Jag vet inte riktigt vad det är, men jag hade förtvivlat svårt att hålla koncentrationen uppe och orka hänga med under den här filmens speltid, förmodligen för att jag inte tyckte att den var speciellt intressant. Clint Eastwood brukar göra betydligt bättre filmer än såhär, och den här känns lite för spretig och hoppar ständigt i tid och rum och skildrar än den unge Hoover och än den gamla Hoover, huller om buller och det är ganska tvära kast och en del historier får inget tydligt avslut. Nej, den här var verkligen ingenting för mig!

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Ingen skugga ska falla över Leonardo DiCaprio, som bara blir bättre och bättre för varje år som går, ungefär som ett riktigt fint vin. Vem hade kunnat tro att han fortfarande skulle få så mycket bra roller och fortsätta prestera så jäkla bra efter Titanic? Jag trodde att han skulle stanna kvar i "hjälte-rollen" och storslagna filmer där han spelar hjälten varje gång och att han skulle harva omkring som flickidol i billiga actionfilmer, men icke. Det fanns tydligen betydligt mer i den här killen, det är ett som är säkert. 

Däremot blev jag lite förvånad över att jag inte reagerade över att det faktiskt är Naomi Watts som spelar Hoovers lojale sekreterare. Hon gör rollen så nedtonad, och får inte heller vara med speciellt mycket, så jag blev förvånad när jag såg att det faktiskt var Watts i den rollen under eftertexterna. Likadant är det med Judi Dench, som kan betydligt mer än att spela lite vresig mamma som hellre vill ha en död son är någon som "klär sig i kvinnokläder och är homosexuell". 

Jag vet inte riktigt vad mer man kan säga om den här filmen. Den föll mig inte i smaken i alla fall, skildringen av hur Hoover startar upp FBI är lika rörligt som ett getingbo och man får inget riktigt grepp över något alls, egentligen. Bäst var nog ändå slutet, då Hoover dör och hans bästa vän Clyde Tolson stapplar in och gråter och täcker över kroppen som av någon anledning ligger på golvet... Det finns en hel del att läsa av utifrån just den scenen, men kanske ännu mer i scenen som föregår detta, där Hoover besöker sin gamla vän för att äta en sista måltid tillsammans och klappar sin gamle vän på axeln. Det står helt klart att se att det fanns mer känslor mellan dessa herrar än att de bara var polare, helt klart men på grund av tiden och vem personen Hoover var så kunde de ju aldrig tillbringa livet tillsammans. Det är lite tråkigt att Eastwood inte stannar vid det här ämnet lite mer, även om det framför allt handlar om rykten om Hoover. Det har inte gått att bevisa, vad jag vet i alla fall, att han verkligen var homosexuell eller att han tyckte om att ha på sig kvinnokläder, så det är kanske ändå klokt av regissören att bara antyda detta. 

Nåja, jag uppskattade också att man tog upp filmerna med "G-männen" och att man stred mot först kommunister och sedan gangsters som Al Capone, och utredningen omkring Charles Lindberghs försvunne son. Något av dessa ämnen hade varit tacksamt om man hade valt att gräva ned sig lite djupare i, faktiskt.