Eftersom jag inte föll pladask för den första, så omtalade, V/H/S så är jag inte direkt jättepeppad inför uppföljaren, som inte verkar ge några svar på vad som hände i den första filmen utan som mest verkar fortsätta på samma linje som föregångaren och man får se ett antal udda klipp och sedan inte får veta så jäkla mycket mer... Tröttsamt redan nu, anser jag och jag kommer inte ha speciellt bråttom med att se VHS 2! 

Jag förbannar mig själv mest för att bokläsningen ligger oroväckande lågt i min prioteringslista just nu, och att man har ett flertal böcker som man vet att man borde ha läst vid det här laget men som helt enkelt inte blivit av, men innan den här miniserien baserad på Stephen Kings bok Under the Dome har premiär så har jag planerat att ha läst boken först. Bara helt enkelt för att Kings böcker brukar vara sjuhelsike bättre än filmerna/serierna som baseras på hans böcker. Men samtidigt ser det här intressant ut, och den här längre trailern har inte direkt gjort mina förväntningar mindre...

Eurovision Song Contest är över för den här gången och till SVT och Sveriges stora glädje slipper vi pröjsa för skiten nästa år för då ska Danmark stå för notan samtidigt som ingen vettig människa kan ha inbillat sig att Sveriges bidrag hade en chans den här gången- en menlös artist med en ännu mer menlös låt som man knappt ens kommer ihåg titeln på- You, kära nån då- men jag tillhör däremot inte fanskaran till vinnarlåten utan tycker bättre om Norges bidrag som i alla fall har ett nice sound även om låten är lite tråkig...

Det står ganska snart klart att man har att göra med en film som bara nästan är lite bättre än att vara en c-film men som stampar omkring i b-träsket utan att bry sig speciellt mycket om den saken. Skådespeleriet är genomgående dåligt och man bryr sig inte nämnvärt om karaktärerna och man bryr sig inte heller direkt mycket om hur det ska gå för dem även om intresset stannar kvar ungefär halvvägs in men går snabbt utför ju närmare man kommer upplösningen. Man skulle kort och gott kunna säga att Panic Button är "Saw goes on a plane". 

                                                    LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

När man är ointresserad av själva handlingen och om karaktärerna så börjar man bry sig om småsakerna och det som kanske framför allt störde för min del var att när hemligheter avslöjades så var naturligtvis de två killarnas hemligheter betydligt mer hemska än vad de två kvinnornas var. Varför kan man ju undra? Jag tycker nog att huvudpersonen Jo hade ett lik i garderoben som definitivt kunde ha intresserat vilken psykolog som helst, ändå är det inte hon som blir skurken i dramat som följer. De två männen får helt klart enbart acceptera att det är de som är de fula fiskarna i samlingen, trots att personernas laster mer eller mindre är likvärdiga och att ingen borde anses vara elakare än den andre. 

Mr Jigsaw? Nej men crocosaw kanske...

Nej det enda intressanta med Panic Button var hur man lyckades börja skrämma upp mig lite med hur mycket information filmens sociala nätverk hade om sina användare och att filmens skurk på ett ögonblick kunde söka upp information om karaktärerna, och även veta direkt om de ljög eller talade sanning. Att använda sig av det sociala nätverket gjorde att "krokodilen" visste allt om dem helt enkelt genom att man självmant lägger upp alldeles för mycket information om sig själv och att allt man gör online går egentligen att spåra upp för den som vill. Jag tänkte direkt på Facebook och hur enkelt Facebook, om de hade lust med det, kunde anordna något liknande som i den här filmen och det bara med hjälp av den enorma information den sidan har om alla användare. Det om något är skrämmande, men tyvärr inte något utav det som händer i filmen och jag hade annars ganska tråkigt medan jag tittade. 

I rent underhållningsvärde så duger inte ens Panic Button att slötitta på medan man vill ha förströelse då man står och väntar på att tvätten i tvättmaskinen ska bli färdig.