Usch börjar få lite obehagliga flash backs till den videovåldsdebatt som rasade under 80-talet just nu... Min ståndpunkt är fortfarande att nej, filmvåld får inte vanliga hederliga medborgare att direkt efter filmens slut gå och ladda automatvapnet utan det är bara den lilla klick instabila människor, som redan har allehanda problem innan de ser en specifik film, som laddar vapnen och ger sig ut för att döda oskyldiga människor. Varför glöms det alltid bort att det är kanske 98,7 procent av alla dem som ser en våldsam film som aldrig dödar någon annan? Som aldrig blir mer våldsam på grund av att de ser en film? Det är skönt att se i alla fall att Arnold Schwarzenegger och ny Tarantino åtminstone protesterar lite mot att deras, och andras, filmer blir måltavlor istället för att man ska ägna sig åt det som kanske är det verkliga problemet- nämligen att amerikanarna verkligen gillar det som står i deras rättigheter om att få ha vapen, att vapen är enkelt att skaffa och att de anser det befogat att ha kulsprutor och automatvapen och vad fan som helst hemma under kudden i sängen eller i garderoben. Lätt att skaffa och inneha vapen borde ju vara det grundläggande problemet, och inte graden av våldsamhet i film eller spel? Eller? Ja, jag är ingen psykolog, men jag tror man som person måste lida av den ena eller andra bokstavskombinationen samtidigt som man måste ha ett hyggligt instabilt psyke av den ena och andra anledningen innan man kommer på tanken att ge sig ut och genomföra en massaker. Det blir lite för enkelt när man konsekvent ska beskylla film och spel för att vara den direkta orsaken till varför hemska saker händer...

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/har-flippar-tarantino-mitt-under-intervjun

Minnesförlusten är total och jag kunde för mitt liv inte komma ihåg om jag hade sett den här tidigare eller ej, men ganska snabbt kunde jag konstatera att jag kände igen filmen redan under den tråkiga inledningen men jag fortsatte titta bara för att vara etthundra procent säker på att den här har jag sett. Och jag blev inte belönad för mödan för det var ganska tungt att ta sig igenom den här klichéfyllda skräckfilmen som följer alla upptänkliga mallar till punkt och prick. Inte direkt så konstigt att jag inte kom ihåg den här filmen överhuvudtaget, men lite trist att man ännu en gång slösade bort tiden med att se eländet igen...

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Endast två saker är "bra" med Mask Maker. Nikki Deloach har fortfarande ett sådant härligt, bubblande skratt som verkligen smittar så fort man får höra det ( och i början av filmen så skrattas och skrattas det både två gånger för mycket och för överdrivet för att det riktigt ska klinga så välbehagligt i öronen). Att en annan av tjejerna som uppenbarligen är lite förtjust i kinky sex inte samtidigt är satanist är väl det enda som förvånar mig i den här filmen. Det andra som är bra med den här skiten är slutet, där man länge tror att den klassiska final girl är den enda som överlever mördarens härjningar, men nej- helt apropå ingenting så har mördaren dragit på sig polisuniform och kan dessutom köra bil! Trovärdigheten har man lämnat redan före den här scenen men det här blir närmast parodiskt på ett dåligt Scary movie-vis. 

Mask Maker är en skräckfilm som verkligen gör allt för att vara så traditionell som möjligt och som har gett sig den på att inte överraska en enda gång, och filmtiteln hade egentligen lika gärna kunnat vara Fredagen den trettonde del 22 eller Halloween 34. Ingenting gör att den här filmen sticker ut det allra minsta, och det är väl anledningen till att jag innan jag började se om den inte kunde erinra mig att jag hade sett den. Men nu ska jag försöka komma ihåg att den här har jag sett och inte slösa bort min tid med att se om den igen inom en överskådlig framtid...