Att regissören till den här filmen inte har något gediget, storslaget CV bakom sig överraskar inte, men samtidigt undrar man ju hur sådana här filmer alls kan komma påtal i "krisens" Hollywood och då man sägs blöda pengar på grund av det ena och det andra. Om man blöder pengar tycker man ju att man borde lägga tid, pengar och ork på gediget hantverk istället, men så är icke fallet och sådana här filmer får en chans oavsett hur många hål i fickorna pamparna säger sig ha i sina plånböcker. Det är med andra ord något som inte riktigt stämmer här i propagandan, om man säger så... 

A Little Bit Zombie hade kunnat bli smårolig åtminstone, men det slarvar man bort genom att dels inte vara roliga alls och missa självklara pungsparkar på zombiegenren som sådan, men dessutom misslyckas man med att skämta om de obligatoriska zombiejägarna också och det som troligen var meningen att bli en parodi blir mest av allt en stor uppvisning i dåligt skådespeleri och brist på riktigt bra idéer. Konstigt nog funkade filmen med nöd och näppe att titta på men blir knappast någon film som man ser om i första taget. En titt och sen glömmer man bort den helt och hållet i flera år framöver innan man råkar hitta den igen bland gömmorna och förmodligen tänker "fan vad länge sedan jag såg den här, jag ser om den omedelbums för jag minns ingenting av den här". 

                                             LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Skådespeleriet är ungefär ett träsk ovanför porrskådisnivå men gränsen är nog hårfin och om man inte bevakar gränsen minutiöst lär kanske någon inbilla sig att den här filmen kan slinka ned lagom efter tolvslaget på natten en tråkig lördagnatt, men det ska man inte tro eller inbilla sig och om man råkar vara trött när man slår igång filmen lär man inte piggna till. Med det sagt överraskade ändå Kristopher Turner på mig men mest för att de övriga insatserna inte direkt var något som man blev glad över, men Turner hade ändå en viss komisk tajming och såg precis sådär lagom dumsnäll ut för att man inte för ett ögonblick skulle ledas att tro att han skulle kunna vara en zombie. Lite komiska poäng går förlorade då det är så uppenbart vilken liten tönt han är, och tyvärr blir det inte roligt att munnen på honom vattnas så fort någon nämner "brain". Det är på det hela taget dagisnivå på humorn i den här filmen och jag tror tyvärr att man har misslyckats då den här knappast är lämplig för att visas på något dagis någonstans. 

Braaain, braaaains...

Balls, balls....

Och det här är spya och ingenting annat, snuskhummer.

Ubercoola zombiehunters... Eller nja.

Braaaain. Olika sorters hjärnor också, mums...

Suck dessa uppoffringar man måste göra för att familjen ska hålla samman i zombietider...

Titt-ut, titt-ut.

Jag ställer mig framför allt frågan om det ska vara så jäkla svårt att göra en riktigt rolig zombiekomedi? Jag tyker ju inte att det borde vara så fruktansvärt svårt, inte om man älskar genren och man verkligen anstränger sig ( Shaun of the Dead är väl nästan det enda riktigt lyckade försöket?). A Litte Bit Zombie blir aldrig roligt men om man råkar vara på hyggligt rätt humör så slinker den väl ned men efterlämnar ungefär samma minnesbilder som grabbarna från Hangover-filmerna har efter sina vilda fester och medan de dagen efter försöker pussla ihop vad som har hänt så väljer man istället att lägga den här filmen bakom sig och inte vilja minnas den överhuvudtaget. 

Jag minns att jag tyckte om trailern och hade mer eller mindre halvstora förväntningar på Seven Psychopaths, men jag kanske hade kunnat nöja mig med enbart trailern. Filmen som helhet är tyvärr en aning för oengagerande för att passa min smak, det blir mest som att man tittar bara för sakens skull men man känner inte att de här personerna det handlar om är mer än serietidningskaraktärer. Och, trots att det förmodligen låter som att jag börjar bli gammal, filmen är aningen för våldsam! Ja, faktiskt. Det är en aning för mycket skjuta för skjutandets skull och en del människor i den här filmen behövde inte bli dödade. 

                                             VARNING, LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Regissören bakom In Burges, som jag inte direkt hyllar utan mest tyckte var ganska tråkig, har också gjort den här och jag antar att jag inte tycker om Seven Psychopaths mycket för att den inte var så "utflippad" som jag trodde att den skulle vara. Att den är en metafilm gillar jag, att manuset som Colin Farrell skriver samtidigt sker i filmen var bra men användes enligt mitt tycke inte riktigt fullt ut. Sedan var det en fröjd för ögat att se Christopher Walken och Woody Harrelson i en och samma film- och samtidigt, tyvärr, används de inte riktigt som de borde ha använts. Kom igen- Walken borde ju ha blivit spritt språngande bananas när hans fru dödas av Harrelsons karaktär.

Mest av allt känns det som att  Colin Farrell spelar en version av sig själv, ungefär som Charlie Sheen förmodligen gjorde med sin karaktär i Two and a half man. Vad hände med den här killen från Irland egentligen? Om jag minns rätt började han som en uppåtgående stjärna men sedan blev det pannkaka av alltsammans, även om han har lyckats rädda åt sig lite heder efter att ha spelat bort sig i Daredevil ( men i den filmen var han inte ensam om att vara riktigt usel). 

Nej, mest av allt blir jag förvånad över hur oengagerad jag var under den här filmen, hur lövtunn handlingen är och att man inte hade lite mer roligt-crazy-scener att bjuda på. Känslan är också stark att det här borde ha varit en Tarantino-film som borde haft premiär i mitten av 90-talet och att Tarantino drog fram manuset till den här ur skrivbordslådan och råkade lämna den på en parkbänk mitt i Hollywood och så "råkade" manuset hittas... Billy vinner en poäng, med sitt våldsamma slut-scenario på en kyrkogård, och även snubben med den vita kaninen som i slutsekvenserna ringer upp och är sur över att ett löfte inte infriades. Men två roliga scener gör inte en hel film, tyvärr. 

Jag gillar den här reklambilden ( eller kanske snarare varningsbilden) som Cancerfonden kör med i sin nya kampanj. För den gör sitt syfte på ett bra sätt, jag stannade i alla fall upp när jag såg bilden och blev nyfiken/lite skrämd och läste även texten.