Jag råkade titta på kvällens avsnitt av Solsidan, för att det inte fanns någonting annat att fördriva tiden med sedan Minuten på SVT har slutat. Men, ve och fasa, vad man bedrog sig- jag förstår inte hur den här serien har kunnat bli så populär, men jag kan tänka mig att den har sin största tittarskara i storstäder för vi som bor lite mer på landet har absolut ingenting att känna igen oss i. 

Nåväl, jag har i alla fall anmält avsnittet- mest på skämt men också för att se om min lilla anmälan kanske uppmärksammas någonstans- och jag anmäler det på grund av vad jag anser är en "orättvis och förlegad bild" av att det alltid, alltid, alltid ska vara smått kaotiskt och alltid bli problem så fort som en man ska ta hand om ett barn medan mamman är på annat håll, som fallet var i kvälllens avsnitt. Alex tar hand om dottern medan Anna är hos några väninnor och givetvis blir barnet skadat och måste uppsöka sjukhus medan pappa tar hand om henne. Varför blir det alltid någon form av katastrof så fort pappan lämnas ensam med ansvaret för ungen?! Det här är ett stående skämt som finns med i många fler serier och filmer ända sedan... ja, nästan ända sedan konstarten uppfanns för ungefär hundra år sedan.

I min "anmälan" kräver jag en mer rättvis bild. Att pappor också ska visas upp som goda föredömen och att pappan klarar sig alldeles utmärkt även medan mamman är på annat håll. Jag menar, det är trots allt 2011, och det borde inte gå att skämta längre om att det alltid blir katastrof så fort barnets säkerthet och välmående lämnas i pappans händer. Pappahatet frodas redan som det är i alla de tusentals mammabloggar som översvämmar nätet.

Det har varit ganska fullt upp med sport den här söndagen, och det började med klassikern Vasaloppet ( fast jag såg bara när det var drygt en timme kvar av alltsammans, jag orkade inte se hela) och det är bara att lyfta på hatten och gratulera Jörgen Brink, en helt outstanding upphämtning i slutskedet och att han sedan orkade med att vinna alltsammans dessutom... Det övergår mitt förstånd men samtidigt så är jag ju ingen elitidrottare så jag begriper inte riktigt hur de här idrottsmännen-kvinnorna orkar egentligen. Bra gjort av Brink var det, i alla fall. 

Sedan fortsatte det med skidskytte, och det var damerna som efter en bra insats i går skulle ut och skjuta och förhoppningsvis komma på bra placeringar- och det gick ju ganska bra också, i alla fall för Helena Ekholm. Fläckfritt skytte, men tyvärr räckte det inte hela vägen, men ett brons är inte alls fy skam! Grattis.

Och det fanns inte någon som direkt kunde utmana Petter Northugg heller, och det blev ett nytt guld på femmilen. Grattis! 

Finfin och lagom avslappnad söndag med andra ord, men ingenting av nytta har man gjort direkt men samtidigt är ju söndagen en vilodag och då ska man passa på och inte anstränga sig;P 

Jag erkänner att jag faktiskt inte har läst en enda av författaren Robert Ludlums böcker tidigare, och jag har inte läst hans böcker om Jason Bourne som filmerna med samma namn baseras på. Men jag vet ändå vem han är, konstigt nog, och jag vet att han är riktigt duktig på att skriva spännande konspirationsromaner och den här boken är verkligen inget undantag.

Men jag tycker att det blir lite för mycket politik i den här berättelsen, och sådant är jag inte så intresserad av. De kapitel där det diskuteras om Kina som den sovande tigern som hittills hållit sig lugn men som är påväg att vakna till liv nu, vill jag helst av allt bara snabbt bläddra förbi. Det som är det intressantaste i Mannen som inte fanns är just huvudpersonen som är Mannen som inte fanns- man vill veta vem han egentligen är och vad som har hänt med honom ( i inledningen sitter han nämligen fängslad i något superfängelse och har bedömts vara galen). 

Robert Lundlum slösar inte bort tiden med oväsentligheter direkt, men hans beskrivningar av karaktärerna är ibland ganska löjliga. Jag minns framför allt en beskrivning av en av karaktärerna som har blå ögon, och Ludlum leker mycket med alltifrån "hans vattniga, blåa ögon" till "iskalla blå ögon" och det blir lite smålustigt ibland med sådana beskrivningar som egentligen inte säger speciellt mycket mer än att karaktären har jävligt blå ögon.

Den stora vändningen mot slutet uppskattade jag, även om jag började skönja den lite för tidigt för att den skulle komma som någon större överraskning för min del. Annars var Mannen som inte fanns hela tiden småspännande, och Ludlum lyckas hela tiden förmå mig att fortsätta läsa boken trots att jag ibland gäspade stort på grund av någon politisk förklaring etc. Nu kanske jag bör läsa Robert Ludlums mer kända böcker, men jag får se hur det blir med det.