Det låter dumt, jag menar kom igen-Eddie: The Sleepwalking Cannibal- bara titeln gör ju att man mer eller mindre inte tar filmen på allvar, men lite oväntat så hade jag ändå skapligt roligt under filmens speltid. Ingen direkt modern humorklassiker av det slag som te.x Shaun of the dead eller En varulv i London, men jag tror ändå att man kan ha lite roligt åt den om man tillåter sig att ha ett lite öppet sinne. Eddie: The Sleepwalking Cannibal är verkligen ingen film som man kommer att minnas för resten av livet, men som underhållning för stunden tycker jag den funkade över förväntan. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Vad jag framför allt saknade med filmen var lite mer knasighet- det blev liksom lite för lite av den varan efter att man hade dels visat att Eddie ger sig ut på nattliga äventyr och käkar alltfrån harar till människor och dels att konstnären Lars behöver se hur Eddie slaktar och käkar för att bli inspirerad till att börja måla igen. Lite mer dråpliga scener hade verkligen lyft filmen, och även lite mer humor eller absurditeter hade gjort denna ännu mer sevärd. Skådespeleriet är av det där slaget att det inte är någon storslagenhet direkt utan mer vad man kan förvänta sig att se i den här typen av film. Jag ville jämföra den här med den betydligt bättre Tucker and Dale vs evil, men Eddie: The Sleepwalking Cannibal når aldrig upp till någon högre nivå. Jag hade rentav välkomnat en riktigt twistad slutscen för att den här filmen skulle få en att haja till lite, men tyvärr märks det att det här är regissörens första långfilm. 

En av de viktigaste frågorna man kan ställa sig själv efter att man har sett filmen är vad inspiration egentligen kommer ifrån? I filmens inledning säger radiorösten att författaren Jack London har sagt något i stil med att man inte kan sitta och vänta på inspiration utan att man själv måste jaga efter den. Vilket vår käre konstnär verkligen gör här, han sitter inte försjunken i en stol och drabbas plötsligt av inspiration. En del säger ju att det är viktigt att vara berusad för att musan ska komma till dem medan andra verkar drabbas av snilleblixtar medan de står i kön på Ica. Ett annat berömt exempel är att författaren till Frankenstein, Mary Shelley, fick inspiration till sin berömda berättelse efter en mardröm under en stormig natt. 

Jag irriterar mig lite för mycket dock över att man inte får se vad Lars egentligen målar. Vad beror det på? Kanske det beror på att skådespelaren faktiskt inte kan måla överhuvudtaget, eller så beror det här på något helt annat. Men irriterande är det i vilket fall som helst. Man vill för fan se målningarna, ju. Vad är det som är så fantastiska med dem egentligen?

Men förutom några minus här och var och lite för omodigt vad gäller utformningen av alltsammans, så var det här ändå hyggligt underhållande för stunden. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är inte något överväldigande fantast av Miss Li vanligtvis, men kan ändock ej undgå att digga detta å när låten inleds med en spellevink-vibb för att därefter fortsätta i någon stil av disco-dunkabunkaddunk- aaaah! aaah. Igår när jag var på kro...

Detta var en film som jag inte hade någon koll på, knappt visste att den överhuvudtaget fanns men så visades den på TV4 film under söndagskvällen och jag tog en chans och tittade.  The Night Listener är definitivt inte något mästerverk, men fungerade...

Du har ingen aning vad som händer, söndag bara sker. Varje dag, vilken veckodag är det egentligen? Du vet inte, måndag, onsdag, lördag Spelar ingen roll.  Du är mer eller mindre alltid full, en två tre Öl eller lite whiskey. Idag är det s...