Blir lite fövånad över vilka tittarsiffror årets avslutade julkalender har legat på i princip varje dag, men härligt att SVT har lyckats få till en riktig pangsuccé. Jag såg några enstaka avsnitt och det var faktiskt ganska roligt att vara tillbaka på Greveholm, men sista avsnittet gjorde i alla fall mig besviken och för att tala svenska rakt ut så var det ett förbannat dåligt och tråkigt slut som dessutom saknade en hel del julkänsla. 

Jag vet inte vad man kan säga om 2013 års julkalender, men jag gillar inte riktigt att man väcker liv i Barna Hedenhös och jag tycker inte om Fredde Granberg. I och för sig passar hans fjanteri och överdrivna skådespelande i en produktion till barn bättre än i det patetiska försöket med att parodisera beck häromåret, men nja... blir inte direkt exalterad alls över det här. Vilket jag inte heller borde bli(!). Men något bättre än detta hade man ju ändå hoppats att de hade kunnat kläcka ur sig. 

http://www.dn.se/kultur-noje/nasta-ars-julkalender-i-svt-rena-stenaldern

Usch det här måste vara anledningen till att jag undviker svensk film i synnerhet och svensk komedi i sanning har en hel del att göra innan de ens blir roliga längre. Svensson Svensson ...i nöd & lust bjöd på mer ansträngd komik än vad fallet är i tja, de gamla Jönssonligan-filmerna från 80-talet, men jag tror banne mig att Jönssonligan är lite mer moderna fortfarande jämfört med den här skiten. Däremot blev jag lite förvånad över att SVT visade en såpass ny film klockan 21.00 på julafton, så med farhågorna på högsta beredskap började jag titta på filmen, och insåg att man ungefär fem minuter in i eländet på ett ungefär kunde räkna ut hur alltsammans skulle sluta. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Det strävsamma paret Svensson är påväg att skiljas, blir rekommenderade att spendera en vecka på ett pensionat för att väcka liv i den slumrande lågan och allt som sker efter de premisserna är förutsägbar mumbojumbo och tämligen tråkigt som att äta julskinkan tre gånger under tjugo minuter- det blir inte roligare ju mer man försöker att göra det roligt, tyvärr. Jag tror fan inte att Suzanne Reuter någonsin har kämpat så desperat med att vara "rolig", vilket jag aldrig tycker att hon har varit heller, men att se henne i den här soppan var nästintill smärtsamt faktiskt. Och sedan att det naturligtvis är gubben som har gått ned sig, ätit för mycket och tittar för mycket på fotboll, tja det var ju bara att vänta sig eftersom det i feministiska Sverige alltid är mannen det är fel på och aldrig kvinnan. Suck...

Förvecklingarna som tydligen ska vara roliga som föjer sedan är bara gäspframkallande och förutsägbara. Det enda som gjorde mig lite förvånad är hur jäkla snabbt man hastade fram det alldeles för krystade slutet, där Lena hinner bli rejält förbannad på Allan och det ser ut som att det är kört mellan dem men så sitter de utanför en flygplats och samtalar lite och allt blir bra, såå jävla bra att de kommer fram till att köra på i de invanda hjulspåren samtidigt som Lena varnar Allan om att han rör sig på små marginaler från och med nu.

Snälla, snälla, snälla låt nu det här strävsamma paret vara ifred och gör ingen mer film utan låt dem leva tillsammans i någorlunda harmoni fram tills dess Allan dör och Lena hamnar på pensionärhem där hon får njuta av några lugna år. Svensson, Svensson är allt annat än roliga längre och ju fler försök de gör, desto mer pinsamt blir det bara. Så låt de här figurerna leva ifred nu, snälla...