Regissören bakom Arnolds comeback i filmsammanhang har ett gediget förflutet och framför allt A tale of two sisters har imponerat och jag tillhör fansen som gillar The good, the bad, the weird men i The Last Stand har Jee-Woon Kim inspirerats lite för mycket av The good, the bad, the weird och humorn känns väldigt onödig. Jag ville ha en rak och hård actionrulle och till stora delar fick jag just precis det, varken mer eller mindre, men en del av humorinslagen kunde man ha tagit bort redan under manusarbetet. Men förutom en del irriterande småsaker så är jag på det stora hela taget nöjd med den här filmen, även om jag kanske hade hoppats på att få någon överraskning serverad åtminstone.

                                        LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Mest känns det som att tiden har stått stilla och att inte så mycket har hänt sedan 80-90-talet och det enda som förändrats sedan dess är Arnold Schwarzenegger som inte alls rör sig speciellt snabbt och vigt ( å andra sidan, har han någonsin gjort det? Jo i alla fall tidigare i karriären) och i framför allt scenen där Arnold ska rädda sina kollegor så känns det som att skurkarna reagerar två hundradelar för långsamt så att hjälten ska hinna ha ihjäl dem. Det känns kort och gott onaturligt och känns inte helt realistiskt. Men att Arnold skulle spela en äldre, ärrad veteran är ingen stor överraskning direkt men jag hade kanske ändå hoppats att han skulle ha kvar lite mer ungdomlighet i sig.

The Last Stand lider dessvärre av en irriterande ovana att skoja till det i tid och otid. Det börjar så smått med den serietidningsbetonade upphottade superbilen som ingen människa verkar kunna rå på ( förutom en viss storväxt, muskulös föredetta kroppsbyggare förstås). Sedan fortsätter man med slapstick-humor på hög nivå när det visar sig att en av skurkarna blir dödade av en gammal tant som bara råkar ha en hagelbössa bredvid sig. De här skurkarna ger inget sken av att vara rednecks och det tasslas om att de är lite militäriska så det förvånar mig mycket att en sådan här halvsoldat låter sig bli överraskad av en gammal dam. 

Det största irritationsmomentet är dock karaktären som spelas av Johnny Knoxville och hur löjlig den här karaktären är understryks med hans urkorkade namn- Dinkum! Kom igen nu, vem heter så? Och springer omkring och är löjlig mest hela tiden? Nej jag trodde verkligen att The Last Stand var till för dem som har hunnit få lite skäggstrån under hakan och inte för en publik som fnissar åt "toklolliga" sidekicks som är såååå funny, funny och löjliga. Att det sedan finns med en hel del råa scener gör inte de här jönserierna mer okej som motvikt till våldet, snarare tvärtom. I bästa The Expendables-stil så sprutar blodet men här försöker man lätta upp stämningen med lite härlig komik av den gamla skolan. Det är då man undrar om det är 1980-tal eller om det fortfarande är 2013... 

Och slutligen stör jag mig på att kollegorna till Arnolds sheriff är så töntiga och oprofessionella... ja, om de har kuk dvs. för stationens ända kvinnliga medarbetare, Sarah, är förstås kompetent och duktig till hundratio procent. Jag förstår inte varför det är så vanligt i nutida actionfilmer att några av killarna ska vara löjliga, ja rentav barnsliga medan den enda ( alltid en enda kvinna dessutom) ska vara den som egentligen är den som ska vara anställd av sheriffen om det hade funnits någon rättvisa i den här världen. Sarah låter sig dessutom bara charmas av sin ex-pojkvän när han rusar iväg och riskerar livet för att rädda henne undan en säker död- vilket man ju kan tolka hur man vill men som jag väljer att tolka som att visa att du har någon stake som man och rädda en dam i nöd så fångar du hennes hjärta direkt och gamla synder är som bortblåsta medan ökendammet sakta yr. Varför har aldrig någon genusglasögonen på sig när det är sådana här gamla mansrollstyper som syns i öppen dager här? 

Men nu har jag mest klagat och jag som försöker säga att jag framför allt tycker att The Last Stand funkar alldeles utmärkt som förströelse en tråkig fredagsnatt i början av våren 2013. Så, Peter Stormare var rolig att se som skurk men samtidigt har man ju sett honom gestalta just sådana här typer i många andra filmer så inget nytt under vårsolen här direkt. Men hans "final" i skolbussen är ändå ganska nice.

Lite fler överraskningar eller någon härlig vändning hade inte skadat för filmen, men det mesta känns igen och filmen hade lika gärna kunnat vara inspelad under Arnolds storhetstid- med den skillnaden att han inte hade kompromissat och haft med en massa löjliga inslag. Vem fan minns Knoxville om tio år efter att ha sett den här filmen jämfört med Arnolds klassiska oneliner i Terminator-filmerna? Det är sådana guldkorn man kommer ihåg, inte flams och trams som vänder sig till Iphonesnorungarna som finns nuförtiden. Usch nej sådana här avatarer måste bort från actionfilmerna, helst nu på en gång. 

Men trots allt det här som jag beklagat mig över, så var det härligt att se Arnold Schwarzenegger på film igen och The Last Stand fungerar bra som underhållningsvåld för stunden men som man förmodligen glömmer bort ganska snabbt. De gjorde faktiskt rätt som inte slängde upp den här på biograferna i Sverige, för jag tror inte att det stora flertalet hade ansett sig få valuta för biopengarna med den här.