Det är nog inte bara jag som på senare tid har upptäckt Harlan Coben, men jag tror det finns en fara i att läsa för många av hans böcker på kort tid eftersom det är enkelt att skönja ett tydligt mönster i hans böcker och i uppbyggnaden av hans berättelser. För evigt dömd börjar riktigt bra, som det brukar göra när det handlar om en thriller skriven av Coben, men däremot tycker jag inte att slutet riktigt höll måttet. 

En av de första saker som fastnade hos mig var följande stycke: " Tänk på det, Dan. Genom hela mänsklighetens historia, vad är det som de starkaste och smartaste har gjort? De har krigat. Det verkar bara ha upphört nu under det här århundrandet. Innan dess skickade vi alltid ut våra bästa i främsta linjen. Vilka var det då som stannade hemma och svarade för reproduktionen medan eliten dog på slagfälten? De lama, de sjuka, de svaga, de dumma, de fega- eller med andra ord: de som var minst värda. Och det är dem som vi är den genetiska produkten av, Dan- en flera tusen år gammal process där vi har utplånat de bästa och sparat de som har blivit över. Det är därför som vi alla är sopor- det sorgliga resultatet av generation efter generation av felaktig avel". S. 10

Det är ett intressan resonemang men som jag inte riktigt kan förlika mig med. Om nu de bästa av oss gick förlorade i krig genom historien- då handlade det ju i så fall om att de bästa männen gick förlorade? Men vad hände med kvinnorna, då? De bästa kvinnorna måste ju ha funnits kvar, och befann sig inte på slagfälten. Därmed återstår inte idag bara sorgliga spillror som det talas om i citatet, utan det måste finnas några av de bästa kvar fortfarande, tycker man ju...

Ett annat problem jag har med För evigt dömd är huvudpersonen Wendy Tynes. Som i alla andra deckare med en kvinnlig huvudperson så är Wendy en attraktiv, hyfsat ung kvinna som gör allt för att gräva fram en story och förväntar sig därmed att var och en ska besvara hennes "kritiska" frågor, att de ska släppa allt annat som de gör och snacka med henne. Varför är mönstret likadant i varenda deckare? Under en tid av boken är hon inte ens journalist längre men förväntar sig lik förbaskat att alla hon har frågor till genast ska svara, annars är de idioter. Och på de män som i boken blivit av med sina arbeten har hon inget gott att säga om, vilket jag tycker är lite tråkigt. Är det författarens egna åsikter om arbetslösa män, som direkt är förlorare när de inte har ett arbete att gå till, eller är det "bara" karaktären Wendys åsikt? Spår av författarens egna tankar och känslor brukar ju finnas i det de skriver om, så gissningsvis är män som inte har ett arbete och som bara ägnar sin ofrivilligt lediga tid till att rappa om brudar som ska gunga valparna hopplöst förlorade. 

Ett annat minus i böckerna som Coben skrivit är återkommande- en nästan sjuklig beskrivning av vad varje karaktär har på sig för kläder: " Phil bar en ljusgrön golfskjorta, uppknäppt i halsen. Tofsat av grått hår tittade fram". S 234.Sådana här beskrivningar återkommer varenda gång en ny karaktär dyker upp och blir ganska tjatiga tillslut. Vad är poängen med de här klädesbeskrivningarna? Jadå jag förstår att meningen är att vi ska få en bild av hur karaktären ser ut och hur denne är klädd, men i så fall kanske man inte måste beskriva deras klädsel varje gång och skära ned det till enbart de viktigaste karaktärerna?

Jag gillar desto bättre bilden Coben förmedlar av journalistiken: " I två eller kanske tre veckor hade Haley McWalds försvinnande rönt stor uppmärksamhet- bortförd tonåring? Tonårsflicka på rymmen?-komplett med senaste nytt som gled fram nedtill över teveskärmeni nyhetsprogrammen och "experter" som försökte komma på vad som kunde ha hänt henne. Men ingen story, inte ens den mest sensationella, lever vidare utan näring. Gudarna ska veta att tevebolagen verkligen ansträngde sig. De nosade på vartenda rykte, från vit slavhandel till djävulsdyrkan, för i den här branschen var "inga nyheter" verkligen "dåliga nyheter". Vårt ständigt lika flyktiga intresse var sannerligen patetiskt och visst kan man klandra media för det, men det var publiken som bestämde vad som skulle sändas och hur länge. Om folk intresserade sig för en story, då finns den kvar. Om de inte gör det, kilar journalisterna iväg för att hitta en ny och fin att blända publikens nyckfulla ögon med." S 37

En bra beskrivning av den balans som förmodligen råder mellan media och publik. För om vi ska vara ärliga, visst är det delvis vi som konsumerar nyheter som bestämmer vad som är intressant, likaväl som journalister också kan bestämma vad det är vi ska bry oss om och bli upprörda/nyfikna/intresserade av. För en stund. Innan det gamle ersätts av något nytt som upptar vårat intresse för en tid, innan nästa grej kommer... Och så rullar det vidare i all oändlighet(!). 

För evigt dömd är intressant från första till ( nästan ) sista sidan, och Coben har ju en vana i att avsluta vartenda kapitel med en cliffhanger, något som gör att man bara måste läsa vidare hela tiden tills man upptäcker att boken är slut. Vilket är bra, samtidigt som jag ibland saknar "lugnare" kapitel, kapitel där tempot saktar ned något och där tiden används till djupare reflektioner och fördjupade karaktärsutvecklingar. 

Intressantaste historien i boken är en historia i historien- hur enkelt det är att förstöra någons rykte med hjälp av Internet. Något rykte sprids, av okänd person, och trots att man tycker att man har kontrollerat källan noggrannt så kan det visa sig att allt är uppdiktat. Dan Mercers historia är riktigt obehaglig, och hur enkelt det är att döma en person enbart på basis av vad man "tror" är sant och så struntar man i att kontrollera ett rykte i grunden. Men ibland kanske man ska stanna upp och reflektera ett varv extra, och tycker man direkt att något verkar skumt med alltsammans så ska man avvakta. Om ni läser boken kommer ni förstå vad jag surrar om, och kanske ni liksom jag får er en liten tankeställare.

För evigt dömd är helt okej ( fram till ett ganska tråkigt, tafatt slut ) och passar perfekt om ni vill ha något att läsa i hängmattan till sommaren. Jag för min del tar nog en Harlan Coben-paus nu, för att kunna uppskatta nästa bok som han har skrivit desto mer.