När jag såg trailern för den här filmen tyckte jag att den såg ganska sevärd ut, men varningsklockorna började ändå att ringa en aning eftersom jag tyckte att hela upplägget påminde om en del andra filmer som man har sett och som haft en liknande uppläggning. ATM gjorde mig inte direkt besviken, jag hade inga stora förväntningar, men visst hade det varit lite roligt åtminstone OM den hade haft något nytt att bjuda på, men icke här är det som i Grevinnan och betjänten på nyårsafton- samma procedur som alltid, i stort sett. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Till att börja med hade det ju varit riktigt trevligt om man hade brytt sig ett dugg om de hjärndöda karaktärerna som råkar illa ut. Det blir liksom mer givande att se deras kamp mot galningen om man bryr sig det minsta om hur det ska gå för huvudpersonerna, men jag hade svårt att bry mig om strulpellen, den blonda söta barbiedockan och den halvtokschyssta grabben som är lite småkär i barbiedockan men som inte riktigt har lyckats få ur sig vad han känner för henne, men ojoj, sedär hon känner ju samma sak för honom och de har en möjlighet att bli tillsammans. Va loligt för dem, men varför ska vi bry oss? Och strulpellen Corey är nog bland den mest irriterande jag har sett på ett bra tag, som inte alls lyckas övertyga om vilken härligt kaxig skit han är utan mest bara irriterar och påminner en hel del om en liten barnunge som bara vill göra sådant som han tycker är roligt och som är dryg mot alla andra, inklusive den som ska föreställa hans bästa polare. Så, det blir inte särskilt spännande att titta på de här tre intetsägande personernas kamp för överlevnad när det hettar till och då faller den stora poängen med hela filmen. Att skådisarna sedan inte verkar kunna agera om det så än gällde livet på riktigt gör inte saken bättre...

Alice Eve är förmodligen den enda anledningen till att man överhuvudtaget ska ta sig en titt på den här filmen.

Sedan följer ATM ett mönster som man känner till från många andra, och bättre, filmer och det blir lite frustrerande att galningen bara behöver använda lite ståltråd för att omöjliggöra en flykt, och att samtliga mer eller mindre är instängda genom hela filmen. Jag blir lite trött faktiskt, börjar önska att de ska göra åtminstone något seriöst flyktförsök men ingenting händer och istället börjar de diskutera något som gör att det närmar sig filosofi, även om jag misstänker att Platon skulle ha invändningar mot hur de förenklar det här med "ödet" och vilka val som har gjort att de befinner sig i just den situation som de gör. Suck! Men allt för att få "spänningen" att räcka så länge som möjligt. 

Men så händer plötsligt något... Jodå i allra sista stund lyckas de klämma in en liten överraskning mot slutet. Ja jag trodde ju att galningen skulle visa sig ha någon koppling till någon av de tre huvudpersonerna... Men så är icke fallet den här gången, och när det blir lite mer intressantare så slutar filmen! Jävla typiskt. Nej, ATM är en b-film som man kan kolla på om man inte har något annat för sig, men den stannar inte kvar i minnet överhuvudtaget.