis faktiskt såg det här jobbet som en välbetald semester och ingenting annat. Willis har förstått att den här filmserien är slut och att det bara är hans namn på affischen som säljer biobiljetter- om det här inte hade varit en Die Hard hade den hamnat direkt i reahyllorna på närmaste bensinmack och aldrig fått chansen på bio- och det är på tiden att regissörerna och annat Hollywoodfolk förstår att de har lyckats med att köra ned hela Die Hard-konceptet långt under vad som ens kan stavas till värdighet. 

                                       LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

De som är ansvariga till A Good Day to Die Hard kan inte ha sett första filmen, möjligen sneglat lite på den fläskigare uppföljaren och sedan fantiserat om att publiken vill ha ett mirschmarsch av tredje och fjärde filmen. De struntar fullständigt i dem som tycker om första filmen för här ska det minsann vara som så, att John McClane överlever två bilkrascher i tät följd utan så mycket mer än lite blod som rinner från pannan och det räcker inte ens med det- det som den här gamlingen överlever skulle ha tagit knäcken av vem som helst. I framför allt första filmen så var inte McClane en Superman som klarar av allt med lätthet utan han fick kämpa för att besegra terroristerna i skyskrapan! Så är det inte längre och jag blir faktiskt förvånad över det faktum att John McClane ens behöver göra sig besväret med att ducka när skurkarna kommer och skjuter hej vilt omkring sig- studsat ändå inte kulorna bara om de skulle träffa honom? Han är ju i andra sammanhang lika odödlig som vilken Superman som helst så vad är meningen med att han måste ducka för några löjliga pistolskott? Nej det är skrattretande att se på vilken nivå man har lagt det hela på och till följd av det så blir det oengagerande och trist för man vet liksom att vad som än händer med John McClane så förblir han intakt- bara lite småsår i pannan och lite blod som stilfullt rinner nedför pannan, men annars så är allt bara bra... 

Men det värsta av allt är kanske ändå att det inte är Bruce Willis klassiska karaktär som har huvudrollen här, utan sonen Jack McClane. En mer träaktig och tråkig karaktär har knappt skådats på länge i en film som påstås vara modern och samspelet mellan far och son blir aldrig roligt eller gripande för man vet liksom att de kommer att bli sams lagom innan eftertexterna börjar rulla. I den här filmen kunde man dessutom klocka in precis när fader och den förlorade sonen finner varandra igen, den scenen kom liksom väldigt lagom och precis efter att sonen hade sett ut att ha misslyckats med sitt uppdrag. Det var dessutom rentav pinsamt att se hur Willis mest går omkring och drar tråkiga onliners som aldrig riktigt prickar mitt in och mest av allt påminde han om en avdankad actionräv som bara går omkring och drar vitsat till höger och vänster och utan någon som helt poäng- i första Die Hard sitter i alla fall alla vitsar som klänningen på en kvinna på hennes bröllopsdag- vitt, perfekt och extremt passande. 

Ett litet pluspoäng får A Good Day to Die Hard i alla fall för att man har gett fan i att göra en mer "Iphoneanpassad" film som de försökte med i den förra filmen för i den här får man i alla fall höra Bruce Willis svära- om än väldigt lite, och det är betydligt mindre gulligull. Men John McClane ska vara riktigt ful i mun, vara lite alkoholpåverkad och ha en ständigt, icke övergående huvudvärk och säga "fula" saker i precis rätt ögonblick- allt annat är oförlåtligt och sådant förekommer inte här. Jag tror aldrig man kan göra en lika "skitig" actionfilm längre som man kunde under 80-talet, tyvärr. Sådan här polerad skit är det nya och verkar vara här för att stanna och i och med det har Die Hard undertecknat sin egen dödsdom. 

Nu när John McClane har fått dotter och son till sig igen så skulle det inte förvåna mig mycket om det i nästa film kommer att handla om att frugan ska vinnas tillbaka, eller- ve och fasa- att far, son och dotter drar ut på ett gemensamt äventyr... Nej usch jag kan inte ens tänka den tanken klar utan att få kväljningar och börja må riktigt illa. Nej John McClane, se till att dö hårt i nästa film så det blir ett slut på ditt lidande. 

Inte helt dum faktiskt, men kanske man börjar bli lite väl desperat efter ny musik som man inte lyssnat på tidigare?